I den lilla byn Stenvik, gömd bland Smålands vidsträckta skogar, älskade ingen tant Lotta. Hon höll sig för sig själv, och det var satt milt. Hon hatade folk, och där var alla i byn överens. Hälsan kunde hon mäta sig med en arbetshäst: bredaxlad, lång och större än de flesta lokala karlar, så att de tvingades lyfta blicken för att möta hennes. Men den blicken sökte ingen – på hälsningar svarade hon inte, muttrade något för sig själv och gick vidare utan att se upp. Eller rättare sagt, utan att behöva se ner – hon var ju jättelång.
Lotta bodde mitt i byn, i ett gammalt hus som, enligt de äldre, hennes far byggt. Huset omgavs av ett högt staket, så högt att få vågade kika över. Tant Lotta var snabb med nävarna. En sommarkväll klättrade några berusade killar uppför staketet av ren nyfikenhet – de ville se hur den här enstöringen levde. Lotta såg dem genom fönstret, kom ut på trappan med sin fars gamla jaktgevär och sköt utan ett ord över deras huvuden. Sedan dess gick alla i en vid båge runt hennes gård.
Hon hade ett stort hushåll: höns, gäss, kaniner och två getter. Byborna viskade: “Varför behöver hon så mycket? Hon har ju pension, ändå är hon så snål.” Hon slaktade fåglar och kaniner själv, förde dem till marknaden i länshuvudstaden och sålde allt på en dag. Pengarna stoppade hon innanför klänningen och åkte hem till sitt starka hus. Av getmjölken tillverkade hon ost efter ett gammalt recept – dyr, men det ryktades att hon hade fasta kunder i stan. Fåglarna var rena, kaninerna feta, äggen stora, allt utan fuffens. Lotta sänkte aldrig priset, men folk köpte gärna.
När byn pratade om henne, mindes de äldre: Lotta hade alltid varit butter. Hennes mor dog när flickan ännu kröp på golvet. Då blev det bara hon och fadern – lika stor och asocial. Efter några år hämtade han en styvmor från grannbyn, men hon stack efter en månad med en väska till stationen. Några viskade att det var Lottas fel. Så blev det bara far och dotter igen. När Lotta växt till sig, åkte fadern till stan för att sälja och försvann. Hade någon mördat honom, eller hade han åkt efter sin rymda hustru – ingen visste. Lotta blev ensam. För alltid.
Gift blev hon aldrig. “Vem skulle stå ut med henne?” skvallrade byn. Åren gick, folk dog, nya föddes, men Lotta verkade stelna i tiden. Inte ens grå hår syntes – hon bar alltid en huckle, under vilken bara en massiv haka, en krokig näsa och buskiga svarta ögonbryn syntes, som huggen i sten.
En vinternatt brann grannarnas, Anderssons, hus. Lotta kom utan ett ord med en brandhake och släckte elden tills brandkåren kom. Hon bröt så skickligt ner de brinnande stockarna att huset sedan kunde byggas av samma material – inget hann brinna upp. Grannarna tackade, men Lotta muttrade bara något och gick, utan att se sig om.
När Lotta dog, kom en direktör från barnhemmet i länshuvudstaden, Karin Bergman, med tre lärare och ett dussin barn. Byborna, mer av nyfikenhet än sorg, strömmade till hennes gård. Där möttes de av perfekt ordning: hönshus, kaninburar, getstall – allt som i de finaste kataloger. I huset: kliniskt rent, men tomt. Ett bord, en stol, en järnsäng med urtagen madrass, ett skakigt skåp med en sprucken tallrik, en sked, en kniv och en mugHennes hjärta, som ingen någonsin sett, hade till slut funnit barnen som den enda värdiga arvtagarna till allt hon ägt.
