Jag var på väg hem från jobbet, trött som vanligt, försjunken i tankar om kvällens middag och morgondagens möte. Plötsligt hörde jag en röst bakom mig:
“Ursäkta mig! Är du Margareta Hellström?”
Jag vände mig om. Framför mig stod en ung kvinna med en pojke på cirka sex år. Hennes röst darrade lite, men blicken var stadig.
“Jag heter Elin,” sa hon. “Och det här är din dotterson, Albin. Han är sex år.”
Först trodde jag det var något absurt skämt. Jag kände igen varken henne eller pojken. Huvudet surrade av omskakelse.
“Förlåt, men… har vi träffats?” fick jag fram.
Men Elin fortsatte med säkerhet:
“Nej, jag har inte tagit fel. Din son är Albins pappa. Jag höll tyst länge, men jag tänkte att du har rätt att veta. Jag ber inte om något. Här är mitt nummer. Om du vill träffa honom — ring.”
Och så lämnade hon mig stående mitt på gatan med en lapp i handen. Mina händer knöt sig av sig själva. Jag ringde direkt till Markus — min enda son.
“Markus, har du någonsin dejtat en tjej som heter Elin? Har du ett barn?”
“Mamma, jo… Litegrann. Hon var konstig, sen sa hon att hon var gravid. Men jag vet inte — kanske hittade hon på det. Sen försvann hon. Jag är inte säker på att han är min.”
Hans svar gav mig ingen ro. Å ena sidan har jag alltid litat på Markus. Han växte upp under strikta regler, jag ensamstående, jobbade två jobb, offrade allt för hans skull. Han blev en duktig ingenjör, respekterad på jobbet, men familj har han aldrig skaffat. Jag har bett honom tänka på barn, längtat efter att bli mormor. Och nu — plötsligt kommer en dotterson ur ingenstans.
Efter en dag ringde jag ändå Elin. Hon verkade inte förvånad.
“Albin är sex. Föddes i april. Och nej, jag tänker inte göra några tester. Jag vet vem hans pappa är. Vi gjorde slut när jag var gravid. Jag kom inte tidigare för jag klarade mig själv. Mina föräldrar hjälper. Vi har det bra. Jag berättade bara för Albins skull — han har rätt att veta att han har en mormor. Och du — om du vill — kan vara en del av hans liv. Annars förstår jag.”
Jag lade på och satt länge i tystnad. Å ena sidan kunde jag inte bara avfärsa Markus ord. Å andra sidan — jag såg något bekant i Albins ögon. Ett leende. En blick. Rörelserna. Eller kanske var det bara min längtan efter en dotterson som talade?
Den kvällen stirrade jag länge ut genom fönstret, mindes när jag släpade Markus till dagis, när vi delade en tallrik gröt, när han började skolan. Kunde han verkligen lämna en kvinna med barn? Eller var detta inte hans son?
Men även om inte — jag kände en underlig värme vid tanken på Albin. Och en bitter skam över mina tvivel. Jag bad aldrig om bevis när Markus föddes. förJag drömmer fortfarande om att en dag få se Albin leka i min trädgård, men om det någonsin blir verklighet vet bara tiden.
