När jag och Anders gifte oss började vi genast drömma om ett eget hem. Vi bodde i en liten stad utanför Göteborg och kunde bara lita på oss själva. Mina föräldrar kunde inte hjälpa oss, och Anders hade vuxit upp med sin mormor, Märta Elisabet, och ville inte flytta tillbaka till hennes hus. Med sin mor hade han nästan ingen kontakt – hon dök bara upp ibland för att hälsa på mormor. För henne var Anders inte längre viktig: hon hade en ny man och en liten dotter, och sonen verkade sedan länge ha blivit en främling.
Vi tog ett bolån och arbetade som djur. Vi ville betala av en del av lånet så fort som möjligt för att kunna planera för barn. Anders lånade lite pengar av sin mor, men vi betalade tillbaka snabbt. I fem år sparade vi på allt, och vid det laget var nästan hela lånet avbetalt. Vi kunde äntligen andas ut – även om jag tog föräldraledighet skulle vi klara av avbetalningarna. Och när vi äntligen vågade bli föräldrar, fick vi veta att vi skulle få ett barn. Samma dag som vi skulle fira ringde det på dörren. Det var min svärmor, Karin. Hennes besök kom som en blixt från klar himmel.
“Vad är det som händer?” fräste hon och såg oss upp och ner.
Vi delade vår glädje, men hon rörde inte en min. Istället för gratulationer sa hon bara:
“Jag kom inte för det. Anders, din syster, Linnea, ska gifta sig. Hon har ingenstans att bo. Mormor flyttar in hos er, så förbered ett rum åt henne.”
“Varför till oss?” sa Anders förvirrat.
“Hon tog hand om dig, så visa lite tacksamhet,” avbröt Karin.
“Mamma, hon har sin egen lägenhet! Varför ska Linnea bo där?”
Samtalet slutade i en ström av anklagelser. Svärmor smällde igen dörren och gick. Och nästa dag stod mormor i dörren. Hon höll hårt om sin näsduk och grät. “Jag är bara i vägen, ingen vill ha mig här,” viskade hon, och mitt hjärta brast. Anders kramade henne: “Gråt inte, mormor, allt blir bra.” Men jag kunde redan känna att vårt liv var på väg att bli ett helvete.
Med Märta Elisabets flytt började mardrömmen. Svärmor dök upp när som helst, dag som natt, utan förvarning. Hon hävdade att hon hade rätt att besöka sin mor. Efter hennes besök började saker försvinna. Småsaker, men ändå irriterande: en vas hon alltid berömt, en statyett från hyllan. Jag teg, men inuti kokade jag. Sedan tog Linnea mormors TV – den som Anders och jag köpt så att Märta Elisabet kunde se sina serier. Mormor berättade att hennes dotterdotter bara packade ner den och gick, utan ett ord. Värre var att Linnea tog hela hennes pension och lämnade henne utan ett öre.
En dag orkade Märta Elisabet inte mer och sa till sin dotter:
“Om du kommer så ofta för att du saknar mig, kan jag väl flytta tillbaka? Linnea har inga barn, men Anders blir snart far.”
Efter det kom Karin mer sällan. Kanske var hon rädd att verkligen förlora lägenheten. Ett år efter vår sons födsel började jag jobba igen – mormor tog gladeligen hand om barnbarnet. Vi började drömma om en större lägenhet: tvåan kändes trång. Märta Elisabet log en dag och sa:
“Linnea är gravid och behöver hjälp med barnet. Men jag trivs här, jag vill inte flytta. Vi köper en trea och väntar på vår lilla prinsessa!”
Jag tror att det blir så. Men varje gång jag minns mormors tårar och svärmors fräckhet känner jag ilskan växa inuti. Vår familj förtjänar lugn och ro, och jag ska göra allt för att skydda oss från de som bara ser oss som en fördel.
