**Dagbok**
Idag hände det igen. Min mor stod där i mitt kök och kritiserade allt jag och min familj gör. “Din son är så tråkig”, sa hon med en grimas. “Inget bra kommer att komma av honom!”
Jag stod som förstenad i dörröppningen, nära att tappa tårtan jag höll i. Mor såg på mig med missnöje, som om jag gjort något fel.
“Vad menar du, mamma?” Jag satte ner tårtan på bordet. “Vad har Emil med saken att göra?”
“Jo, han går ju fortfarande i en helt vanlig skola!” mor höjde rösten. “Inga specialprogram, inga fördjupade linjer. Hur ska han kunna komma in på ett bra universitet? Hur ska han någonsin lyckas?”
Jag bet mig i läppen. Samma gamla mönster. En het känsla av orättvisa brann i bröstet.
“Emil har bra betyg, mamma. Han får A i de flesta ämnen. Han har extra lektioner i matematik och vill bli programmerare, precis som Daniel.”
“Precis!” Mor slog ut med händerna. “Programmering! Sitta framför en dator hela dagarna, som din Daniel. Ett vanligt jobb, en vanlig lön. Och du? Lärare! Privatlektioner! Knappt så ni har råd att äta ordentligt.”
Jag knöt nävarna. Hennes ord träffade där det gjorde som mest ont. Visst, vi hade inte mycket pengar, men Emil växte upp lycklig.
“Vi har det bra. Och Emil är glad.”
“Glad!” Mor fnös och gick fram till fönstret. “Men Gustavs son, där har vi något att vara stolta över. Hugo går på en engelskspecialskola. Engelska sedan första klass! Han pratar flytande redan nu. Gustav och Emma investerar i hans framtid, de sparar inte på pengarna.”
Jag svarade inte. Min bror var alltid mammas favorit. Han startade ett litet företag, köpte en större lägenhet, och hans fru Emma stannade hemma och skötte om Hugo. Mor älskade att jämföra oss.
“Hugo är så begåvad!” fortsatte mor, nu mjukare i tonen. “Med honom blir det verkligen något. Gustav sa att de skickar honom på språkkurser utomlands. Tretton år gammal! Så ska man planera för framtiden. Inte som ni, med er vanliga skola.”
Jag gick närmare. Hennes axlar var spända, ansiktet strängt.
“Mamma, jag förstår att du vill se dina barnbarn lyckas. Men Emil är inte sämre än Hugo. De har bara olika vägar.”
“Olika vägar!” Mor vände sig tvärt om. “En väg leder uppåt, till framgång. Den andra till mediokritet och fattigdom. Vill du verkligen det för din son?”
Något knöt sig inom mig.
“Vi är inte fattiga, mamma. Vi lever efter våra förutsättningar. Och Emil kommer att bli en fin människa smart, snäll, hårt arbetande.”
“Hårt arbetande!” mor fnös. “Det räcker inte i den här världen, Linnea. Man behöver kontakter, pengar, en prestigefylld utbildning. Vad har Emil? En vanlig skola och en mamma som knappt har råd att leva.”
Jag vände mig bort. Tårtan, dekorerad med bär, stod där på bordet. Plötsligt kändes den meningslös.
“Låt oss inte gräla, mamma. Vi gör vårt bästa för Emil, och han är lycklig.”
“Framtiden är det viktigaste!” Mor kom närmare. “Du förstör ditt barn med din nonchalans. Gustav förstår. Han gör allt för att Hugo ska bli något stort. Medan du bara låter ting
