6 februari, 2005
Jag stod i dörröppningen med Märta, höll henne hårt i handen. Rädslan brann i hennes ögon och benen skakade under henne.
Mamma, det här är min vän. Märta, sa Henrik, som nyss kommit hem från ännu en affärsresa.
Han hade varit borta i två veckor och kom inte tillbaka ensam. Henrik och hans föräldrar bodde i en tvåa i centrala Göteborg. På nätterna sov Märta i Henriks rum, medan han själv bäddade på kökssoffan.
Var har du hittat henne?, frågade mamma. Alla unga nu för tiden har glittriga kläder och ringar i ögonbrynen.
Mamma, jag hade faktiskt tur. Jag träffade henne på studentkorridoret. Hon har vuxit upp på barnhem.
Nästa morgon kom Henriks syster, Cecilia, på besök.
Var är ungdomarna?
De är på Skatteverket, skulle lämna in en ansökan.
Din Henrik är fortfarande så ung. Behöver han verkligen ta hand om en flicka som vuxit upp på barnhem? Nu får du gömma allt av värde, vem vet vad hon tänker.
Men vad säger du egentligen? utbrast mamma.
Jag är själv från ett barnhem. Vill du säga att jag blev annorlunda än andra? sa pappa.
Vänta bara, snart kommer hennes gener fram, fortsatte Cecilia.
Du säger inte sådana saker om Märta! röt pappa.
Henriks föräldrar kände att deras son hade rätt att själv fatta sina beslut.
De lade sig inte i. De unga bodde kvar med föräldrarna till att börja med, sedan planerade de att hitta något eget. I ärlighetens namn var Märta inte den bästa värdinnan. Svärmor ville flera gånger ge upp, men svärfar försvarade henne varje gång.
Senare berättade Henrik att Märta tänkte läsa svenska vid universitetet. Han skulle bli ensam försörjare under tiden. Naturligtvis var svärmor inte glad över det. Men vad kunde hon säga? Hon visste att det krävs en examen om man ska ta sig fram i dagens Sverige.
Senare flyttade de till en egen liten lägenhet i Majorna. Märta började jobba deltid som lärarassistent på en grundskola.
Svärmor tyckte synd om sin son. Hon erbjöd att de kunde flytta tillbaka en period. Men svärfar stod alltid bakom deras val.
En dag kom svärmors syster, Gunilla, förbi med två nya stekpannor.
Se vad jag har! Om du vill kan du köpa den ena. Ge den till ungdomarna. Alla har det svårt nuförtiden, och de här har det knappast bättre.
Du vet, mina barn klarar sig utmärkt. Märta pluggar, hinner hålla rent hemma och laga mat.
Svärmor gav stekpannan till Märta och förklarade noga att man bara fick röra om med en träslev.
En vecka gick. Svärmor kom förbi på fika och hittade Märta gråtandes i köket.
Biffarna är brända, grät hon. Jag skrubbade stekpannan med stålull. Det var ju en present från dig.
Men lilla vän, sluta nu, försökte svärmor trösta och kramade henne.
Henrik hittade dem båda på golvet. Han tänkte säga något, men ångrade sig och tänkte att de nog skulle klara ut det själva.
Det har gått arton år nu. Märta är biträdande rektor. Under alla dessa år har hon blivit som en dotter för svärmor, även om Gunilla alltid varit avundsjuk.
Spelar det egentligen någon roll var en människa är uppvuxen, om hon har ett öppet och gott hjärta?
