Mitt eget ställe
Mamma, vad gör du?! Vad är det du håller på med? Jag var nära att börja gråta när jag såg mamma slänga ut mina enkla saker från garderoben. Min röda prickiga klänning min absoluta favorit kastades vårdslöst på golvet och genast fick lillebror Olle syn på den där han satt. Han grep tag om skärpet och stoppade det i munnen. Nej, Olle! Släpp den! Ge mig!
Tyckte du synd om en trasbit?! Mamma, som heter Ingalill, kastade mina jeans till resten av högen och slog igen garderoben. Ut med dig nu!
Vart då, mamma? Vart ska jag ta vägen? Det är ju kväll! Hur kan du göra såhär?
Jag gör precis som jag vill! Det här är mitt hem och här har du inget att göra!
Men mamma… Är inte det här mitt hem också?
Nej, gumman min! Du äger ingenting här. Ingalill tog upp Olle och torkade näsan på honom med fållen av min klänning. Absolut ingenting! Nu får du sluta driva mig till vansinne! Jag har just börjat bygga upp mitt liv igen och nu vill du sabba allt. Det tänker jag inte tillåta!
Vad sabbar jag då? Vad har jag gjort dig?!
Vem försöker fjäska för Mattias? Det är ju du!
Mamma! Nu skrek jag så högt att Olle ryckte till och började gråta förskräckt. Vad säger du ens? Hör du dig själv?!
Jag hör alldeles utmärkt! Nog nu ut! Om fem minuter är du ute härifrån!
Mamma sparkade till dörren med foten och försvann ut ur rummet, medan jag blev stående där alldeles vilsen. Jag förstod knappt vad som just hände. Hade jag blivit utkastad från mitt hem? Hjärnan kändes helt bortdomnad. Jag kämpade med att hitta någon tanke jag kunde klamra mig fast vid, men det bara snurrade. Bakom dörren grät Olle nu så förtvivlat att jag ville rusa ut till honom. Det brukade ju vara min uppgift att trösta, att hitta på något så han slutade skrika. Mammas nya man klarade inte att hans lille son grät. Han blev irriterad av barnskrik och nästan allt som hade med Olle att göra. Jag, som vuxit upp i kärlek och omtanke från hela släkten, kände inte alls igen mamma längre. I stället för att ta Olle i famnen och trösta honom, satte hon bara honom hos mig och gick till Mattias.
Ta hand om honom! Du är ju vuxen nu hjälp till!
Vuxen… Bara igår var jag pappas och mammas lilla bortskämda flicka. Idag var jag plötsligt utkastad och övergiven. De senaste två åren har varit kaos, jag hann aldrig anpassa mig till allt som hände.
Först förlorade vi pappa i hjärtinfarkt. Det kändes fruktansvärt och onödigt, för någon hade kanske kunnat rädda honom om bara någon hade brytt sig där vid busshållplatsen. Han var ju inte ens femtio, ren och välklädd allt annat än en uteliggare och ändå låg han där i över en timme medan folk bara gick förbi på väg mot viktiga saker… Ingen ringde ambulans, ingen frågade om han behövde hjälp. Tänk om de trodde att han var full eller udda vem bryr sig om någon som sover på gatan i november? När väl någon till slut försökte hjälpa var det redan för sent.
Jag minns exakt hur mamma reagerade då. Hon blev iskall och frånvarande. Inte en tår när pappa begravdes, sedan stängde hon bara in sig, som om jag inte längre existerade.
Vi hade ingen släkt, och föräldrarnas vänner var bara ytliga bekanta som dök upp till stora högtider och sedan försvann igen. Mamma och pappa skröt alltid om att vi bara behövde varandra vår lilla familj, det räckte. Jag brukade tycka samma och ogillade när vi fick gäster.
Därför var det en chock att komma in i min barndomsvän Paulinas stora, bullriga hem. Hon hade fyra syskon och hela deras villa i Sundbyberg var en samling av vuxna, barn, gamlingar och spädbarn i alla hörn. Jag försökte lära mig vem som var vem men gav upp. Hennes mamma satte alltid ned en vid köksbordet och matade med bullar eller rykande het blåbärssoppa tills man knappt orkade resa sig. Alla hjälptes åt och de äldre syskonen hjälpte alltid mig och Paulina, både med läxor eller mat. Jag blev så paff av att även småsyskonen kunde laga mat och baka, när jag inte ens fick röra spisen hemma. Mamma sa alltid att jag var för liten.
Det var hemma hos Paulina jag lärde mig att släktskap och vänskap kan betyda något fantastiskt. På deras högtider Lucia, Valborg, midsommar, påsk, allt! dränktes hon i presenter och godis, ofta utan att det ens var hennes födelsedag. Jag frågade henne förvånat varför och hon svarade så självklart: “Måste man ha fest för att glädja någon man älskar? Vänta bara tills jul, då blir det ännu mer!” Och jag skrattade alltid med henne, hur tung jag än kände mig innan.
Mamma gillade aldrig Paulina. Om hon hade vetat hur det såg ut hemma hos dem, hade jag aldrig fått gå dit. Men lyckligtvis jobbade mamma jämt och jag behövde bara kila hem för en snabb middag innan jag försvann till Paulina igen. Där var jag alltid efterlängtad.
När de fick veta vad som hänt hos oss efter pappas död, skickade Paulina två av sina storebröder som genast hjälpte oss ekonomiskt, organiserade allt praktiskt och fanns vid vår sida. Mamma vara bara tyst och sur, men kunde inte heller säga emot. Paulina tröstade mig med bullar och gråt i degen så många bullar så vi fick lägga in hos grannen för att kylskåpet blev fullt.
Efteråt såg jag alltid Paulinas bröder nära oss och de skyddade mig när jag behövde det. På min fråga, varför de satte så mycket tid på mig, svarade Paulina bara: “Du är en av oss nu, och det finns inga män kvar hos dig som kan hjälpa längre.”
Ett halvår senare gifte sig Paulina. Jag blev helt ställd och skällde på henne: “Du skojar! Du skulle ju plugga till läkare? Är du inte klok?!”
Jo, men pappa har ordnat att jag kan plugga ändå med min man nu. Vi har en lägenhet i Uppsala vi kommer bo där ihop, sa hon, och rullade ihop sin brudslöja.
Men du känner honom ju knappt! Älskar du honom ens?
Då såg Paulina barskt på mig: “Inte än, kanske, men så är det för oss. Föräldrarna vet alltid bäst. Bara de väljer noggrant så blir det bra.” Jag kunde inte säga emot.
Jag var nästan på gränsen till tårar på hennes bröllop, men när jag fick veta att hon skulle flytta för att plugga, började jag storgråta.
Sedan förändrades allt ännu mer hemma. Mamma träffade Mattias och det blev bara jobbigare att vara hemma. Jag ville aldrig gå hem från min undersköterskepraktik på Karolinska. Mamma blev kallare. Jag låste dörren till mitt rum för att kunna sova ostörd, fast det gjorde mamma ilsk. Hon kunde när som helst lägga Olle hos mig mitt i natten för att själv slippa, och struntade i att jag behövde sova före praktik eller skola. Jag älskade Olle men orkade snart inte jag svimmade på jobbet två gånger.
Jag började jobba extra på sjukhuset för att slippa vara hemma. När Paulina och hennes man flyttat fick jag ingen att anförtro mig åt längre.
Sedan kom den där dagen då mamma helt enkelt kastade ut mig. Grannfrun Berit petade Olle på kinden och sa: “Vilka fina barn du har, Ingalill! Synd att deras pappa inte finns och ser hur stor och vacker Moa (det är jag) blivit! Får hon aldrig tillbringa lite tid med någon pojke då? Hon är alltid på språng, stackarn.” Det började förstöra nåt i mamma hon blev hårdare, och sen kastade hon ut mig.
Jag grabbade tag om ett par tröjor, ryckte åt mig ett foto på pappa från skrivbordet, tryckte ner det i väskan och torkade tårarna. Kanske var det ändå bäst så. Jag hade känt mig som en främling hemma länge nu. Men var skulle jag ta vägen? Paulina? Hon väntade sitt första barn och pluggade, jag ville inte belasta henne.
Utanför var det höst och ovanligt kallt för Stockholm så här dags. Jag huttrade i min favoritkappa och den tjocka halsduken Paulina gett mig sista nyår vi firade ihop. Skönt att jag inte behövde vända för att hämta varmare kläder, mamma ville jag ändå aldrig se mer. Såradheten bet i bröstet men jag tvingade bort tankarna.
Vid busshållplatsen var det folktomt. Några få människor och en stor lufsande blandrashund såg jag på vägen. Jag satte väskan på bänken och stoppade händerna i fickorna.
En bil stannade intill och jag gjorde först ett språng bakåt för säkerhets skull. Sen såg jag vem det var.
Moa?
Emil!
Det var Paulinas äldste bror, han som hjälpte mig med matte och tog hand om oss när pappa dog.
Vad gör du här så sent? Ska du till jobbet?
Ne-eej… Eller, jo. Till sjukhuset kanske, jo.
Nu är du allt lite kryptisk, Moa. Vad har hänt? Varför står du här med väskor?
Han tittade på mig på det där omtänksamma sättet, så jag berättade allting om mamma, om Mattias, om att jag nog var hemlös nu.
Kliv in, sa Emil kort. Det var ingen diskussion. Jag satte mig i bilen och trodde han skulle köra mig till Karolinska, men vi lämnade snart sjukhusvägen bakom oss.
Emil? Vart åker vi?
Du kan ju inte bo på sjukhuset Moa. Vad tänker du göra efter inatt?
Det vet jag inte
Men jag vet. Nu åker vi hem till mormor.
Vi stannade vid ett äldre men ståtligt sekelskifteshus i Bromma. Porten var dekorerad med smidesjärn. Vakten öppnade för oss och Emil ledde mig in.
Vi tog trappan till tredje våningen. Emil ringde på och efter lång väntan öppnade en stor och ståtlig kvinna dörren.
Emil! Kommer du utan att ringa först?
Hon såg närmast skrämmande ut först med sitt vida klänningstyg och sin resliga figur men leendet smälte det intrycket. Hon kände igen mig: “Du är Paulinas väninna, va? Kom in, du är ju ingen främling här!”.
Jag klev in och det kändes direkt varmt och tryggt. Hallgolvet var klätt i vackert klinker och i taket hängde en glittrande kristallkrona så jag blev yr. Emil viskade något till “mormor”, fick en nick och försvann.
Varför står du här och fryser? Kom in. Vi ska ta en kopp kaffe och prata ut. Så får du berätta varför en så vacker ung tjej är på gatan mitt i natten. Har du inget hem längre? Ingen mamma?
Det känns faktiskt som det, sa jag och satte mig ned. Plötsligt kom tårarna.
Stackars lilla barn. Kom hit! Hon tog mig i famnen, strök mig över håret och pratade mjukt: Gråt ut. Ibland måste allt få lösas upp för att man ens ska kunna andas igen.
Hon ställde sig i köket och kokade kaffe, serverade i pyttesmå koppar, sådär så att bitterheten brände tungan mer än mina egna tårar. Vi satt där och hon bad mig kalla henne Ulla, precis som hon hette som flicka i Småland.
Hon berättade om när hon var ung, om hemmet hon fick lämna i sin barndoms Orsa, om hur våld och rädsla kunde slita sönder allt, men att inget ändå var värre än att mista grundtryggheten, att inte ha någon grav att åka till för sin familj. Hur hon som ung fick ta hand om syskonen, fienden kom nära och huset brann ner. Men hon överlevde genom att någon alltid fanns där och lyfte henne, gav henne styrka.
Så nu tänker jag dela min styrka med dig, Moa. Här får du stanna. Och när tiden är inne så hjälper jag dig hitta ditt eget hem.
Jag skrattade och grät samtidigt.
Du får akta dig, Ulla. Jag är nog svår att ha att göra med!
Jag är van, flicka lilla. Se bara på Paulina och hennes syskon!
Och Ulla höll sitt löfte. Två år senare kunde jag baka bullar bättre än Paulina och alla sa att Ulla fått en ny lärling. Paulina, nu trebarnsmamma, skrattade när vi samlades i Ullas kök.
Men så hände det: mamma blev sjuk. Allvarligt sjuk. Hon låg på min avdelning på sjukhuset men jag kunde inte förmå mig att hälsa på henne. Inte förrän Paulina skällde ut mig, släpade med mig in på rummet och sa: “Om du väntar blir det för sent, Moa. Förlåt henne medan du kan.”
Så efter så många år, skakig av rädsla och ilska som gnagde som råttor i bröstet, gick jag in till mamma. Hon var grå och liten, nästan inte sig själv längre. Hon tog min hand och viskade: “Förlåt mig. Jag gjorde fel.”
Och jag vet inte var orden kom ifrån, om det var Ulla genom mig eller bara jag själv, men jag kände friden sprida sig: Jag förlåter dig, mamma.
Och när mamma till slut gick bort, låg brorsan Olle kvar på barnhem ett par veckor. Men jag kämpade för att få hem honom till oss, fast jag saknade bostad och pengarna var knappa. Till slut, tack vare Ulla, ordnade vi det.
När vi klev över tröskeln till det som nu var vårt, tittade Olle storögt på mig: Är vi hemma nu, Moa? Riktigt hemma?
Ja, lille vän. Nu är vi hemma. Det här är vårt ställe. Äntligen.
Och då förstod jag verkligen vad Ulla menat: Det gäller att släppa bitterheten. Annars tar den hela glädjen och livet ifrån dig.
Och där gav det sitt eko, ett eget hem, ett eget ställe vårt.
