Uppvuxen på landet, var Linnea en ganska vanlig tjej utan några speciella talanger, och hennes mamma hade inte stora förhoppningar om hennes framtid. Mamma brukade ofta säga: När du har gått ut skolan får du arbeta som mjölkbud eller kanske i en butik. Här på landet finns det inget mer för dig.
Men Linnea valde en annan väg än den väntade. Efter nian blev hon gravid med en pojke som var ett år äldre än henne. Familjerna träffades, och de bestämde gemensamt att deras lilla pojke skulle bo hos farmor, eftersom Linnea kände sig för ung för att bli mamma, och hennes egen mamma kunde inte stötta henne ekonomiskt. Efter förlossningen förändrades Linneas liv ordentligt: hon lämnade byn och började på en konstskola i Göteborg för att utvecklas som konstnär. Hon hade både talang och en stark vilja. Stadslivet tände någonting nytt inom henne hon älskade att dansa på fredagskvällarna, gå på bio och shoppa, fria från tungt arbete som att plocka potatis, bära vatten och elda i vedspisen. Hon bestämde sig för att stanna kvar i stan, särskilt eftersom hon började tjäna bra med pengar på sin konst.
Sista året på högskolan blev Linnea återigen gravid, och även om hon ett tag övervägde abort bestämde hon sig för att föda sitt andra barn, en son. Hennes fästman ordnade ett studentrum till dem hos sin familj, men det var fortfarande tufft att kombinera studier och småbarn. Till slut skickade hon sin lille pojke till sin mamma på landet ett tag. Några år senare gick Linneas mamma bort, och hon var tvungen att ta med sig sonen tillbaka till stan.
Åren gick, och Linneas hälsa blev snabbt sämre. Hon började då tänka på sin äldste son, som nu vuxit upp och hade ett bra liv i Malmö. Hon började be om pengar till mediciner och mat, ofta med känslomässiga anspelningar och dåligt samvete. Sonen orkade till sist inte stå emot, utan bjöd hem henne till sin stad för att kunna hjälpa henne. Linnea såg fram emot flytten, men pappan till hennes yngste son bad henne lämna barnet hos honom, och lovade att ta väl hand om honom. Först brydde sig Linnea inte så mycket, och tvivlade på att han ens kunde vara en bra pappa, men till sist gick hon med på det och lät pojken stanna där.
Nu när jag ser tillbaka på allt det här inser jag att livet inte alltid blir som man tänkt sig, och att man hela tiden måste fatta svåra val. Jag har förstått att mod handlar om att ta ansvar, även när det är jobbigt. Ibland kan det bästa man kan göra vara att låta andra kliva fram och ta vid, även när man själv helst vill göra allt.
