Diagnos: Förräderi
14 februari
Jag sitter på mormors kökssoffa i Norrköping och knappar på det här dagboksprogrammet fortfarande halvt illamående både av mitt eget nervvrak till mage och Ninas frågor vid middagsbordet ikväll. Hur kan en svensk söndagsmiddag kännas som tenta i ångesthantering? Kanske för att jag mitt i stillheten hela tiden måste parera hennes tankar om framtiden och riktiga beslut.
Ni är ju väldigt seriösa nu, sa Nina Bergström, och höjde ögonbrynen mot mig när jag försökte låtsas vara fullt upptagen med potatisgratängen. Har ni planerat bröllop än? Man väntar ju ändå på ett frieri!
Jag log stelt. Hur svarar man på det på svenska, utan att verka tråkig eller inte seriös nog? Jag pressade ihop leendet och sa så försiktigt jag kunde:
Jag tycker vi borde vänta lite, det har ju bara gått en månad sen vi flyttade ihop. Det är smart att först se så vi trivs i vardagen. Man vill ju inte börja bråka om småsaker direkt.
Nina höjde på ögonbrynet, men släppte inte taget om ämnet. Hon gör alltid sådär, ska ta reda på allt direkt. Även om hon gillar mig bättre än Isabell, Kristoffers förra flickvän. Isabell var jobbig och rätt hänsynslös. Att Kristoffer gjorde slut kändes som en lättnad för hela släkten.
Hur går det med Edvin då? frågade Nina och såg på mig med ett beslutsamt men vänligt ansikte. Edvin… Tänk att jag oroade mig över honom när vi träffades. Hur skulle han acceptera en annan kvinna i familjen, skulle han misstänka att jag ville ersätta hans mamma?
Han är jättefin, svarade jag, och log på riktigt. Jag var lite nervös i början, men han tog emot mig oväntat bra. Edvin är så snäll och nyfiken, vi har hittat varandras rytm.
Det blev tyst en sekund, och jag tänkte tillbaka på när Edvin kom hem från skolan och åt min äppelpaj med sån entusiasm att han utbrast: Kan vi alltid ha sån här mat? Efter det började han be mig om recept på korv stroganoff och bullar.
Han verkar till och med uppskatta att jag lagar, fortsatte jag, och fnissade kort. Han sa att jag var bättre på det än Kristoffer, och ibland vill han hjälpa till i köket.
Kristoffer satt tyst men log snabbt som bekräftelse. Ett svagt, tacksamt leende, kanske lättad över vårt småskaliga fredsslut där i hans barndoms kök.
Har han börjat fråga om småsyskon än? Ninas fråga kom direkt, och hennes blick flackade småretfullt. Kristoffer spände käkarna och såg ut som att han ville rulla med ögonen så typiskt henne att hinta om känsliga saker så rättframmat att ingen ens hinner protestera innan det är för sent.
Men sluta nu, sa han till slut, men Nina skakade bara av sig.
Vadå, Edvin älskar småbarn, han är ju alltid med sina kusiner. Och ni är ändå bara trettiofem, ni hinner!
Nu blev det verkligen tyst. Mina fingrar klämde om tygservetten under bordet och jag stirrade ner i kaffekoppen, längsamt, kontrollerat.
Det går inte, sa jag. Läkare har sagt att jag absolut inte ska försöka få barn.
Ett vakuum i luften. Ninas blick blev kallare. Och så, dömande i all sin välgörenhet:
Kvinnoproblem? Ja, men idag löser ju sjukvården nästan allt! Allt handlar om rätt inställning.
Jag pressade in en suck bakom tänderna och sneglade mot Kristoffer. Han ryckte på axlarna hans typiska du får ta den där bollen själv.
För min del handlar det om synen, sa jag. Jag fick min diagnos redan som artonåring. Graviditet skulle innebära nittio procents risk att förlora synen. Inget vi vill riskera.
Nina såg oförstående ut. Men synen? Det låter märkligt!
Jag förklarade, så sakligt jag kunde: Belastningen blir för stor, och min sjukdom är sällsynt men allvarlig. Jag vill inte ha ett barn jag aldrig kommer se.
Det gick inte att missa: Nina blev besviken. Hon slutade prata och vårt samtal dog ut, överröstat av surplandet av kaffe och någons hostning ute i hallen. I hennes ögon var jag inte längre drömflickvännen säkert såg hon framför sig någon robust kvinna från Dalarna med tre barn på armen.
Men jag hade inget behov att försvara mig. Kristoffer och jag hade pratat igenom allt redan, vänt på varenda argument, läst all forskning, pratat sent in på nätterna. Vi kunde adoptera en dag, eller kanske använda surrogatmamma men aldrig riskera min syn.
När vi åkte hem från middagen var vi tysta, nästan andäktiga. Jag tänkte på all den svenska rädslan för konfrontation ändå släppte ingen ut en enda uppriktig känsla just där i hallen. Kristoffer tryckte min hand när vi kom ut i februari-natten, vi sa ingenting men båda förstod: vi fortsätter tillsammans, oavsett vad andra tror.
* * *
Tre månader senare.
Jag har varit trött och illamående i två veckor nu. Tänkte först att det var jobbet på förskolan kanske en influensa? Men när jag började känna samma lukt av stekt falukorv göra mig illamående, och när jag somnade varje kväll innan Rapport, förstod jag att något var fel.
En kväll ringde jag mamma. Hon undrade, försiktigt på sitt sätt, om jag verkligen inte var gravid?
Nej mamma, jag tar mina tabletter, varje dag. Alltid enligt läkarens anvisning.
Mamma blev ändå inte helt övertygad.
Köp ett test för min skull, föreslog hon. Man vet aldrig.
Jag suckade, men på vägen hem från jobbet svängde jag ändå in på Apoteket Hjärtat. Det regnade och jag kände mig som i slow motion. Två test i en rosa påse lagom svenskt, tryggt och ordnat.
Hemma i badrummet stirrade jag på stickorna. Jag tänkte: Det här är bara för säkerhets skull, det blir bara ett streck. Men båda test visade två starka linjer. Två!
Jag stirrade på plastbitarna och viskade: Nä, det här går inte ihop jag har ju varit så noga.
Just då ringde det på dörren. Edvin, såklart, hade glömt nyckeln igen. Jag sopade snabbt ner stickorna i sopkorgen, försökte se normal ut och öppnade.
Glömde du nyckeln nu igen? log jag när han kom in.
Jag fixade ett snabbt kvällsfika till honom, och försökte låtsas att livet pågick som vanligt. Men ett av testen hade förmodligen trillat ut på golvet
* * *
Jag måste åka hem till mamma i Enköping några dagar, sa jag till Kristoffer när han satt med laptopen. Hon är inte helt kry.
Han såg genast orolig ut så svensk, så hjälpsam. Ska jag följa med? Behövs det mediciner? Hör av dig om du behöver något.
Jag log svagt. Det behövs nog inte. Jag ringer om det är något.
Sen packade jag min lilla väska, tog tåget till Enköping. Allt var inövat, jag bokade själv tid på privatkliniken, för att slippa frågor. Undersökningen klinisk, ordnad, effektiv.
Du är gravid, konstaterade läkaren. Ungefär i sjätte veckan.
Jag kände en märklig blandning av lättnad och förtvivlan. Jag frågade självklart! hur det här kunde hända, när jag följt alla medicinska ordinationer? Hon nämnde möjlig bristande effekt på grund av andra mediciner, otur, någon sjukdom som påverkat.
Du planerar inte behålla graviditeten, eller hur? sa hon ställde frågan tyst men utan att tveka.
Jag vred på mig, såg ner. Det är nittio procents risk att förlora synen permanent. Jag kan inte offra allt för en dröm, svarade jag. Hon nickade. Vi bokade in fortsatt utredning. Utanför sjukhuset andades jag tungt, försökte släppa paniken.
* * *
Kristoffer ringde veckan därpå, upprymd.
Varför sa du ingenting? Jag hittade testet i badrummet. Du är gravid!
Jag blev kall. Det är sannolikt ett fel, Kristoffer. Jag har ätit mina tabletter!
Tystnad. Sen krafsade han fram: Min mamma var här, och började prata om att din diagnos kanske inte är så allvarlig. Och nja, hon tyckte du borde chansa.
Jag andades ut, men blev samtidigt varm av ilska.
Vad menar du med det? Jag rörde inte mina tabletter, jag har varit jättenoga.
Han dröjde. Ehh, jag råkade välta asken, och ja Jag bytte dem mot vitaminer. Mamma övertygade mig att du borde sluta för att ge ett naturligt försök en chans.
Jag blev iskall. Hur kan man göra så mot någon man älskar? Min diagnos är inget skämt. Jag har förklarat för honom tusen gånger att risken finns där, på riktigt.
Du bytte ut mina mediciner mot vitaminer? frågade jag, så sakligt jag kunde.
Jag ville så gärna ha barn. Och mamma ja, hon sa att det var värt att pröva.
Allt gled ur mina händer. Jag kan inte prata nu, sa jag, men vi ses i Slottsparken på fredag klockan tolv.
* * *
Fredag klockan tolv. Han har köpt vita rosor, står rastlöst och ser ut över vattnet. Med mig har jag min bror Johan ett skydd mot Niklas desperata försök att prata bort saker.
Jag räcker fram ett papper intyget från kliniken.
Det står här att jag fått avbryta graviditeten, säger jag kallt. Du vet varför. Du visste om riskerna, ändå gick du bakom min rygg.
Han försöker förklara, hans röst nästan gråter. Jag ville bara vår familj, vårt barn!
Jag skakar på huvudet. Det är inget du bestämmer över mitt liv, min kropp eller min syn. Du sviker i det viktigaste.
Johan kliver fram, står mellan oss. Niklas tar ett steg, men Johan skakar bara på huvudet.
Du har pratat med läkare, viskar jag. Men du gav dem inte ens rätt information. Det här handlade aldrig om vår kärlek du ville ha det du själv ville, till varje pris.
Jag går. Hör honom ropa mitt namn, ser rosorna ligga kvar på bänken när jag och Johan försvinner bort i februarikvällen.
Luften är kall och klar. Jag ser upp mot vinterhimlen. Tanken bultar inom mig: Om man inte kan lita på att någon skyddar ens hälsa vad ska man då alls vara två för?
Och det var så vår historia slutade. Jag valde att se, både bokstavligt och bildligt talat.
