“Det verkar som om du har glömt att den här lägenheten är min köpt innan äktenskapet!” sa jag kallt när jag hörde min man säkerhetsge order om mitt hem.
Elin ställde sin kaffemugg på fönsterbrädan och tittade fundersamt ut genom fönstret. Hon hade sparat till den här lägenheten i tio år och arbetat två jobb. Varje krona hon lagt undan, med avsaknad av allt för sig själv. Och nu…
“Elina, jag tänkte omgruppera möblerna lite,” hördes svärmoderns röst från vardagsrummet. “Den där soffan står helt klart på fel ställe.”
Elin suckade. Birgitta hade kommit utan att ringa igen, bara öppnat dörren med sin egen nyckel. Vilket hon för övrigt hade tagit fram själv “för säkerhets skull.”
“Det behövs inte,” sa Elin och gick in i vardagsrummet. “Jag trivs som det är.”
“Hur kan du trivas?” utbrast svärmor och slog ut med händerna. “Allt är fel enligt feng shui! Jag såg ett program om det igår…”
“Birgitta, jag vill verkligen inte att något flyttas.”
“Olle!” ropade svärmor när hon såg sin son komma in. “Säg åt din fru att man i en familj ska lyssna på de äldres råd.”
Olle tvekade och såg från sin mor till sin fru.
“Mamma, kanske inte nu?”
“När då? Din far och jag blir inte yngre. Snart behöver vi någon som tar hand om oss. Och ni har så gott utrymme här…”
Elin bet ihop. Där var det. Det hon hade fruktat ända sedan de gifte sig. Birgitta testade metodiskt vattnet för en flytt.
“Ni har en fin trea,” påminde Elin.
“Fin, säger du!” fnös svärmor. “Femte våningen utan hiss. Vid vår ålder är det redan svårt. Och ni bor på andra våningen, butiker i närheten…”
“Mamma, vi pratar om det senare,” försökte Olle lägga sig i.
“Vad finns det att diskutera? Jag trodde vi var en familj. Och en familj ska hålla ihop. Din syster tog in sina föräldrar direkt…”
“Linnas man köpte deras lägenhet,” kunde Elin inte låta bli att säga. “Och jag tjänade ihop till den här lägenheten själv. Före äktenskapet.”
“Åh, nu börjar det!” utbrast svärmor igen. “Min, din… I en familj ska allt delas!”
“Elin har rätt,” sa Olle oväntat bestämt. “Det här är hennes lägenhet.”
“Min son, vad säger du?” Birgitta tog sig dramatiskt för hjärtat. “Jag har ägnat hela mitt liv åt dig… Och du…”
“Mamma, inte nu, snälla,” sa Olle och tog sin mor under armen. “Kom, jag följer dig ut.”
När dörren stängts bakom hans mor sjönk Elin trött ner i en fåtölj. Tre års äktenskap, och dessa samtal slutade aldrig. Först var det antydningar, sedan råd om renoveringar, och nu var det rakt på sak…
“Jag är ledsen för mamma,” sa Olle och satte sig bredvid henne. “Du vet att hon oroar sig för oss.”
“För oss?” Elin log bittert. “Hon vill bara kontrollera vårt liv.”
“Åh, kom igen…”
“Olle, hon kommer utan att ringa. Hon flyttar på saker. Hon kritiserar allt från gardinerna till min matlagning. Och nu vill hon dessutom flytta in!”
“De blir verkligen inte yngre,” suckade Olle. “Kanske vi borde fundera på det? De är ändå mina föräldrar…”
Elin hoppade upp som om hon blivit stucken.
“Vad menar du, ‘fundera på det’? Försöker du på allvar föreslå att de ska bo här?”
“Alltså, inte just nu… Men i framtiden…”
“Olle, den här lägenheten är det enda jag har skaffat mig själv. Tio års sparande, förstår du? Det är mitt utrymme, min”
“Nu vårt,” rättade Olle försiktigt. “Vi är en familj.”
Elin blev tyst, chockad. En tanke for genom huvudet: *Du också? Redan tror du att min lägenhet är din?*
“Förresten,” fortsatte Olle som om inget hänt, “när vi ändå pratar om lägenheten… Jag har pratat med en mäklare.”
“Vilken mäklare?” spände Elin sig.
“Ja, mamma rekommenderade någon hon känner. En väldigt kompetent person. Han säger att om vi säljer din lägenhet…”
“Va?” Elin vände sig häftigt
