Jag har bott i mitt hus i över tjugo år nu, och min granne nästan lika länge. Han började bygga sitt när jag var i färd med att göra klart inomhus.
Vi känner varandra väl, har ofta hållit kontakt och till och med besökt varandra ibland. Men någon nära vänskap blev det aldrig tal om.
Just det där året, mitt i vintern, bodde jag en tid hos min dotter Ingrid. Hälsan var inte på topp och jag klarade mig inte hemma själv. När våren kom och dagarna blev varmare började jag planera för att flytta tillbaka.
Jag kom hem igen i slutet av april, när snön var helt borta. Huset var i ordning, även om jag hade oroat mig. Jag satte genast igång med att jobba i trädgården på framsidan och i kökslandet bakom huset. Allt blev prydligt och ordnat runt huset.
Jag hade två små växthus där jag satte gurka och paprika. I det tredje växthuset odlade jag tomater.
I bäddarna växte jordgubbar, morötter, lök och dill. Längs staketet mot grannen fanns buskar med svarta vinbär och krusbär. Det är sådan där syssla som ingen undgår att lägga märke till. Och återigen började det krångla för mig. Ingrid körde mig in till Stockholm och på sommaren skickade hon mig till ett hälsohem i en månad.
Till slut, i september, mådde jag bättre. Jag flyttade hem igen och gick direkt ut i min trädgård. Då såg jag att vårt trästaket mellan tomterna var brutet, så pass att man kunde ta sig mellan våra grönsaksland.
Det gick inte att ta miste på att grannen, Lennart, hade både använt mina växthus och mina bäddar. Han hade inte ens ringt för att fråga om lov, trots att han har mitt nummer.
Det här kunde jag såklart inte acceptera. Jag frågade honom varför staketet var förstört. Han erkände att det var smidigare för honom att gå där på det sättet fick han närmare till mina växthus och land. Jag visade tydligt mitt missnöje, men han tog det hela mycket lugnt. Jag berättade för Lennart att jag inte ville att någon gick in i min trädgård utan min tillåtelse.
Dessutom bad jag honom själv se till att reparera den delen av staketet. Och jag föreslog att det skulle vara rättvist om han delade skörden med mig. Det var egentligen inte skörden jag behövde. Jag ville bara ge Lennart en liten läxa, en han nog fortfarande minns.
