Jag har bott i mitt egna hus vid kanten av Vänern i mer än tjugo år, och min granne, Olle Lindgren, har bott där nästan lika länge. Han började bygga sitt hus samtidigt som jag fogade kaklet på mitt kök. Vi känner varandra väl, vi har ofta pratat över gärdesgården och ibland bjudit varandra på kaffe eller punsch, men någon djup vänskap blev det aldrig.
Det året täckte snön hela landskapet och jag sällskapade med min dotter, Freja, i Göteborg, eftersom det var svårt för mig att klara mig hemma på grund av sviktande hälsa. När våren svepte in med sin doft av regn och blommande syren, planerade jag att återvända.
I slutet av april, när sista snöflingan smälte bort i mossan under björkarna, kom jag hem igen. Mitt hus stod stadigt, allt var som det skulle, även om jag bar på en orolig känsla. Jag började pyssla med rabatterna framför verandan och grönsakslandet längs stugväggen. Jag ordnade trädgårdsmöbler av falurött trä och tvättade stenplattorna.
Jag har två små växthus av glas och trä. I ett planterade jag gurka och paprika, och i det tredje tomater röda som smultronställen i barndomen. I bäddarna växte jordgubbar, morötter, lök och dill. Längs det gamla staketet mot Olles tomt frodades svarta vinbär och röda vinbär. Sådan flit är svår att gömma, och snart blixtrade något illavarslande bakom ryggen. Freja tog mig till staden, och ännu en sommar skickades jag till ett sanatorium vid kusten, ett slags svensk kurort, för att vila kroppen en månad.
När september kom och löven började skifta färg, kände jag mig åter frisk. Jag gick ut till min trädgård, och då såg jag att vårt gamla staket hade slitits ner så att man enkelt kunde gå mellan tomterna och rakt ut i mitt grönsaksland.
Det syntes tydligt att Olle använde mina växthus och planteringar. Inte ens ett samtal hade han gjort fast han har mitt nummer. Han plockade från mina bäddar som om de vore hans egna, och det kändes märkligt, drömlikt på något sätt, som om verkligheten vacklade.
Jag blev inte glad, såklart, och frågade honom varför staketet såg ut så. Olle log och sa att det var enklare att gå den vägen, ett genväg av bekvämlighet, och dessutom hade han bättre koll på mina grödor än på sina egna. Jag uttryckte missnöje, men han verkade oberörd, som om vi enbart diskuterade väderleken.
Jag sa till Olle att ingen går in i min trädgård utan att fråga först. Och jag bad honom att själv återställa staketet, plankorna av svenskt trä, till originalskick. Dessutom nämnde jag att han gärna fick dela med sig av skörden. Egentligen var det inte för att få bär och grönsaker, men jag ville ge Olle en lärdom en typisk svensk lägga näsan i blöt-upplevelse, något som han sent skulle glömma.
