Min kompis son är verkligen en toppenpojke. Han pluggade duktigt, tog examen, fick ett bra jobb och slet på som en bäver. Nu är han framgångsrik egenföretagare, har en röd liten stuga i skärgården och en snygg lägenhet på Östermalm jag säger bara: rena rama Svensson-drömmen!
Men… eftersom det alltid måste finnas ett MEN han gifte sig alltså med en tjej. Vilken tjej, undrar ni? En katastrof i människokropp. Uppväxt i en riktigt trasig familj, ständigt arg, svartsjuk och elak. Och detta är inte bara skvaller från hans mamma, som tycker han blivit stulen nej då, det är fakta.
Först och främst lyckades denna stormvind till fru snabbt eliminera samtliga gamla vänner. Vad ska ni träffas för, de kommer ju bara för att dricka folköl på er balkong och lånar pengar, du låter dig bara utnyttjas!
Sedan röjde hon undan hans släkt lika effektivt som en piffsig vårstädning. Hans familj är annars stor och gemytlig, alltid glada att fira midsommar eller jul ihop, och det ringer i telefonen mest hela tiden. En riktig koselig svensk-släkt, om man säger så.
Men makan började genast med att himla med ögonen åt varje inbjudan. Hittade på viktiga engagemang när de blev bjudna till farmor och låtsades få migrän när någon behövde hälsa på i deras hem.
Till slut var det bara hans mamma som stack inom ibland, mest för att hon saknade sitt barnbarn så fruktansvärt. Och förstås sin son.
Och varje gång var det dags för nytt drama. Inte med skrik och skrän utan så där kallt, svenskt passivt aggressivt: Jag har verkligen sagt till dig typ femhundra gånger nu, men det verkar inte gå in ta inte med dig billig choklad, vi äter bara finare saker här och så kommer du med det där…
Och sonen stod bredvid och nickade: Mamma, snälla, skärp dig nu.
Igår träffades vi mamman, jag och en annan gammal väninna. Mamman satt där och torkade tårarna medan hon med darrande händer visade ett sms. Svärdottern hade sms:at att vi har bestämt att du nog inte ska komma förbi på ett tag.
Och mitt i gråten säger hon: Sonen ringde nyss och sa: Mamma, du gör min fru stressad. Hon återhämtar sig inte på flera dagar efter att du har varit här.
Men egentligen, säger vi medan vi suckar över fikat, handlar det väl ändå inte bara om det? Stackars lilla svärmor vilken otur, vilken hemsk svärdotter.
Då lutar sig vår gemensamma vänin Karin fram och frågar: Men vad har det med svärdottern att göra? Det är ju du som fostrat en sån här känslokall son.
Jag utropar Snicksnack! Vad skulle han göra, stackaren? Han gör ju bara allt för husfridens skull. Du skulle sett hur gullig han var när han gav dig ett handgjort vårkort när han gick i sexan!
Jag kan visa det, det är ett hjärta och en blomma han ritat själv. Om det inte hade varit för hans fru…
Karin rycker bara på axlarna och säger: En karl som är schysst låter sig inte göras om så där. Är han kallhjärtad så är han nog det redan innan. Sen gick hon.
Då insåg jag plötsligt, som om jag fått Sveriges Radios klarsyn rätt i ansiktet.
Jag har ju alltid trott att goda pojkar bara råkar få dåliga fruar.
Men nä, ibland är man bara lite snål och taskig för att ja, man är sån. Inte för att någon annan tvingat en. Ja, livet är visst lite mer komplicerat än stackars son, elak hustru.
