Idag tänkte jag på hur ingenting händer av en slump.
Jag gick på skoldisco, kände mig som om jag svävade. Korta jeans, tajta läggings i metallisk färg, kritvita sneakers, en topp med en modell på och en hög hästsvans med ett stort gummiband. Läpparna rosa, ögonen i färgglada skuggor. En riktig stjärna.
Alla sa att jag var underbar. Jag visste det själv. Stoltheten i hela kvarteret. Kom in på universitetet i Göteborg helt själv. Inga kontakter, ingen hjälp.
Minns du vad fröken Åberg muttrade?
“Du, Mårtensson, har lika stor chans att komma in på högskola som att gå till månen! Högre än gymnasiet klarar du inte, och det bara om styvpappa lägger sig i. Annars får du städa gator.”
Just det, styvpappa. Min riktiga pappa försvann för länge sen. Och styvpappa… skulle knappast bry sig om en “sån misslyckad som jag”.
Fröken Åberg väntade på att jag skulle brista i gråt. Men jag ställde mig upp, tittade henne rakt i ögonen och sa, lugn men utmanande:
“Vi får väl se vem som har rätt.”
Hon kisade och lovade mig en “ljuv hämnd” på tentan. Men jag klarade det. Och kom in. Ensam. Inga mutor. Så där.
“Tjejen, vill du ha ren och stor kärlek?”
“Med dig? Bergman, har du tappat vettet helt?”
“Valle, lugna dig. Hur är läget?”
“Bättre än alla andra.”
“Du har en sån kropp, mm…”
“Vill du ha en sån?”
“Ja.”
“Kom hit, jag klär om dig—du blir inte sämre.”
“Du är elak, Mårtensson. Jag kanske älskar dig.”
“Försvinn, odjuret. Mormor välsignade ett aspkors—skyddar mot såna som dig och mardrömmar.”
“Va så hård…”
“Så här. För säkerhets skull.”
Vi gick längs gatan, skämtade och skrattade. Unga. Fri. Oövervinnerliga.
“Hörru, ska vi sticka in till skolan på måndag?” föreslog Bergman.
“Är du galen? Varför?”
“Tänk dig fröken Åbergs ansikte när hon får reda på att du kom in på uni helt själv.”
Jag fnös.
“Skiter i henne. Och du då?”
“Jag chillar i sommar, sen rycker jag in. Väntar du på mig?”
“Absolut. Sitter på bänken i en sjal, stickar strumpor till dig. Hundra meter långa.”
“Dra åt…”
“Ja, ja.”
“Oj, titta, är det inte Malin? Gick hon inte yrkesutbildning?”
“Jo. Var och en har sin väg. Okej, Micke, jag drar. Där är mina tjejer. Du hänger med Malin?”
“Nä, bara… hänger lite.”
“Hon är snäll. Hon väntar. Jag gör inte det.”
“Så jag är helt utesluten?”
“Ja.” Sa det tydligt. Och gick.
Studierna var enkla för mig. Inte för att de var lätta—men jag klagade inte.
“Hur hinner du med allt?” frågade rumskamraten.
“Va?”
“Alltså, bio, discos, plugg…”
“Vet inte,” ryckte jag på axlarna. “Jag lever bara. Gnäller inte. Försöker undvika killar. Plugget är min framtid. Och att festa? När ska man annars göra det?”
“Jag vill gifta mig. Med en rik.”
“Jag vill inte.”
Jag träffade Daniel på en disco. Han var för på—jag smet. Men nästa dag kom han till studenthemmet. Blommor, choklad. Jag stängde dörren. Han kom igen, bio, blommor. Jag ignorerade.
Tjejerna började rycka i ögonlocket av hans uppmärksamhet. Hjälpte inte att Bergman skrev brev från lumpen. Saknade mig. Skrev inte om tjänsten, utan om känslor.
Men jag känner den där Bergman—han sprang i bruna strumpor under träningsoverallen tills han var fjorton… Hans mormor tog honom till en häxa—bot mot nattsängen.
Daniel hade en hoj, väntade på mig som i en film. Sen… sen ramlade han. Mitt framför mig. Och utan att tänka sprang jag fram. Inte för Daniel. För att han var en människa.
Och av någon anledning… sa ja till en dejt.
Ett halvår var vi ihop. Inga fjärilar. Ingen kärlek. Men på något sätt… tryggt. Han blev familj.
Sen kom brevet från Bergman: skuldbeläggelser, smutsiga ord. Nån hade skvallrat. Jag hade inte dolt det.
Med Daniel var det lättare. Han var där. Stabil. Med honom kunde jag drömma. Om bröllop. Om framtiden.
“Du har tur, Valle,” sa rumskamraten.
“Vadå?”
“Med Daniel. Vet du vem han är?”
“Va?”
“Hans pappa är storbanksman. Köpte motorcykeln åt honom. Nu en bil. Enda barnet. Rika föräldrar. Äldre.”
“Och?”
“Det ryktas… han har redan en fästmö, Lina. Fäderna vill knyta affärer.”
På kvällen frågade jag Daniel. Han blev nervös.
“Det är pappa. Jag vill inte. Lina behöver jag inte. Jag har dig. Vi sticker.”
“I helgen åker jag till föräldrarna.”
“Okej…” Och jag tyckte han suckade av lättnad.
När jag kom tillbaka var något fel. Tjejerna tittade konstigt. Killarna flinade.
“Vad händer?”
“Sätt dig… Valle… Daniel… Han…”
“Vadå?”
“Han gifte sig.”
Ingen darrning. Ina tårar. Inombords kollaps. Men utanpå—sten.
“Bara det?”
“Du är så lugn…”
“Vad ska jag vara? Jag visste. Åkte iväg för att förstå. Och han—gifte sig. Jag tillät det. Allt är logiskt.”
Jag lutade mig mot rumskamraten:
“Nämn aldrig hans namn igen. Aldrig. FörFör nu vet jag att mitt liv är mitt eget, och varje val jag gör – även de smärtsamma – leder mig dit jag är menad att gå.
