Det var gäster hemma. Gäster hade de nästan jämt.
Alla dricker, dricker, flaskorna staplas, men ingen mat finns det. Inte ens en brödbit… På bordet ligger bara fimpar och en tom konservburk från ansjovis, Lennart granskade bordet en gång till, men fann inget.
Nåväl, mamma, jag går nu, sa pojken och började långsamt ta på sig sina trasiga skor.
Han hoppades fortfarande att mamma skulle stoppa honom, skulle säga:
Men lilla vän, vart ska du utan att ha ätit? Det är kallt ute. Sitt kvar hemma. Jag kokar gröt nu, och så skickar jag bort gästerna och tvättar golvet.
Han väntade alltid på ett snällt ord från henne, men hans mamma brukade aldrig använda mjuka ord. Hennes ord stack som taggar och fick Lennart att vilja krypa ihop och gömma sig.
Den här gången hade han bestämt sig för att gå för gott. Lennart var sex år och tyckte att han var stor nog. Först tänkte han tjäna ihop lite pengar och köpa en bulle, kanske till och med två, magen kurrade högt.
Han visste inte hur han skulle tjäna pengar, men när han gick förbi kioskerna såg han en tom flaska sticka upp ur snön, stoppade den i fickan, hittade en kasserad plastpåse och tillbringade halva dagen med att samla flaskor.
Påsen var snart full och flaskorna klirrade tungt när han bar dem. Lennart fantiserade om att köpa en mjuk, doftande vetebulle med vallmo eller russin, eller kanske med glasyr, men insåg att flaskorna nog inte skulle räcka till glasyr och bestämde sig för att leta lite till.
Han gick närmare pendelstationen där män drack öl i väntan på tåget. Lennart ställde ner sin tunga påse bredvid kiosken och sprang efter en nyligen slängd flaska. När han var borta kom en smutsig, ilsken man. Han tog Lennarts flaskor och såg på den lilla pojken så hotfullt att Lennart inte vågade säga emot, utan bara vände och gick därifrån.
Drömmen om frasig bulle försvann som en hägring.
Att samla flaskor är ett slit det med, tänkte Lennart och vandrade vidare längs de blöta vintergatorna.
Snön var blöt och klibbig. Fötterna blev kalla och genomvåta. Det blev fort mörkt. Han mindes inte ens hur han hamnade i en trappuppgång, men där föll han ihop, rullade sig närmare ett element och slumrade in i en varm dröm.
När han vaknade trodde han först att han fortfarande sov det var varmt, lugnt och så luktade det något rent och hemlagat, något gott!
Strax kom en kvinna in med världens vänligaste leende.
Hur är det pojken min, sa hon mjukt, har du värmt dig? Sovit gott? Kom så äter vi frukost. Jag gick hem i natt och där låg du, som en liten valp, och sov i porten. Jag tog med dig hem.
Är det här mitt hem nu? frågade Lennart, fortfarande oförstående inför sin tur.
Om du inte har något hem så kan det få bli ditt, svarade kvinnan.
Det som följde var som en saga. Den främmande tanten gav honom mat, tog hand om honom, köpte nya kläder. Lennart började berätta om sitt liv med mamman.
Den goda tanten hade ett sagolikt namn Saga. Det lät så förunderligt fint, och Lennart hade aldrig hört det förr. Han tänkte att bara en riktig fe kunde heta så vackert.
Vill du att jag blir din mamma? frågade hon en dag, omslöt honom i en riktig varm famn, precis som riktiga mammor gör.
Det ville han förstås, men… den lyckliga tiden tog oväntat snabbt slut. En vecka senare kom hans mamma efter honom.
Hon var nästan nykter och skällde argt på den vänliga kvinnan:
Jag är fortfarande hans mamma och har all rätt till min son!
När hon drog iväg med honom föll snöflingorna sakta ner, och Lennart tyckte att huset där den vänliga tanten bodde liknade ett vitt slott.
Det blev sämre efter det. Mamman drack, och Lennart rymde hemifrån. Han sov på stationer, samlade flaskor, köpte bröd. Han lärde inte känna någon och bad aldrig någon om hjälp.
Efter ett tag blev hans mamma av med vårdnaden, och Lennart placerades på barnhem.
Det som tyngde honom mest var minnet han kunde inte komma på var det där vita slottsliknande huset låg, där den goda kvinnan med det sagolika namnet bodde.
Tre år passerade.
Lennart bodde kvar på barnhemmet. Han pratade sällan och höll sig mest för sig själv. Favoritsysslan var att sitta ensam och teckna. Alltid samma motiv det vita huset och snöflingorna som föll.
En dag kom en journalist till barnhemmet. Föreståndaren visade henne runt och presenterade barnen. När de kom till Lennart sa hon:
Lennart är en fin, intressant pojke, men har svårt att anpassa sig i grupp. Vi arbetar med att han ska få ett hem, förklarade hon för journalisten.
Får jag presentera mig, jag heter Saga, sa journalisten vänligt till Lennart.
Pojken blev alldeles rörd, livade upp och började prata! Han berättade ivrigt om sin urtjusiga tant Saga. Med varje mening tinade han upp lite mer; ögonen glittrade och kinderna rodnade. Föreståndaren såg förvånat på hans förvandling.
Namnet Saga hade varit nyckeln till pojkens hjärta.
Journalisten Saga kunde inte hålla tårarna tillbaka när hon hörde om Lennarts liv, och hon lovade att skriva om honom i lokaltidningen kanske skulle denna vänliga kvinna läsa det och förstå att Lennart längtade efter henne.
Hon höll sitt löfte. Och så hände ett mirakel.
Den kvinnan hade ingen tidning, men på sin födelsedag fick hon blommor av kollegorna. Eftersom det var vinter, var blommorna inlindade i just den tidningen. Hemma såg hon rubriken: “Snälla Saga, Lennart letar efter dig! Hör av dig!”
Hon läste artikeln och förstod att det var just hennes pojke, den hon den gången tagit hem från porten och velat adoptera.
Lennart kände igen henne direkt. Han sprang fram och kramade henne. Alla grät: Lennart, Saga och föreståndaren som bevittnade återföreningen.
Jag har längtat efter dig, sa han.
Det var svårt att övertala honom att släppa taget. Hon kunde inte ta med honom hem direkt, det fanns en procedur, men varje dag skulle hon nu komma och besöka honom.
P.S.
Och sedan fick Lennart det bra. Nu är han 26 år, klar med tekniska högskolan och ska gifta sig med en fin svensk tjej. Han är utåtriktad och glad och älskar sin mamma Saga, som gett honom allt.
Först när han blev vuxen fick han veta att Sagas man lämnat henne eftersom de aldrig fick egna barn. Hon hade känt sig ensam och värdelös, och det var då hon fann honom i porten och värmde honom med sin kärlek.
När mamman hämtade tillbaka Lennart tänkte Saga sorgset: Det var väl inte meningen, men sedan blev hon överlycklig när hon återfann honom på barnhemmet.
Lennart försökte spåra sin biologiska mamma. Det visade sig att de hyrde en lägenhet i staden, men mamman hade för länge sedan lämnat stan tillsammans med en man som nyligen avtjänat straff. Han sökte inte vidare. Varför skulle han?
Livet lärde Lennart att riktiga hem handlar om värme och omtanke, inte om blodsband. Och ibland kommer familj och lycka från de mest oväntade håll.
