Uppskjuten liv
Mamma, får jag ta en godis ur asken? Bara en! Snälla! Saga smög som en liten räv runt skåpet där Ingrid med möda hade gömt de eftertraktade sötsakerna.
Nej! De är till julbordet. Äter du nu så finns det inget kvar till nyår.
Saga surade ihop. Vad spelar det för roll när man äter en godis? Hon ber ju ändå inte om alla, bara en! Varför är mamma alltid sån? Om det är nåt gott, så ska det sparas, om det är nåt fint, “så använder vi det vid speciella tillfällen”. Det vore ju så härligt att bara ta en godis, dra på sig den nya klänningen pappa köpt i Stockholm och gå och hälsa på Lisa. För henne säger hennes mamma aldrig nej till nya kläder på förskolan. Saga har hört att Lisa får kläder som hennes mamma syr själv. Och? Hon är ändå alltid snyggast i gruppen. Saga själv får gå runt i den gamla prickiga klänningen som hon är så trött på.
Då visste Saga inte hur svårt det varit för hennes föräldrar att få tag på godis och nya kläder. Ingrids lön som bibliotekarie och Tomas, hennes pappas, som ingenjör, räckte precis till vardagen. Från första stund hon kunde minnas hade Saga hört ordet “få tag på”. Det betydde att något nytt, något man inte hittade i vanliga butiker, skulle dyka upp. Så fick hon sina fina skor, och mamma sina nya stövlar. Men efter de köpen åt de nästan bara makaroner och potatis i en månad. Dock var mamma lycklig, och bar inte ens nya stövlarna första dagarna hon bara beundrade dem. Just därför minns Saga exakt varje repa och nedsliten klack på de skorna, långt upp i vuxen ålder.
Tiderna förändrades, och allting blev annorlunda. Plötsligt fanns allt i affärerna och det var inga problem att köpa nya kläder eller unna sig något sött till barnet. Nu handlade problemen om pengar. Saga gick i åttonde klass när hennes pappa kom hem, ovanligt glad.
Jag fick jobbet!
Vad det innebar förstod hon inte riktigt då, men att se lyckan i föräldrarnas ögon visade att det var något stort. Tomas hade fått tjänst på ett svenskt teknikföretag hans kunskap och engagemang togs tillvara som aldrig förr. Saga märkte att något släppte inom den alltid lite trötta och stressade pappan nu blomstrade han i arbetsglädje och avancerade snabbt inom företaget.
Livet blev lättare. Mamma behövde inte längre sitta med hushållsbudgeten på kvällarna för att försöka klämma fram pengar till nya kläder till Saga. Denimjeans, moderna sneaks och annat dök upp. Saga skippade tanken på gymnasielärling och bestämde sig för universitetet. Föräldrarna hejade på. Efter två år av stenhård plugg, utan varken fester eller bio, klarade hon proven galant och kunde titulera sig student.
Det fanns möjlighet att slappna av, men Saga tänkte annorlunda igen. Först utbildning och jobb, sen allt annat. Och hon klarade även det med toppbetyg, anställning via pappas kontakter och plötsligt var hon på rätt sida av framgången. Hon hade både lägenhet, bil och reste utomlands på semester. Bara det att… hon var fortfarande ensam.
Men det störde inte Saga. Hon var aldrig den där försynta flickan, och beundrare saknades inte. Men allvarliga relationer valde hon att vänta med. “Nu gäller det att hinna med mycket medan jag är ung”, tänkte hon. “Får man barn blir det ingen tid över sedan.”
Först vid trettiofem mötte hon kärleken på riktigt, hos Viktor de hade jobbat flera år ihop, men mer än flyktiga hälsningar hade det aldrig blivit. Saga hade ingen aning om att Viktor gillade henne, men det gjorde han, mycket mer än hon kunnat ana. På en jobbfest tog han mod till sig när hon lutade sig mot hans axel under en dans.
Gifter du dig med mig? Vi är båda etablerade, åldern börjar komma ikapp, det är dags att starta familj. Jag har gillat dig länge, men det räcker inte jag älskar dig, Saga!
Saga log snett:
Viktor, vad pratar du om? Vi har ju tid, allt vi vill hinner vi nog ändå.
Men nästa morgon överraskade hon både sig och Viktor när hon svarade:
Ja, jag vill.
Det blev bröllop, tårögd Ingrid som knappt vågade hoppas på barnbarn och tre år gick, där Saga insåg att allt hon kämpat för kändes tomt jämfört med det hon fått när hon äntligen vågade släppa taget.
Sen kom de där medicinska resultaten som ställde livet på ända.
Det går inte… Det finns ingen framtid för mig längre, mamma… Saga satt apatisk med pappren i handen. Varför var jag så dum?
Älskling, ge inte upp. Det är bara ett svar, på ett ställe. Saker förändras, forskningen går framåt.
När då? Saga kastade iväg pappren som föll ut över golvet.
I barndomshemmet var det mesta sig likt. Föräldrarna ville inte ta emot hennes pengar till renovering eller möbler. Tomas var sjuklig och jobbade inte längre, Ingrid vågade inte lämna honom ensam. Saga försökte ändå hjälpa: kylen fylldes, möbler slipades upp, tapeter lappades till. Men där hon satt och stirrade på väggen dök en tanke upp kanske borde tapeten bytas ut igen, parketten slipas. Det är märkligt vad man tänker på när tillvaron rämnar.
Mamma, förstår du inte? Det är just tid jag inte har…
De satt länge i skymningen, utan att märka mobilen ringa. Saga grät, blev lugn, tyst med sitt eget inre. Tills hon såg mot mammans skepnad i mörkret och viskade:
Tack, mamma…
För vad, lilla vän?
För att du lyssnar. Jag har ingen annan att berätta för. Och vem skulle behöva mig nu?
Hur kan du säga så? Ingrid la handen över Sagas mun. Du behövs för mig. För pappa. För Viktor!
Inte för Viktor. Inte längre.
Varför inte?
För att det här är mitt problem, inte hans. Han har också ont om tid. Men han hinner kanske bilda familj.
Saga la armarna runt mamman en sista gång och åkte hem.
Oroa dig inte, mamma, jag klarar mig. Hon log ett svagt leende och försvann ut bakom stängd dörr började Ingrid plötsligt be till högre makter. Varför just hennes dotter?
Hon ville inte åka hem och körde mot strandvägen. Det var inte det mysigaste stället att promenera så års bara enstaka hundägare och ett äldre par där i blåsten.
Hon såg hur de sjöng, höll armkrok, och tårarna kom igen. Hon hade ju också drömt om sådan samhörighet, hela livet ihop, förstå varann med en blick… Inget av det skulle bli nu. Hon insåg att hon älskade Viktor hon hade bara skjutit på känslorna, just som hon skjutit på allt annat. Och nu spelade det ingen roll längre. Att älska någon är att sätta den andre först.
Med blick mot den kalla, mörka ån mindes Saga barndomspromenader med föräldrarna. Bara en glass under vandringen var hela lyxen ändå blev hon aldrig förkyld, inte ens mitt i vintern. Så där skulle hon aldrig promenera med egna barn…
Hon rös, sträckte på sig. Varför älta? Det ändrar inget. Hon måste vidare… Hennes karriär och framgångar betydde nu ingenting men kanske kunde något nytt finnas.
Just då på vägen mot bilen såg hon ett gäng ungdomar samlade. Hjärtat bultade till, hon såg sig om var det farligt? Men i nästa stund förvånades hon av en slags stridslysten likgiltighet. Vad spelade det för roll vad som hände?
Hon höll händerna i fickorna och stegade fram.
Vad gör ni?
Pojkarna, sextonåringar, vände sig om.
Är det din bil?
Ja.
Det är en kattunge under huven! Kan vi få upp den?
Ursäkta? Förklara för mig, ni pratar i mun på varandra. En och en!
Kortaste pojken steg fram.
Vi såg ett svart kattunge klättra in under bilen. Nu hör vi den, den måste ut, innan du startar, annars skadar den sig.
Är du säker?
Ja. Det är kallt nu. De söker sig till bilar.
Saga låste upp och öppnade huven och genast for en motsträvig svart kattunge ut.
Jösses vad den bits! pojken flinade och räckte Saga den lilla. Här, ta du!
Till mig? Jag kan inget om katter!
Det lär du dig! Bara ge den mat.
De skojade vidare, men Saga ropade dem tillbaka:
Vänta! Hon fiskade upp en hundralapp ur plånboken. Man lämnar inte en hjälte utan finders fee! Det säger min mamma.
Tack! De tog emot pengen och försvann.
Hon satte sig i bilen och såg på sin oväntade gäst.
Jaså? Vad gör vi med dig?
Kattungen mjauade dovt och kurade tätt intill Sagas knä.
Ja ja Här sitter jag kattfröken och gammal… Nu åker vi hem, Märta!
Väl hemma tvättades Märta i badet medan Viktor stod redo med handduk. Kattungen protesterade faktiskt inte ens.
Märkligt, de brukar avsky vatten, men den här tar det lugnt, sa Viktor.
Hon spinner, du hör väl? Under mina händer är hon som en liten motor.
Medan Märta sov i Sagas knä på soffan, samlade Viktor mod:
Saga, har du fått något besked?
Hon suckade tungt.
Vi ska skiljas, Viktor.
Vad säger du? Varför då?
Jag kommer inte kunna få barn. Och det är mitt fel. Men du hinner fortfarande bli pappa.
Viktor såg länge på henne.
Så, du tror jag är en maskin? Att barn är allt? Jag älskar ju dig, Saga. Du är viktigast för mig. Men du verkar inte bry dig om det, för du har bestämt dig!
Han tog katten och gick.
Jag sover i arbetsrummet inatt.
Saga låg vaken hela natten och vände och vred på sitt beslut. Kanske var Viktor rätt, men vad hjälper det om han ångrar sig om några år? Tanken malde att lämna nu må vara själviskt, men kanske lättare än bitterhet och besvikelse.
Hon somnade först vid gryningen. När hon vaknade låg ett täcke över henne och på bordet en lapp: “Kommer hem ikväll vi talar ut då. Tror inte du slipper undan. Älskar dig.”
Kattungen satt vid fötterna och jamade. Hon log för första gången på länge Märta kilade direkt mot köket.
Du finner dig visst ganska snabbt, Märta
Efter en kopp kaffe och med något lättare hjärta bestämde Saga sig för att vara ledig. Hon bokade klipptid, manikyr och tog sig ut, trots regnet. I salongens väntrum slöt hon ögonen, höll i ett magasin. På en uppslagen sida såg ett par gröna pojkögon mot henne något sades inom henne. Ansiktet var bekant, men hon visste inte varifrån. Hon läste bildtexten och höll plötsligt andan.
När det blev hennes tur var stolen tom och ingen funderade på vart tidningen tagit vägen.
Senare på kvällen stormade hon in på Viktors kontor.
Kolla här! Hon tryckte fram uppslaget i hans hand.
Vem är det?
Jag vet inte, bara namn och ålder. Men titta! Visst är det likt dig?
Hon drog honom till spegelväggen, höll tidningen bredvid ansiktet. Viktor såg sig själv i pojken på bilden men i miniatyr.
Helt galet sa han lågt.
Jag vet ingenting mer, säger Saga, men nu ska vi inte längre skjuta upp livet.
Sex månader senare adopterade de Simon. Ett par år senare, när Saga bläddrade igenom en annan tidning, fanns där en liten flicka och på samma sätt fyllde familjen på med Elin. Hon var bara året och har aldrig kallat någon annan “mamma”. Fem år senare mot alla odds blev Saga själv gravid och de häpnade när lilla Frida föddes, precis i tid.
Ingrid fick glädjen att möta sitt yngsta barnbarn, men ett år senare gav kroppen vika. När Saga rensade i barndomshemmet hittade hon den gamla asken. Hon öppnade och fann mammans slitna stövlar. Och då kom tårarna hon aldrig gråtit, inte ens på begravningen.
Mamma! Vad är det? Simon frågade oroligt.
Det är bara… de här, viskade Saga, och höll om dem som om hon ville behålla minnet i evighet.
Elin satte sig bredvid henne och snörvlade till, och lilla Frida fyllde i. Viktor kom ut i hallen, såg på den gråtande familjen och sa till:
Så, nu räcker det! Saga, varför gråter du?
Hon sparade dem hela livet, förstår du? Allt det vi skjuter upp till “sen”…
Saga lyfte ut lakan, dukar och handdukar som hennes mamma sytt och sparat på. Doften av lavendel fanns ännu kvar bland dessa gamla tyger.
Hur är det ens möjligt, undrade Saga. Människan är borta, men hennes saker är kvar. Varför skjuter vi alltid upp? Varför lever vi aldrig nu, på riktigt? Vi väntar och väntar på att rätt stund ska komma, och så kanske den aldrig gör det.
Viktor la armarna om henne.
Frida kramade hennes ben och pekade upp på henne:
Mamma!
Saga stelnade till, men Viktor nickade och hon böjde sig ned.
Säg igen.
Mamma!
Simon och Elin applåderade; Viktor knuffade dem.
Då måste vi nog gå till Skansen på söndag…
Eller imorgon? fnittrade Elin.
Varför vänta? sa Saga, pussade sin dotter. Vi ska inte skjuta upp något. Vi åker nu!
Sakerna på golvet kunde vänta det gagnade inget att alltid skjuta upp.
När hon körde mot Djurgården hörde hon barnens skratt. Hur hon skulle göra dem riktigt lyckliga visste hon inte men hon skulle i alla fall lära dem detta: att inte skjuta upp livet. För framtiden är, som svenskar säger ibland, både flyktig och nyckfull. Tror du att du kan vänta och så blir det aldrig som du tänkt.
Glass då? ropade Simon.
Nu? Men vi har ju inte ätit lunch, mamma!
Vi hinner. Så vad säger ni?
Barnen hurrade, Viktor log.
Mamma skämmer verkligen bort er…
När, om inte nu? sa Saga och skrattade. Det bästa i livet ska man aldrig skjuta upp.
