Det svåraste med att leva med en valp är inte det som de flesta tänker på, faktiskt. Det handlar inte om att gå ut när det regnar, eller när det är så där bitande kallt inte ens de nätterna då du knappt fått en blund, eller när hjärtat skakar av oro. Det är inte att tacka nej till resor eller middagar, för att folk säger: “Du får komma, men hunden måste stanna hemma.” Det är inte hundhåren överallt på lakanen, kläderna, till och med i frukostgröten ibland. Inte heller att moppa golvet om och om igen, fullt medveten om att du om en halvtimme får börja om.
Veterinärräkningarna, eller rädslan att missa något viktigt med hälsan, det är också en del av det. Och ja, man får offra lite av sin frihet nu är det liksom “vi”, inte bara “jag”. Och hjärtat, det är inte längre bara ditt eget…
Men allt detta det är kärlek, det är livet, och det är ju du själv som valt det.
Det jobbiga smyger sig på, långsamt som den där molande värken i lederna när vädret slår om, eller som den råa göteborgsvinden som man tror att man klarar men som ändå letar sig in under jackan.
En dag märker du bara: han orkar inte som förr. Han försöker, men det går inte. Han springer emot dig, precis som han alltid har gjort men det är inte riktigt samma sak längre. Ögonen är ännu dina, men de har nu den där trötta, milda blicken den som viskar: Jag är här, men varje dag känns lite tyngre.
Du minns hur han var, och ser honom som han är nu helt din, tryggheten personifierad.
Alltid har han trott på dig:
Att du finns kvar.
Att du hjälper till.
Att du räddar honom.
Och du har gjort det.
Men nu kan du inte skydda honom mot åldrandet.
Det som gör ondast är att förstå: för dig var han en tröst
men för honom var du ALLT:
hela hans värld,
hela hans himmel,
hela hans hopp.
Och du är inte redo.
Du är inte redo att släppa taget.
Inte redo att se den som lärde dig älska utan gränser försvinna bort.
Sen kommer tystnaden.
Tung tystnad.
Den tomma platsen på kudden.
Matskålen som ingen längre slickar ur.
Och hjärtat i spillror.
Sen går du ut ändå.
Men nu utan honom.
Du kommer på dig själv med att viska till den kalla morgonluften:
Kom nu, lilla vän
Och ändå, om jag kunde vrida tillbaka tiden
Jag skulle välja allt igen.
Allt tröttheten, sorgen, att ge hela sig.
För den kärleken är äkta.
Att ha hund är att bjuda in eld i livet.
En eld som alltid värmer, länge efter att elden slocknat.
För hunden har bara en uppgift i världen:
Att ge dig sitt hjärta, villkorslöst.
