Det ser inte bra ut att dina barn har lägenheter men min son inte har det. Kan vi ordna en lägenhet åt honom med bolån?
Nyligen sa min man Anders att mina barn har sina egna lägenheter, medan hans son inte har någon, så nu måste vi tänka på hur vi kan ordna en lägenhet även åt honom. Jag vill förklara att mina barn är både mina och Anders barn, men Anders son är från hans första äktenskap.
Varför ska jag behöva ta ansvar och oroa mig för hans sons boende? Självklart visste jag redan att Anders hade varit gift tidigare och hade en son. Därför tog jag god tid på mig innan vi gifte oss.
Vi bodde tillsammans i tre år innan vi gifte oss. Under den tiden observerade jag noga hur han kände för sitt tidigare liv, sin ex-fru och sitt barn. Ett år efter vårt bröllop fick vi en son tillsammans. Ytterligare två år senare föddes vår andra son.
Jag är helt nöjd med Anders, både som make och pappa. Han lägger tid på oss och är engagerad i familjen. Han har ett bra jobb och tjänar gott. Självklart har vi då och då våra meningsskiljaktigheter, men så är det väl i alla familjer.
Vi bodde i en lägenhet jag ärvde av min pappa. Min mamma skilde sig från honom när jag fortfarande gick på förskolan. Nu har mamma gift om sig, men blivit barnlös i sitt andra äktenskap.
Anders och hans första fru bodde alltid i hyresrätt. Under alla deras år tillsammans försökte de spara till bolån, men lyckades aldrig komma till skott. Efter deras skilsmässa flyttade hans ex-fru tillbaka till sina föräldrar. Anders bodde då i en liten hyreslägenhet.
När vi gifte oss, flyttade han hem till mig. Vi pratade aldrig om vems namn som stod på dörren. Det bara blev så att vi bodde där tillsammans, fixade renoveringar ihop och köpte möbler tillsammans. Men för drygt ett och ett halvt år sedan gick mina båda mor- och farmödrar bort. Jag ärvde deras båda bostadsrätter de stod i sitt testamente att de skulle gå till mig.
Eftersom våra barn är små har jag bestämt mig för att hyra ut de lägenheterna tills vidare. Senare tänker jag ge varsin bostad till varje son. Pengarna från den ena hyran ger jag till min mamma för att hjälpa till med pensionen. Inkomsten från den andra bostaden sparar jag som ett extra tillskott varje månad det är ju aldrig fel med lite mer pengar i kassan.
Anders har aldrig lagt sig i mina bostadsaffärer; han vet att det inte rör honom. Jag var redan från början tydlig med att när våra barn blir stora så ska varje barn få en egen bostad. Det höll han med om, och sen var det inget mer tjat om det.
Men så häromdagen sa Anders:
Min son tar studenten om några år. Han är vuxen snart och behöver börja tänka på framtiden!
Jag förstod inte vart han ville komma, men lät honom fortsätta.
Dina barn har redan sina hem! Min son har inget! Kan vi köpa en lägenhet åt honom, med bolån? sa Anders plötsligt.
Jag blev rentav chockad! Jag hade tusen frågor. För det första: varför blev våra gemensamma barn plötsligt bara mina? Anders bad mig vänligt att inte fastna vid ordvalen.
Men min son kommer aldrig kunna ärva något. Jag vill att han ska ha en plats som är hans egen!
Det är ju fint att du tänker så! Men din son har en mamma och en pappa som båda borde hjälpa till. Varför tar inte hans mamma i med det här?
Anders förklarade att hans ex-fru har dålig ekonomi, och hennes föräldrar hjälper henne hela tiden. Han menade att han själv inte skulle klara av ett bolån ensam, men om vi hjälptes åt så skulle vi klara det. Upplägget var alltså: jag måste gå med på att ta ett bolån tillsammans med Anders, så att han kan köpa en lägenhet till sin son. Lägenheten skulle skrivas på sonen, men vi skulle ta och betala hela lånet.
Vi båda har bra löner och får in hyra varje månad! Det fixar vi, tyckte Anders.
Vi skulle säkert kunna fixa det, men då måste vi dra ner ordentligt på allt annat. Anders betalar redan underhåll till sin son. När sonen börjar plugga på universitet kommer han behöva ännu mer hjälp, för modern har inga pengar. Det slutar med att våra barn och jag får stå över både semester och besök till västkusten för att hjälpa någon annans barn? Allt för att Anders ska ses som en bra pappa?
Jag skulle ha förståelse om Anders hade ordnat fram lägenhet till våra gemensamma barn och sen ville göra samma för den äldsta sonen. Men det här är bostäder jag har ordnat till våra pojkar Anders har inte haft något med det att göra. Varför skulle jag gå med på att ta lån för ett barn som inte är mitt?
Jag sa direkt till Anders att om det är så viktigt för honom så får han och hans ex-fru ordna ett lån. Och kanske använda sitt underhåll till att betala av på det.
Men jag tänker inte blanda mig i det där!
Nu har Anders varit sur på mig en hel vecka och knappt sagt ett ord till mig. Jag önskar bara att han kunde förstå min sida.
Man kan inte kräva rättvisa när insats och ansvar ser olika ut. Livet är sällan helt rättvist men ibland måste man våga säga nej och stå upp för sig själv, även när det är någon man älskar.
