En särskild flicka
Man brukar säga att sådana som jag har en gåva. Själv såg jag det alltid som en dom. Men låt mig berätta i ordning.
När jag var en månad gammal lämnade min mor mig vid barnhemmets dörr. Varför hon övergav mig vet jag ej, kanske hade hon själv samma “gåva” och ville inte föda upp den i mig. Fakta kvarstår: jag växte upp på barnhem utan att känna mina föräldrar. Min särart uppmärksammades först av min skötare, Elsa Johansson. Hon berättade senare att jag lekte med de andra när en pojke tog min leksak. “Jag svär”, sade hon, “jag såg hur Gustav flög tvärsöver rummet, och du tog tillbaka din docka.”
Elsa hade ett gott hjärta. Hon förstod direkt att jag var annorlunda, och att om någon fick veta skulle de inte låta mig vara i fred. “Jag vill inte de tar dig för experiment”, sa hon ofta. Hon tog hand om mig och hjälpte mig att tämja min förmåga. När jag blev arg kunde jag flytta på föremål, ja till och med människor. Jag kände alla kring migs biokroppar. Jag behövde inte ens hälsa på någon för att förstå om de var goda eller onda.
En fördel, tänker ni? Men det kändes som om människor anade att jag var främmande och höll sig undan. Inget adoptivhem ville ha mig. Det sved. Som alla längtade jag efter värme, kärlek, en riktig familj. Jag ville veta hur en mor kändes.
Jag hade bara en vän på hemmet: Linnea. Alla kallade henne Linne. Hon var underbar och de stunder vi delade var glädjerika. Linne var min familj och jag hennes. Hon visste om min förmåga och höll den hemlig, aldrig bad hon mig använda den för egen vinning. Jag var tacksam för det. Linne hade gett upp hoppet om adoption, femton år var hon och “gamla” barn tas sällan.
En dag stormade Linne in i rummet, ögonen alldeles klara. En våg av vild energi slog emot mig.
“Vad är det?”
“Alva! Tänk! De vill adoptera mig! Jag ska få en familj!”
Linne slöt armarna om mig och snurrade runt i rummet. “Det finns människor som vill ha mig! Vilken lycka!” Plötsligt stannade hon och såg allvarligt på mig. “Försök inte, jag ska helt visst hälsa på dig. Och när du också blir adopterad blir våra familjer vänner! Kom nu, jag ska visa dig dem, de går på direktörens kontor.” Hon drog mig med sig.
Vid dörren stannade vi. Då öppnades den.
Ett par klev ut. En stor man, bredaxlad, med vasst hakparti och kraftiga kindben. Jag kände genast biokroppen från dem båda. Och det tyckte jag inte om. Från mannen strålade en energi av brutal kraft. Våldsamhet. Hårdhet. Ondska. Kvinnan var svag, rädd. Enbart utmattning och tomhet. Så kändes hon.
“Åh, Lindis”, log mannen styggt. Jag rös.
“Papperen är nästan klara. I morgon följer du med oss hem.”
Linne kastade sig om halsen på honom. Då kände jag ännu en känsla i mannens energi. Det liknade kärlek, men nej… inte en fars kärlek. Det var något annat. Likt begär…
Tillbaka i rummet. Linne hoppade av rastlös glädje. Jag satt på sängen och försökte smälta vad jag uppfattat. Kanske inbillade jag mig?
“Vad är det?” Linne satte sig bredvid mig. “Se inte så ledsen ut. Vi ses, jag lovar.”
“Linne, jag tyckte inte om det där paret. Något är fel. Mannen… han är ondskefull.”
Linne rynkade pannan.
“Sluta, Alva. Varför säger du så? Är du avundsjuk? Jag har väntat så länge! Jag får äntligen en familj! Och Lars Andersson är snäll. Jag pratade med dem – så glada, så omtänksamma. Farsan sa jag ska få eget stort rum! Kan du tänka dig?”
“Men Linne, du vet att jag känner människor!”
“Alva, lägg av. Varje par blir granskat av psykolog och direktör. De är perfekta. Han har jobb, hon är hemma. Jag och mamma ska vara ihop hela tiden! De har alla papper i ordning. Vore de galningar skulle det synas.”
Linne reste sig och gick mot fönstret.
“Jag trodde du skulle vara glad för min skull. Du är ju min vän.” Hennes röst skälvde.
Skamvarm omfamnade jag henne bakifrån.
“Förlåt. Självklart är jag glad för dig, min vän. Du har rätt, jag inbillade mig. Jag vill bara inte skiljas.”
“Oroa dig inte. Du är bara sju. Någon tar dig säkert. Nu måste jag packa.”
Sömnen var orolig. Drömmar fyllda av Lars Andersson som ett vidunder, ögon gnistrande av raseri, betar med salivsträngar.
Linne väckte mig med möda. Hon var redo. Länge höll jag om henne på trappan, som om min famn kunde skydda. När hon satte sig i bilen och skötarna försvann in förblev jag ensam kvar. Då såg jag: då hon satte sig, utandades Linnes nya mor, lättad. Och Lars Anderssons mungipa for upp i ett illvilligt leende.
Hela dagen var jag förströdd. Elsa Johansson märkte det. På gården tog hon mig avsides.
“Alva, är något på tok? Saknar du Linne?”
“Fru Johansson. Tror ni på mig?”
“Självklart, du vet det.”
“De som tog henne är onda. Speciellt Lars Andersson. Han är ruskig.”
Elsa teg ett ögonblick
Och vi välkomnade äntligen kärleken i vårt liv, och jag lärde mig att min förmåga kan bära ömhet lika väl som skydd – samma armband som Linnea knutit flätar fortfarande ljus kring min handled när jag minns det mörkret vi flydde ifrån, glömskan har ingen makt över min kropp.
