Den rosa halsduken
Valborg hade begravt sin make för två år sedan. Han var sjutton år äldre än hon. När de träffades var hon tjugonio.
Hon hade aldrig varit populär bland killarna. Blyg och hemmafräls, undvek hon klubbar och högljudda fester. I skolan och på universitetet såg killarna henne som en kompis, bad henne låna skrivelser och anteckningar. De dejtade istället söta, livfulla tjejer som inte brydde sig om moralens regler.
Med Evert träffades Valborg på gatan. Det var en varm maj, häggblom slösade med sin doft, och de nyutslagna löven lyste i solen. Allt badade i ett varmt, guldigt ljus.
Valborg hade bestämt sig för att gå hem till fots. Hon gick och njöt av vårens mildhet, kisade mot solen och log mot alla hon mötte, utan anledning.
Då kom han gående mot henne, en lång, stilig man i svart rock som fladdrade öppen. När han passerade log han och sa:
– Vilken underbar dag. Nästan som sommaren. Och jag tog på mig en rock. Hans röst var djup och behaglig.
– Ta av den då, skrattade Valborg.
Mannen tog genast av sig rocken och hängde den över armen. Valborg stannade oförklarligt kvar, stirrade som förhäxad.
– Mycket bättre. Ska vi äta glass? frågade han och sprang mot glasskiosken innan hon hann svara. Valborg tänkte gå, men det kändes ohövligt.
Han kom tillbaka med en strut fylld med krämig vaniljglass.
– Åh, min favorit! sa Valborg. – Hur visste du det?
– Jag gillar den också, svarade mannen.
De gick bredvid varandra, åt glass och pratade om allt möjligt. Valborg kom hem senare än vanligt. Och valde att skippa middagen. Glass räckte.
– Varför gnistrar dina ögon så där? undrade hennes mor och kisade misstänksamt.
– De gnistrar inte alls, svarade Valborg, men rodnade ändå.
Evert ringde nästa dag och bjöd ut henne.
– Det regnar ute. Visste du det? Jag har inget paraply, sa hon besviket.
– Då går vi på bio istället. Var jobbar du? Jag hämtar dig.
På väg till biografen fick Valborg veta att hans fru hade dött för ett år sedan. Hon hade hjärtfel, läkarna förbjöd henne att föda barn.
– Jag älskade henne av hela mitt hjärta. Att vi inte fick barn spelade ingen roll. Jag vaktade henne som en skatt. Efter hennes död var jag nära att gå under. Trodde jag skulle leva ensam resten av livet. Men sen såg jag dig… Förstår du, Valborg…
– Valborg, rättade hon.
– Du påminde mig om henne. Inte till utseendet. Din blick är lika klar som en källåder. Du är inte fördärvad av moderna seder. Det är sällsynt nu för tiden.
Nästa dag kom Valborg hem från jobbet och hittade Evert sittande i köket med hennes mor, drickande te. Ett blombukett stod på bordet.
– Kära du, Evert och jag har en liten tebjudning, sa mor med honungslen röst, men hennes ögon signalerade: ”Var inte dum nu.”
Evert var en trevlig man. Klädde sig stiligt, och de grå stråna i håret gav honom karisma. Modern gillade honom också. Förutom hans aristokratiska utseende hade han lägenhet, bil och en bra lön. Att han inte hade barn räknade hon som en fördel. Inget tjaf med styvbarn. Dottern kunde skaffa egna.
– Mamma, jag har känt honom i en vecka, och du planerar redan vår framtid? protesterade Valborg. – Ja, han är snäll, men jag älskar honom inte.
– Ingen kärlek, inget svik. Förnuftsäktenskap håller bäst. Med honom är du säker. Du är ingen ung flicka längre som drömmer om romantik.
När Evert gick bad han Valborg följa honom till bilen.
– Imorgon bjuder jag in dig och din mor till mig. Ni får se hur jag bor. Valborg, låt oss vara tydliga. Vill du ha barn, så förstår jag det. Men jag är för gammal för att bli pappa. I min ålder är sömnbrist och bebisgråt inte hälsosamt.
Ärlighet var en bra egenskap. Valborg nämnde aldrig barn igen.
Med honom kände hon sig trygg och lugn. Kollegor avundades. Unga män var ofta otrogna, men Evert körde henne till jobbet och hämtade henne. Modern tyckte dottern vunnit jackpotten. Ja, hon ville gärna ha barnbarn. Men sådant får man ta som det kommer.
Valborg levde lugnt och ångrade aldrig sitt giftermål. De hade respekt, tillit och trygghet – viktigt i ett äktenskap.
En dag kom Evert hem från jobbet, åt middag och lade sig för att vila. Valborg försökte vara tyst. När hon insåg att något var fel, var han redan död.
De levde tillsammans i tre år. Valborg sörjde honom uppriktigt.
Efter makens död fortsatte hon som vanligt. Moderns prat om att hon borde förändra sitt liv retade henne. Skulle hon skaffa barn på egen hand? Med vem, i himlens namn?
Evert gillade inte när hon klädde sig i ljusa färger eller sminkade sig.
– Varför? Du är gift. Bara kvinnor som vill fånga mäns blickar sminkar sig.
Valborg gömde sina gamla kläder längst in i garderoben. Klädde sig anonymt och trist. Satt upp håret i en stram knut. Hon såg äldre ut än hon var.
I slutet av april var det redan sommarvarmt. Träden kläddes i ljusgröna löv, fåglarna sjöng om morgnarna. Solen kunde smälta all is, till och med i en själ.
På väg till jobbet fick Valborg syn på den rosa halsduken från hennes gamla liv. Varifrån hade den kommit, bland alla de nedsolkade klänningarna? Hon knöt den om halsen.
I rusningstid var bussen fullproppad. Valborg kämpade sig mot dörren. Plötsligt kände hon hur halsduken fastnade i något, snörde åt kring halsen. Folk bakom trängdes, Valborg ryckte i tyget, men det bara drog åt hårdare, hotade att kväva henne. Hon vände och kämpade mot strömmen. Folk knuffade och svor. Då såg hon att halsduken fastnat i en killeHon böjde sig fram och fick syn på en ung man som försiktigt lösgörde halsduken från hans väska, och när deras blickar möttes kände hon en varm våg av hopp—som om livet ännu inte var slut, utan bara börjat på nytt.
