“Nej, Ola, det här behövs inte. Jag är gift och älskar min fru,” sa han med sin förberedda replik.
Anders och Lotta hade bott tillsammans i tjugotvå år. Passionen hade svalnat, deras förhållande var stabilt och lugnt, mer som en varm vana. Deras dotter läste andra året på läkarprogrammet – hon valde att följa i föräldrarnas fotspår. Kunde det bli annorlunda när hon hela sitt liv hört samtal om medicin, piller och patienters klagomål? Redan som liten älskade hon att bläddra i anatomiböcker och studera kroppens inre.
Anders och Lotta lade märke till varandra under praktiken på sjukhuset. Han hjälpte henne första gången hon skulle undersöka en patient – en ung kille som fräckt flirtade med henne. Två år senare, precis innan tentorna, gifte de sig.
Efter examen började de på samma sjukhus. Lotta på kardiologen, Anders som ortopedkirurg. Idag var en sällsynt dag – deras skift slutade samtidigt, så de åkte hem tillsammans.
“Ska vi svänga förbi affären? Vi har inga grönsaker till sallad hemma.”
“Kanske vi kan skippa salladen för en dag? Jag är trött. Operationen var jobbig,” svarade Anders och körde skickligt genom stadens trånga gator.
“Visst, men imorgon måste vi ändå handla. Släpp av mig vid affären, så åker du hem,” föreslog Lotta.
“Och sen släpar du på sig fulla kassar medan jag känner mig skyldig? Nej, vi går tillsammans,” sa Anders och svängde in på parkeringen.
Anders knuffade vagnen mellan hyllorna medan Lotta lastade den.
“Jag hade rätt,” muttrade han när han stod i kön med en överfull vagn.
“Men nu behöver vi inte handla på en vecka,” flinade Lotta och blåste en puss mot honom. “Oj, jag glömde bröd!” sa hon och försvann.
Anders suckade och började lägga upp varor på bandet. Det var trångt, och en kartong pasta föll ner på varorna framför.
Kvinnan före honom gav honom en ogillande blick. Anders bad om ursäkt, tog upp kartongen och stod sedan där med den i handen, osäker på vart den skulle.
Då vände sig kvinnan mot honom – och stirrade. Hon var nästan lika lång som han, med bruna ögon och sorgsen mun. Hennes blekta hår, med mörka rötter, var slängt upp i en gummisnodd. En brun kappa dinglade löst på hennes smala axlar.
Anders log ursäktande och vände sig bort, letade efter Lotta. *Var har hon tagit vägen? Hon har säkert hittat fler saker än bröd.* Han sneglade på kvinnan igen. *Varför stirrar hon? Har jag opererat henne? Minns inte.*
“Svenne, är det du?” frågade hon plötsligt, och hennes ögon lyste upp.
“Känner vi varandra? Har ni varit min patient? Förlåt, jag minns inte…” mumlade Anders.
“Så du blev läkare ändå, som du drömde?” sa hon. “Jag är Ola. Ola Bergström.” Glädjen i hennes blick slocknade lika fort som den kommit.
Anders studerade henne. När hon sa sitt namn kändes det bekant… Ola… Ola Bergström…
“Bergström?!” Minnet kom tillbaka – skolgården, en flicka som sprang framför honom, mörkt hår som fladdrade i vinden. Han blev alldeles andfådd av synen, men kunde aldrig riktigt hinna ikapp…
“Har jag förändrats så mycket?” frågade kvinnan – Ola Bergström, men så oigenkännlig. “Du har blivit snyggare med åren, måste jag säga.”
Lotta kom tillbaka och tittade nyfiket på dem. Anders var så förvirrad att han inte ens reagerade på de extra varorna hon plockat med. Ovanpå det. Lotta försökte hitta plats på bandet, men det var redan fullt. Kassörskan tryckte på knappen, och bandet rullade mot kassan.
Anders vaknade till först.
“Det här är en gammal skolkamrat, Ola Bergström. Och det här är min fru, Lotta.”
Lotta log artigt, men Ola vände sig bort mot kassan. När hon betalat tog hon sin påse och gick mot dörren – men stannade där, väntande.
*Väntar hon på mig? Vad nu? Hon fick reda på att jag är läkare och vill klaga över ryggvärk?* Folk brukade genast börja fråga om sina krämpor när de fick veta hans yrke.
“Svenne, har du kortet?” avbröt Lotta honom.
Anders betalade, tog de tunga kassarna och gick mot utgången. Ola höll upp dörren för honom. *Vad konstigt. Varför gör hon så här?*
Ute på trottoaren stannade de alla tre.
“Bor du kvar i din föräldras lägenhet?” frågade Ola, ignorerande Lotta.
“Nej, i huset bredvid. Ville bo nära dem. Själv då?”
“Jag…” Hon viftade löst åt något håll. “Skönt att träffa dig. Ska jag gå?” Hon stirrade på honom som om hon väntade på tillåtelse.
Anders sa inget. Ola vände och gick.
“Var hon kär i dig?” undrade Lotta när de satte sig i bilen. “Du har aldrig berättat det.”
“Nej, hon var inte kär i mig.”
“Verkligen? Hon tittade på dig som om hon fortfarande är förälskad,” envisades Lotta.
“Det var jag som var kär i *henne*,” erkände Anders. “Men hon valde hockeystjärnan, Kalle Lund.”
“Jag tror hon ångrar det nu. Jag blir lite svartsjuk,” skämtade Lotta.
“Struntprat. Hon kan ångra sig hur mycket som helst – jag gör det inte.”
De lämnade ämnet där. Men natten därpå låg Anders vaken och mindes sin oskyldiga ungdom, den kärlekskranke pojken som nästan misslyckades med studenten.
*Hon har förändrats. Vi är lika gamla, men ingen gissar Lottas ålder. Livet med Kalle var nog inget vidare. Hon fick vad hon valde. Han skulle spela i landslaget, sägs det… och jag var bara en bokmal.*
När han äntligen somnade hörde han inte Lotta gå upp. Efter en lång operation bestämde han sig för att sova ut. Då han vaknade var Lotta redan på jobbet – mackor och kallt kaffe väntade på bordet.
Anders duschade långsamt, åt frukost och körde till sjukhuset. Vid ett trafikljus kände han igen Olas bruna kappa vid en busshållplats. *Kör förbi, låt som inget,* tänkte han först. Men Ola hade redan sett bilen och vinkade. Han stannade.
“Hej. Tur att jag såg dig. Bussen verkar inte komma. Jag fryser.”
Anders sneglade på henne. Hon satt hopkrupen med händerna i kappans fickor. Idag såg hon bättre ut – sminkad, håret ordnat.
*Hon väntade på mig. Varför stod hon här och inte på den närmare hållplatsenHon steg ur bilen utan ett ord, och den här gången vände hon sig inte om – och Anders visste att det här var sista gången han såg henne.
