**En önskning uppfylld**
De hyrde en lägenhet nästan mitt i city.
“Gillar du den?” frågade han så fort han hängt upp dörren.
Lägenheten var enorm, praktfull.
“Men alltså”, hon var paff, “det här är ju otroligt! Och titta vilken utsikt!”, “men detta måste ju kosta en förmögenhet?”
“Du, konstigt nog inte. En gammal man hyrde ut den till mig. Sa att han bodde på landet i ett gammalt sommarhus.”
“Äsch, strunt samma, jag älskar det här”, sa hon och tittade på honom med glittrande, varma bruna ögon.
På morgonen åkte han tidigt, medan hon, efter en kopp kaffe, bestämde sig för att träffa sina väninnor.
Efter hans avfärd kände hon sig illa till mods i det främmande, oinredda hemmet.
Några gånger fick hon för sig att någon stod bakom henne, men hon skakade av sig känslan.
Efter några lyckade selfies framför tavlor och antikviteter klädde hon på sig och åkte iväg.
Väninnorna tittade förtjust på bilderna, pratade i munnen på varandra:
“Hörru, den där ljuskronan är ju fantastisk!”
“Titta på målningarna! Oj vänta, vem är det? Det står någon bakom dig.”
Hon tittade på fotot. Sant nog en suddig kontur av en gammal kvinna syntes bakom henne.
“Vad är det här?” Väninnorna utbytte blickar.
“Sluta nu, det är bara en skugga från ljuset”, log hon lugnande, men inom henne växte oro igen. Hon mindes morgonens obehag.
Veckan gick nästan obemärkt. Varma kvällar tillbringades med promenader längs kajen, glassätande och hemvandring hem.
Hon började vänja sig.
Helgen tillbringades inomhus. Regnet öste ner. De beställde pizza och såg gamla filmer.
Maken somnade på soffan, och hon slumrade till bredvid.
Ett åskskräll väckte henne, och en blixt upplyste rummet där stod en gammal kvinna.
Maken sov, medan hon, förlamad av skräck, inte kunde få fram ett ord.
“Nå, unga frun, hur trivs du här?” viskade gumman och fortsatte utan svar:
“Har du önskat dig något på det nya stället?”
“N-nej”, stammade hon och pressade sig mot soffan.
*Vad för önskning? Han har ju en man, de tjänar bra, de hyr till och med ut en etta. Barn det blev inget, flera IVF-försök har misslyckats.* Tankarna rusade genom henne.
Åskan dundrade igen, en ny blixt lyste upp rummet men gumman var borta.
Hon märkte inte när hon somnade om.
Morgonen mötte dem med solsken och blå himmel.
Endast regndroppar på fönstren påminde om nattens oväder.
“Jag sov så himla gott på soffan, och du?” sa han och skummade mjölk till kaffet.
“Jag med”, log hon.
Hon mådde utmärkt det som hänt kändes nu som en dröm.
“Förresten, hur tycker du om lägenheten? Jag har verkligen blivit hemmastadd.”
“Jag också, det känns som hemma. Jag vill inte byta.”
För några år sedan, efter ännu ett misslyckat IVF-försök, hade psykologen rekommenderat att de hyra.
För att må bättre.
Det här var deras tredje hyreslägenhet.
Tiden gick, och nyår närmade sig.
Den 31:a meddelade maken att den gamle mannen skulle komma för pengarna för nästa halvår.
“Skumt val av tid”, undrade hon. “På nyårsafton?”
“Äsch, han är gammal och lite underlig. Låt honom komma.”
Gubben dök upp på kvällen, med en tårta i handen hennes favorit.
De satte på vatten.
Över teet började de prata. Snön virvlade utanför, och hon sa oväntat:
“Stanna och fira nyår med oss. Ni kan väl inte gå ut i det här? Dessutom blir det trevligare för oss vi är ju nästan tre”, rättade hon sig med ett lyckligt leende.
Klockan slog tolv, fyrverkerierna exploderade utanför. I spegelns djup såg hon åter gumman.
Den gamla log svagt, vinkade och försvann i ett regn av ljus.
Hon hann le tillbaka och vinka lite.
Hon såg aldrig gumman igen.
**P.S.**
Åren gick. En dag, på Drottninggatan, stötte jag på en gammal bekant.
“Hörru, minns du det där paret som hyrde lägenheten här?” frågade jag. “Hur går det för dem?”
“Javisst! Lustigt nog bor de kvar. Men grejen är gubben, hyresvärden, bor med dem nu. Han är gammal, men han sköter deras lille pojke som sin egen barnbarn. Hans fru dog, och de fick aldrig egna barn.”
Sånt händer.
