Kära dagbok,
Alva, sluta nu! bad jag henne i ett ögonblick av frustration. Det är omöjligt att bo i samma lägenhet när du är så här. Vem hindrar dig från att gå ut? Jag låser inte in dig. Gå och promenera, vad är det som står i vägen för dig?
***
Alva satt vid det stora fönstret i vardagsrummet och stirrade trött på den gula höstparken utanför. Från utsidan verkade livet som en välklädd duk: en kärleksfull man, ett väntat barn, ett rymligt hem i villan i förorten, köpt med bolån. Hon var bara tjugofem år gammal och ytligt sett den bild av en framgångsrik ung kvinna man ofta ser i media, men inombords hade en tjock, seg sorg slagit rot.
Den där apatin hade börjat när hennes enda chans till yrkesmässig självförverkligande rasade. För tre år sedan, efter att vi flyttat till Stockholm, fick Alva bara två månader på sig på ett jobb som klinikassistent. Löftet om bättre lön förvandlades till ett fullständigt misslyckande och sedan dess har hennes energi slocknat. Intervjuer via bekanta gav ingenting, och rädslan för människor hängde som en skugga över henne.
Det ironiska var att hon, med en psykologexamen i ryggen, blev sitt eget mest hopplösa fall. Utbildningen som skulle ha öppnat dörrar blev bara en bitter påminnelse om hur långt hon fallit från sin tidigare kompetens.
Isoleringen i det stora huset tryckte extra hårt. Jag, några år äldre än hon, arbetar långa dagar. När Alva en dag försökte dela sin börda, avfärdade jag henne med irritation.
Så får du hålla käften, Alva! Du ger mig bara negativa känslor sade jag kort och kallt.
Jag försökte inte belasta henne mer, särskilt eftersom jag ser till våra finanser. Det finns inget ekonomiskt tryck, men små anklagelser smyger sig in då och då.
Du uppskattar inte vad jag gör kunde jag säga, trots att hon spenderar knappt någon egen summa.
Svärföräldrarna har också sina problem. Svärmor Kerstin ogillade mig från första mötet. Alva är inte särskilt sällskaplig och undviker rykten, vilket bara irriterar Kerstin ännu mer.
Hon tror att vi är bedragare tänkte jag ibland när jag såg Alvas minnen från våra bröllopsförberedelser.
Kerstin krävde ett äktenskapsförord och ville se bevis på vår seriösa avsikt. Släktingarna körde in en gång hundratusen kronor en stor summa för dem som lever på landsbygden men det ändrade inte deras inställning. Den ständiga negativiteten och den falska vänligheten vid familjesammankomster dränerade mig.
Min egen relation till min far är en katastrof som sträcker sig tillbaka till barndomen. Att behöva tigga pengar för mat har lämnat ett djupt sår. För några dagar sedan lade han ett sista kort på bordet:
Sluta tigga! Be din man! Jag är inte skyldig dig något! skrek han i telefonen.
Jag kände mig fånig att be dig, Alva. Efter den konversationen slutade jag all kontakt med honom, men skammen hängde kvar.
Graviditeten gav ett kortvarigt uppehåll: Kerstin tystnade ett tag. Men samtidigt började du, Alva, dyka upp ännu mindre hemma, och kom hem sent på natten nästan varje dag.
Jag måste gå ut mer sa jag tyst för mig själv, men rädslan för folk förlamade mig. Att kliva över tröskeln kändes som en hjälteinsats du vägrade följa med, för du hade alltid för mycket att göra.
Situationen förvärrades av min lillasyster Maja, som du hjälpte att komma in på universitetet i Uppsala. Efter att ha fått hjälp blev hon plötsligt respektlös, ignorerade dig som om du inte fanns.
Hon pratar med mig som om jag vore en hund, klagade min mor på dig, Alva. Vad har jag gjort för fel?
En kväll när jag kom hem bestämde du dig för att ta upp samtalet.
Vi måste prata om vad som händer mellan oss började du tyst.
Jag lade ifrån mig mobilen.
Om vad, Alva? Jag har haft en tung dag. Om du bara ska gnälla igen, låt bli! Jag är trött!
Erik, jag klarar inte längre. Jag känner mig helt värdelös.
Jag blev arg:
Vad pratar du om? Du har allt ett hem, mig, ett barn på väg. Vad är fel?
Ytligt kanske, men jag känner mig inte som en del av detta. Jag är rädd för att gå ut, rädd för folk, kan inte arbeta. Det är inte bara lathet, det är problem.
Du är ju psykolog, hånade du mig, och ditt hånfulla leende brände. Som en skomakare utan skor. Du har själv kört in dig i detta hörn av rädsla. Ta dig ur det och lev som en normal människa.
Du förstår inte, det är inte rädsla utan alienation. Efter att jag misslyckades med jobbet tappade jag min kompass. Och din mamma hennes attityd är outhärdlig.
Börja inte med mamman. Ja, hon kan vara hård, men hon är också gammal och orolig för mig.
Jag svarade med ett sorgset leende:
Oron är att vi ska lura henne? Att vi inte är som vi verkar? Hon tror fortfarande inte på vårt äktenskap, jag känner det. Kerstin ser mig som en bedragare.
Alva, du dramatiserar. Du måste bara hitta en sysselsättning. Gå ut med en vän, gå i parken. Städa lägenheten! Jag kommer hem och ser alltid kaos!
Jag har inga vänner här. Jag är rädd att gå ensam! Du hjälpte mig inte när du sa att jag ger dig negativa känslor. Tror du att det ger mig styrka? Jag behöver ditt stöd
Jag är trött på dina ständiga klagomål! Jag jobbar för att försörja dig, och du bara gnäller
Jag ber inte om att bli försörjd! Jag vill ha ditt stöd, din uppmärksamhet, din omtanke. Jag känner mig som en skräddare under golvet, och du gör det bara värre.
Tillräckligt! exploderade jag. Du beter dig som en otacksam.
Tårar började rinna nerför min hals, men jag höll tillbaka dem.
Jag känner mig inte som din fru, utan som en tjänare i vårt hem som bara förstör den bild av lycka du vill ha. Din syster är elak, din mamma spindlar i bakgrunden, och du säger att jag ger dig negativ energi.
Kanske provocerar du dem själva med ditt beteende?
Samtalet avslutades utan resultat. Du reste dig och gick till sovrummet utan ett ord till. Jag satt kvar i vardagsrummet och insåg att när jag försökte låta dig ventilera, byggde jag bara en vägg mellan oss. Faderns förödmjukelse, svärmoderns förakt, karriärens kollaps allt detta förenades till en enda tung klump som kväver mig.
***
Nästa dag bestämde du dig för att förändra. Du kan inte påverka svärmor eller far, men du kan förändra ditt förhållningssätt. Du kan låta dig själv sjunka ner i skalet och bryta alla kontakter med världen, men du kunde inte göra det snart skulle du bli mamma, och för barnets skull måste du rätta till situationen.
Du slog upp din laptop och öppnade en gammal social mediekonto. Bland dina kontakter fanns gamla universitetsvänner som kunde hjälpa.
Hej Karin. Jag behöver hjälp. Jag är helt vilse skrev du till en gammal kurskamrat som drev privatexamen.
Svaret kom snabbt med ett erbjudande om ett videosamtal. När ni började prata kände du för första gången på länge att någon lyssnade utan att döma eller kräva tacksamhet.
Alva, du kan inte hjälpa dig själv om du sitter i ditt eget isoleringsrum. Graviditeten är en stressfaktor, och jag är inte en psykolog, men jag kan visa dig vägen.
Hur tar jag mig ur den här rädslan för världen? Jag kan inte arbeta, jag kan inte ens gå till affären varje gång jag öppnar dörren skakar jag
Vi börjar i det lilla. Du ska berätta för mig hur du känner varje dag, utan utsmyckning. Jag lämnar dig inte i nöden.
Du började arbeta med Karin online, tala om ditt förhållande till din far och den nuvarande situationen. Rädslan försvann inte på en dag, men du kämpade för att dämpa den. Du tog upp samtalet med mig igen, men utan anklagelser.
Jag börjar jobba. På distans. Det blir min terapi och mitt yrke. Jag tänker inte be om pengar, jag ska tjäna på mina uppdrag.
Jag svarade:
Vad för arbete?
Kriscentret söker telefonoperatörer. Jag ska prata med kvinnor i svåra livssituationer. Genom att lyssna hjälper jag dem och samtidigt mig själv.
Jag ryckte på axlarna:
Jo, du är ju psykolog. Prova. Det kan inte bli värre än så.
Under Karins vägledning lyckas du sakta men säkert förändra ditt liv. Jobbet ger dig mening du är verkligen behövd. Med tiden hoppas du återfå den person du var innan. Det viktigaste är att ditt tillstånd inte påverkar barnet, och att du drar dig ur depressionsfällan. Du har redan insett att det är depression.
Jag har lärt mig att tystnad och förnekelse bara fördjupar klyftan, men att öppna sig för någon annan kan ge ljus även i det mörkaste mörkret. Att lyssna och visa omtanke är den bästa gåvan man kan ge någon som kämpar.
Erik.
