Det här hände en kall vårdag 1995. Jag gick då på Karlberg militärhögskola och mitt under en lektion blev jag uppkallad till rektorn. På rektorns kontor satt en kvinna, synbart förtvivlad, tårarna rann längst kinderna och hon torkade dem gång på gång med sin näsduk.
Vår rektor var en reslig general vid namn Hans Bergström, en riktig militär och erfaren officer som överlevt tuffa FN-insatser i Bosnien. Han var strikt men rättvis och vi hade stor respekt för honom, även om vi var lite rädda för honom. Men den dagen såg jag honom på ett helt nytt sätt. Han kom fram till mig och sa med låg röst:
Grabben, nu pratar jag med dig som en vän, inte som din chef. Jag behöver din hjälp.
Självklart, svarade jag utan att tveka. Vad vill ni att jag ska göra?
Min systerson håller på att gå under, fortsatte generalen. Han tog examen från vårt Karlberg förra året, du borde känna igen honom. Sen började han läsa på Karolinska institutet och plötsligt drabbades han av någonting hemskt. Vår sista hopp står till din morfar. Kan du hjälpa till och fråga om han vill se på pojken och säga vad som är fel?
Jag ställde inga frågor, utan vi ringde till morfar direkt. Femton minuter senare satt vi i generalens Saab och körde till morfars lägenhet i Solna. Till allas lättnad hade morfar precis gått på semester, och vi hann träffa honom innan han åkte ut till sitt landställe.
Patienten följde med oss. Fast jag kände honom sedan tidigare så kände jag inte igen honom alls. Blek, tom blick och helt frånvarande. Det var faktiskt obehagligt att se.
Vi kom snabbt fram till lägenheten. Morfar tog emot oss varmt och lyssnade tålmodigt på kvinnans berättelse.
Sju månader tidigare hade hennes son börjat på Karolinska. Plötsligt under en föreläsning hade han fått ett anfall och tagits in till akademiska sjukhuset. Han undersöktes grundligt, men ingen hittade något fel. Innan han ens blev utskriven, kom nästa anfall. Och sedan ännu ett. Läkarna var förbryllade. Sista hoppet stod till min morfar, som var känd som en av landets främsta experter på hjärnan och psykiatri.
Nu började det mest intressanta. Morfar tog med sig pojken till sitt arbetsrum och efter en kvart kom han tillbaka utan pojken.
Ni kan åka hem nu, sa han lugnt och bestämt till generalen och kvinnan.
Men hur blir det med min son, han behöver ju hjälp! utbrast kvinnan oroligt.
Lugna dig, svarade morfar. Ni åker hem, vi ska ut till mitt sommarställe. Jag har ändå ved som måste huggas, och sån stor och stark karl ska inte bara gå och förgås här.
Till sist övertalade han oss att åka, och själv körde han ut pojken till sitt ställe utanför Norrtälje.
En månad senare kallades jag på nytt till generalskontoret, där samma kvinna nu satt och log stort. Bredvid henne stod ynglingen själv, nu full av liv och utan spår av sjukdom. Han tackade mig och skakade min hand, generalen gjorde samma sak. På bara några veckor hade pojken, som ingen kunde hjälpa, blivit helt återställd. Hans familj såg det som ett mirakel. Om de bara visste hur många gånger min morfar utfört liknande små “mirakel” under sitt liv.
Senare frågade jag morfar vad som hade varit fel. Det visade sig att pojken, pressad av de extremt hårda studierna vid Karolinska, drabbats av total mental utmattning. Hjärnan kapade helt enkelt av för all ny information och gick in i försvarsläge. Morfar insåg det genast och satte honom i intensivt kroppsarbete. Han tog ut honom till landet, gav honom en yxa och lät honom hugga ved hela dagarna utan att tänka på studier alls.
Varje morgon gick de upp klockan åtta, kylde sig med ett kallt dopp, åt en stadig frukost och började jobba utomhus. Det blev vedhuggning dagarna i ända med pauser för lunch och middag. Morfar såg till att han blev riktigt trött så att han somnade som en stock varje kväll. Efter några veckor hade pojkens hjärna vilat upp sig och var i ännu bättre skick än förut.
Under hela denna tid fick han inte en enda tablett av morfar bara hårt kroppsarbete.
Sådan var den ovanliga, men lärorika historien från mitt liv.
