Det här hände en kall vinterdag 1995, när jag pluggade på Militärhögskolan här i Stockholm. Mitt under en mattelektion blev jag hastigt uppkallad till rektorsexpeditionen, och ingen sa varför. När jag klev in i rektorns rum stod där en kvinna som såg helt knäckt ut tårarna rann längs kinderna och hon försökte torka bort dem med en näsduk, men det lyckades sådär.
Vår rektor, general Olsson, var en riktig hårding. Han hade varit med i FN-tjänst i Afghanistan och var respekterad bland alla kadetter. Sträng, men alltid rättvis vi hade stor respekt för honom, samtidigt som vi var lite småskraja. Men den här dagen såg jag en helt annan sida av honom. Han lade armen lätt på min axel och sa trött och nästan uppgivet:
Hör du, Hampus, jag ber dig inte som kadett utan som vän. Jag behöver verkligen din hjälp nu.
Självklart, vad som helst, svarade jag direkt utan att tveka.
Min systerson håller på att gå under, fortsatte han. För ett år sedan tog han examen härifrån, du har säkert sett honom. Nu pluggar han på Karolinska, men något hemskt har hänt. Sista hoppet står till din morfar. Kan du hjälpa till att fråga om han kan ta sig an honom?
Jag la inte ens energi på att ställa fler frågor. Vi ringde direkt till morfar, och inom en kvart satt vi i generalsbilen en svart Volvo på väg hem till honom. Som tur var hade morfar precis tagit semester, och vi hann dit bara en halvtimme innan han skulle åka till sitt sommarställe utanför Uppsala.
Killen kom med oss. Trots att jag sett honom på skolan förut kände jag inte igen honom. Helt tom blick, stirrig och frånvarande. Det var faktiskt lite obehagligt.
Vi kom hem till morfar, och han tog emot oss direkt. Kvinnan berättade sin historia så gott hon kunde mellan snyftningarna. Sju månader tidigare hade hennes son börjat på Karolinska, och plötsligt hade han fått ett slags anfall mitt under en föreläsning. Han blev inlagd på sjukhus, de undersökte honom från topp till tå inget hittades. Så fort han blivit utskriven kom nästa anfall, och sen ett till… läkarna fattade ingenting. Sista de hoppades på var min morfar, som hade rykte om sig att vara Sveriges främsta specialist på hjärnan och psykiatri.
Det är nu det börjar bli riktigt intressant. Morfar tog med sig killen in i arbetsrummet och kom ut efter femton minuter, utan honom.
Sådär, ni kan åka hem nu, sa han lugnt till kvinnan och generalen.
Men… min son då? Han behöver behandling! utbrast kvinnan oroligt.
Oroa er inte. Ni åker hem, vi åker till sommarstugan. Jag har ändå ved att hugga och här står en stark kille utan sysselsättning, sa morfar och log lite snett.
Det blev några om och men, men han fick till slut iväg oss andra, och tog själv med sig den nya patienten till landet.
En månad senare blev jag återigen inkallad till generalens kontor. Där satt samma kvinna, men nu sken hon av lycka. Bredvid henne stod killen pigg, stark, som en helt ny människa. Det fanns inte ett spår kvar av den där tunga blicken. Han tog min hand och tackade, och generalen följde efter. Killen som ingen läkare kunnat hjälpa var nu helt frisk, på mindre än en månad. Hela familjen kallade det för ett mirakel. De visste ju inte att min morfar hade gjort sådana mirakel ganska många gånger förut.
Senare när jag frågade morfar vad som egentligen hänt berättade han att pressen och den otroligt höga studietakten på läkarlinjen hade blivit för mycket för killen hjärnan hade liksom gått i baklås och vägrade processa mer information. Det fattade morfar direkt, så han ordnade det på sitt vis: ingen medicin alls, bara hårt kroppsarbete och frisk luft.
På landet fick killen hugga ved från morgon till kväll, pausa för mat, sen fortsätta igen. Upp vid åtta, kall dusch, stadig frukost och ut i skogen. På kvällarna stupade han isäng av trötthet. Efter ett tag hade hjärnan fått vila, stressen släppte och till slut fungerade allt igen – bättre än innan.
Det är nog bland de mest speciella historier jag varit med om. Tänk att ibland är det bara ett enkelt svenskt recept natur, syssla och tystnad som behövs för att laga något som inget läkemedel i världen kan fixa.
