Det har gått två veckor sedan jag var i stugan – nu har grannarna satt upp ett växthus med gurkor och tomater på min tomt Jag äger en liten sommarstuga utanför stan där jag bara kopplar av – jag odlar ingenting utan grillar korv och njuter av lugnet. En granne har dock alltid tyckt det är konstigt att jag inte har rabatter och tycker det känns synd att marken står tom. Eftersom vi ännu inte hade staket mellan våra tomter hände det att hon gick in hos mig och tittade runt, och hon började fråga om hon kunde plantera lök hos mig. Jag sa motvilligt ja till ett litet land. Efter det var hon där nästan hela dagarna och jag ångrade att jag gått med på det. Så åkte jag till havet på semester, och när jag kom tillbaka upptäckte jag att det plötsligt stod ett helt växthus fyllt med gurkor och tomater på min tomt, tillsammans med fler odlingsbäddar. Jag blev irriterad och satte genast upp ett nätstängsel med hjälp av en vän, så att hon inte kunde gå in längre. Nästa helg dök hon upp och var upprörd över att hon inte längre kom åt sina plantor – hon frågade till och med om jag tänkte ta hand om dem själv nu. På kvällen monterade jag ner växthuset och slängde över delarna på hennes sida. Efter det har hon inte hälsat på mig en enda gång.

Det är nu två veckor sedan jag sist besökte min lilla stuga på landet, och under tiden har grannarna rest ett växthus på min tomt där de satt gurkor och tomater.

Jag har en liten plätt jord utanför Uppsala, som jag aldrig odlar något på. Istället använder jag den som ett andningshål, långt från stadens brus. Jag vill inte lägga min energi på att hålla efter några köksland. På tomten står en grill, och jag har byggt en liten paviljong där jag kan sitta skyddad när regnet kommer. Redan då funderade jag på att sätta upp ett staket runt min tomt.

En dag åkte jag dit för att grilla korv och vila själen. Mina grannar var för det mesta rätt diskreta, inte påträngande eller pratiga. Bara en särskild granne, Maj-Lis, kunde ibland bli lite för mycket. Hon undrade ofta högt över hur jag egentligen kunde trivas på en plats utan trädgårdsland. På hennes egen sida av vägen var varje meter täckt av bärbuskar, perenner och blommor där stod hon dagarna i ända och pratade med plantorna.

Eftersom det fortfarande inte fanns något staket mellan tomterna, kunde Maj-Lis ibland kliva in på min mark utan att blinka. Om jag ska vara ärlig så gillade jag det inte alls. Ibland kunde jag komma körandes och se henne vandra runt på tomten och granska saker.

Till slut frågade jag:
Är det något som inte står rätt till?
Nej då, sa hon. Jag tänkte bara på var man bäst skulle kunna sätta potatis. Du har så mycket bar mark som står oanvänd. Det vore väl ingen konst om jag satte lite själv, eller hur?

Jag blev så paff att jag knappt visste vad jag skulle svara. Ville ogärna vara ovänlig, så jag tänkte efter en stund innan jag svarade:
Du kan få göra i ordning en liten bädd om du vill.

Efteråt kände jag mig långt ifrån nöjd med att ha släppt in henne. Hon for omkring på marken i timmar, och hennes närvaro gjorde mig rastlös.

Sen nalkades min semester, och jag for till västkusten. När jag kom hem och återvände ut till stugan den första helgen efter resan, möttes jag av ett växthus på min tomt och rader med nya gurk- och tomatrabatter.

Jag visste förstås direkt vem som låg bakom och slapp fråga runt. Irriterad bestämde jag mig för att agera. Jag ringde min vän Fredrik, och tillsammans åkte vi samma dag till Byggmax och köpte staket och nät. Sedan reste vi stängsel runt tomten, så att Maj-Lis inte längre kunde ströva omkring som hon ville.

Följande helg kom hon förbi och undrade:
Varför har du satt upp staket? Nu kommer jag ju inte åt mina plantor! Ska du sköta dem själv nu, eller vadå?

Det gick över gränsen. Samma kväll rev jag ner växthuset och slängde över byggmaterialet på hennes sida av staketet. Sedan dess har Maj-Lis inte ens hälsat på mig. Och ärligt talat saknar jag det inte det minsta.