Det var nu drygt två veckor sedan jag sist satt ute i stugan vid vår lilla plätt mark utanför Uppsala. Under tiden hade grannarna rest ett växthus på min tomt och börjat odla gurkor och tomater.
Detta lilla ställe är min fristad från stadens jäkt. Jag har aldrig lagt ner någon möda på odling där, utan kom hit för att söka stillhet och koppla av. Min energi ville jag spara till vilan, inte på att vattna och gödsla. Jag hade ställt dit en grill och ett litet lusthus med tak, så vi kunde sitta i skydd för regn. Och för framtiden planerade jag att sätta upp ett ordentligt staket runt tomten.
En söndag beslöt jag mig för att resa dit, grilla falukorv och glömma gatans stress. Grannarna brukade hålla sig för sig själva och aldrig störa. Men det fanns en granne, Agneta Svensson, som ibland gick mig på nerverna. Hon frågade med jämna mellanrum hur jag alls kunde vilja sitta här utan att odla något alls. Hennes tomt på andra sidan grusvägen lyste av knoppande rosor och buskar, hon tycktes ägna varje dag åt sitt jordbruk.
Eftersom det ännu inte fanns något staket på tomtgränsen kunde Agneta enkelt kliva över när hon ville, något jag fann besvärande. Flera gånger hade jag kommit dit och funnit henne stå och spana nyfiket på min mark.
En gång blev det för mycket. Jag frågade henne, lite surt:
Är det något som fattas, Agneta?
Nej, svarade hon, jag bara funderade var man kunde sätta några lökar. All denna öppna mark, och inget växer här. Jag tänker att jag kanske kan plantera lite. Du har väl inget emot det?
Först blev jag helt ställd och visste inte vad jag skulle svara; jag ville inte verka ohövlig. Efter lite tvekan sade jag:
Du kan väl sätta ett litet land, då.
Sen låg saken och gnagde inom mig. Jag kunde inte slappna av när hon hoppade runt med hackan halva dagen, hennes närvaro gjorde mig rastlös.
Några veckor därpå for jag iväg till Smögen för att bada och vila. När jag kom hem igen och tog mig ut till stugan nästa helg, möttes jag av ett växthus och flera nya odlingsbäddar fyllda med gurkor och tomater mitt på min tomt.
Omedelbart förstod jag vems verk detta var, inga frågor krävdes. Jag blev så irriterad att jag bestämde mig för att agera direkt. Jag ringde en vän, vi tog bilen till Byggmax samma dag och köpte nät och stolpar, så vi kunde sätta upp ett staket längs hela tomtgränsen. Nu kunde Agneta inte längre vandra fritt in på min mark som hon ville.
Nästa helg dök hon upp, sur och ifrågasättande:
Varför har du satt upp staket? Nu kommer jag ju inte åt mina plantor. Ska du ta hand om dem själv, eller?
Det var droppen. På kvällen monterade jag ner växthuset och slängde över allt över staketet tillbaka till hennes sida. Sedan dess har Agneta inte ens hälsat på mig längre.
Så kan det gå om man inte sätter gränser i tid särskilt på landet, där gamla seder och grannfrid råder.
