**Dagboksanteckning**
Jag kunde aldrig ha föreställt mig, vid tjugo års ålder, vad som väntade mig. Jag studerade på universitetet, älskade min Daniel, och drömde om vår bröllopsdag vi hade redan börjat prata om det.
Daniel var äldre än jag. Han hade redan avslutat sin militärtjänst när han kom till höstbalen på vår skola. Jag gick då i elvan. Jag minns fortfarande första gången jag såg honom. Vi bodde i samma stad, gick till och med i samma skola, men han hade tagit studenten före mig.
*”Vem är den här snyggingen?”* tänkte jag när jag fick syn på honom.
Han kom in i salen, letade efter bekanta ansikten, och såg plötsligt på mig. Hans leende fick mitt hjärta att smälta. Hur kunde det vara annorlunda? Han var annorlunda inte som de andra killarna.
“Hej, jag heter Daniel. Och du är…?” Han log, och jag blev alldeles röd om kinderna. “Vill du dansa?” Han tog mig om midjan, och vi svävade över dansgolvet.
“Jag heter Ebba”
Jag kände knappt marken under fötterna. Han höll mig stadigt, ledde mig med säkra steg, och jag kände varje rörelse han gjorde.
“Ebba du dansar verkligen lätt,” sa han med ett leende.
Han stannade vid min sida hela kvällen. Efter balen följde han mig hem, och vi promenerade länge, ovilliga att skiljas. Men jag visste att jag måste hem mamma skulle bli orolig.
Daniel gjorde alltid livet roligt. Efter studenten började jag på universitetet i vår hemstad, medan han jobbade. Han hade alltid en positiv energi som smittade av sig på alla runt honom. Vi umgicks ofta med hans vänner, gick på bröllop och fester.
Han brukade ge mig rosor, även mitt i vintern. Varje träff med honom kändes som en fest. Vi satt ofta på caféer eller åkte ut i naturen, antingen bara vi två eller med vänner.
När jag var tredjeårselev på universitetet, överraskade han mig.
“På nyårshelgen åker vi till Åre. Jag har redan köpt två biljetter. Där ska jag lära dig åka skidor de har bra instruktörer.”
“Åh, Daniel, du är underbar!” skrattade jag och kramade om honom. Men sedan kom jag ihåg: “Men jag är ju rädd för höjder! Visste du inte det?”
Resan blev oförglömlig. Jag lärde mig snabbt åka skidor, och när den magiska veckan var slut var jag ledsen. Sedan kom den 8 mars. Daniel kom hem till oss med två buketter rosor.
“Grattis på er högtid,” sa han och gav en bukett till min mamma och en till mig. “Till dig, min vackra flicka.” Han log och kysste mig på kinden. Jag var överlycklig.
“Daniel, varför spenderar du så mycket?” frågade min mamma. “Rosor är dyra.”
“Spelar ingen roll. Simon och Viktor ska jobba utomlands och frågade om jag vill följa med. De ska dra elledningar, och lönerna är bra. Där kan jag tjäna till bröllop och en bil.”
“Jag vill inte att du åker,” protesterade jag.
“Det är bara några månader. Vi hörs varje dag. Jag vill ge dig det vackraste bröllop vill du inte det också?”
“Jo, men jag behöver inget stort. Det viktiga är att vi är tillsammans.”
Men Daniel var fast i sitt beslut. Han åkte med sina vänner. De tjänade bra, och vi pratade ofta.
En dag, mitt i en föreläsning, kände jag en konstig oro, men den försvann igen. Vi hade pratat kvällen innan, så jag väntade inte på samtal idag. Men när kvällen kom var jag orolig. Jag ringde honom vilket jag annars aldrig gjorde. Ingen svarade. Mitt hjärta bultade så att det gjorde ont.
*Varför svarar han inte?* Jag försökte igen och igen, men ingen reaktion.
Jag hittade Simons nummer och ringde.
“Simon, var är Daniel?”
Hans röst var märkligt låg. “Daniel… han är borta.”
“Vad menar du?” Men innan jag hann höra mer, la han på.
“Mamma!” skrek jag och brast i gråt.
Resten var som en mardröm. Senare fick jag veta att Daniel hade drabbats av en elchock när han arbetade. Hans mamma, Birgitta, var förstummad av sorg. Hans pappa och lillebror, Markus, hämtade honom.
Jag klarade knappt av sorgen. Jag besökte Birgitta ofta, och vi satt mest tysta. Eller så åkte vi till kyrkogården tillsammans.
På något sätt släppte Birgitta mig inte. Hon bad mig komma oftare, och när sommaren kom föreslog hon en resa.
“Ebba, ska vi åka till havet?”
Jag sa ja, fast jag undrade varför. Daniel var ju borta. Men hans mamma höll fast vid mig. Till och med min egen mamma sa att jag måste släppa taget. Ändå åkte vi i en vecka.
På morgnarna låg vi på stranden, och på eftermiddagarna vilade vi. Birgitta verkade lugnare. En dag när hon sov, gick jag ensam ner till stranden.
Livet rörde sig överallt runt omkring barn skrattade, fåglar sjöng men jag kände mig ensam.
“Vacker och sorgsen,” hörde jag plötsligt.
Jag vände mig om och såg en kille som påminde mig om Daniel. Jag ville svara elakt, men något hejdade mig.
“Vackra människor får ingen lycka,” mumlade jag.
“Det stämmer inte,” sa han. “Jag heter Gustav.”
“Jag heter Ebba.”
Vi pratade lite, men jag gick snart därifrån. Men jag kunde känna hans blick i min rygg.
Innan vi åkte hem träffade jag Gustav igen. Han tog mina kassar när jag kom ut från affären.
“Får jag hjälpa dig?”
“Om du vill,” svarade jag.
“Ebba, jag måste prata med dig.” Han pekade på ett café. “Jag åker hem om tre dagar. Stannar du länge?”
“Nej, vi åker i natt.”
“Oj. Var bor du?” När jag nämnde staden, tittade han förvånat på mig.
“Samma här! Då försvinner vi inte.”
Gustav hade gått ut samma universitet som jag och jobbade nu på kommunen. Han var singel hans senaste förhållande hade tagit slut, så han reste ensam.
Jag berättade om Daniel och Birgitta.
“Varför släpper hon inte dig?” undrade han. “Vanligtvis vill föräldrar inte ha sin sons flickvän kvar efter en tragedi.”
“Jag vet inte. Men jag vill inte såra henne.”
Vi utbytte nummer och planerade att träffas hemma. När jag kom tillbaka till hotellet såg Birgitta arg ut.
“Var har du varit?”
“I affären. Sen gick jag en promenad.”
Jag började känna mig kvävd. Min mamma hade rätt Birgitta höll mig tillbaka. Jag bestämde mig för att ändra på det när vi kom hem.
På kvällen packade vi. Jag nämnde att jag skulle börja ett nytt liv.
Birg
