Det här är vår gemensamma lägenhet, jag är också hyresvärd här sade Anders dotter.
Mamma, varför smyger du alltid in i mitt rum utan att knacka? ropade Anders från sovrummet med sur min.
Vad menar du med knacka? Det är min lägenhet! svarade Gunnel Johansson och placerade en tvättkorg på golvet. Jag tog med nytvättad tvätt, så jag kom bara för att lägga den här.
Du kunde ha hämtat den själv från badrummet!
Jag kunde ha gjort det, men jag gjorde det inte. Den låg där i två dagar.
Anders fnyste och drog sig tillbaka in i sitt rum. Dörren slog igen.
Gunnel suckade och gick mot köket för att sätta på en tekopp. Sonen hade på sistone blivit nervös och irritabel, gnällande över minsta sak. Det hade inte varit så förut.
Hon var femtiosju år gammal och hade ägnat hela sitt liv åt sonen. Mannen hade lämnat dem när Anders var fem. Hon gifte sig aldrig om, uppfostrade honom ensam och jobbade två jobb för att han aldrig skulle behöva något. Han hade gått i en bra skola, sedan på universitetet, och hade nu en ansvarsfull tjänst på ett byggföretag.
Den tre-rumslägenheten i Stockholm stod i Gunnels namn sedan föräldrarna hade gett henne den vid skilsmässan. De bodde där med sonen, var och en i eget rum, medan vardagsrummet var gemensamt.
Gunnel dukade upp koppar, tog fram kakor och hörde hur Anders återvände, nu lugnare.
Förlåt, mamma. Jag tappade bort mig.
Ingen fara. Sätt dig, vi tar en kopp te.
Han satte sig mittemot henne, tog en kopp.
Mamma, jag måste prata med dig.
Tonläget berättade att samtalet skulle bli allvarligt.
Jag lyssnar.
Jag vill att Ylva ska flytta in hos mig. Alltså hos oss.
Gunnel stannade upp med koppen i handen.
Ylva? Din flickvän?
Ja. Vi har varit tillsammans i ett halvt år, du vet ju det.
Jag vet. Men att hon ska flytta in Anders, planerar du att gifta dig?
Inte ännu han undvek blicken. Vi vill bara bo ihop och se om vi passar ihop.
Och var ska hon bo? I ditt rum?
Ja.
Anders, det är ju besvärligt. Jag bor här, ni är unga
Mamma, jag är en vuxen man, jag är trettio år gammal. Det är dags att jag får mitt eget liv.
Jag har inget emot ditt privatliv! Gunnel placerade koppen på bordet. Men det känns som att du behöver ett eget boende. Hyr en lägenhet, till exempel.
Varför hyra när vi redan har en trerumslägenhet? Det finns plats för alla.
Tänk efter, Anders. Jag är van vid ett bestämt system. Nu skulle en främling komma in i mitt hem
Hon är ingen främling! Hon är min flickvän!
För mig är hon en främling svarade Gunnel bestämt. Jag har bara sett henne några gånger, vi har knappt lärt känna varandra.
Då får du lära känna henne när hon flyttar in.
Nej Gunnel skakade på huvudet. Jag är ledsen, men jag är emot det.
Anders reste sig hastigt.
Vet du vad, mamma? Jag är trött på att be om ditt tillstånd för varje steg! Jag är en vuxen!
I min lägenhet får du be om tillstånd.
I din lägenhet svarade han med ett leende. Du påminner mig hela tiden om att jag bara är en hyresgäst, inte din son.
Gunnel kände ett tryck i halsen.
Anders, jag menade inte så
Det är vad du menade. Vi pratar senare.
Han gick tillbaka till sitt rum. Gunnel satt kvar i köket, stirrade ut genom fönstret. En tung känsla vilade i henne. Hon ville inte bråka med sin son, men att låta en främling bo i hennes hem kändes också fel.
På kvällen ringde hon sin syster Lena.
Lena, jag har problem. Anders vill att hans flickvän ska flytta in hos oss.
Till er? I lägenheten?
Ja. Jag är emot det, och han är arg.
Lena tystnade en stund.
Gunnel, har du tänkt på att han är vuxen? Han behöver ett privatliv.
Jag förstår, men låt dem hyra någon annanstans!
Pengarna varifrån? Hyror är dyra nu. Ni har ju en stor lägenhet med plats.
Står du på hans sida?
Jag tar inget parti. Jag tror bara att det här så småningom kommer hända. Han kommer inte kunna bo ensam för alltid.
Gunnel kände sig förrådd, ens systern backade inte.
Några dagar gick utan att de pratade. Anders kom hem sent från jobbet, åt tyst och drog sig tillbaka till sitt rum. Gunnel led av tystnaden, men stoltheten hindrade henne från att ta första steget.
En fredagskväll kom Anders hem med en gäst.
Mamma, hej. Ylva kommer att övernatta slängde han när han gick in i sitt rum.
Gunnel frös i hallen. Ylva log blygsamt.
Hej, Gunnel Johansson.
Hej.
Flickan gick in i Anders rum, dörren stängdes bakom dem. Gunnel stod kvar i hallen, förvirrad och förbittrad. Han hade kommit in utan förvarning.
På morgonen gick Gunnel upp som vanligt, gick till köket för att göra frukost. En halvtimme senare dök Anders upp med Ylva.
God morgon sa flickan.
God morgon svarade Gunnel torrt.
De satte sig vid bordet, Gunnel serverade te och smörgåsar. De åt tyst.
Gunnel, ditt hem är så mysigt kommenterade Ylva plötsligt.
Tack.
Anders har sagt att du har bott här länge.
Sedan jag var liten. Det är mina föräldrars lägenhet.
En obekväm tystnad lade sig. Anders stirrade på sin telefon och blandade sig inte i samtalet.
Jag måste gå till jobbet sa Gunnel, trots att hennes skift började om två timmar.
Hon tog på sig en jacka och gick ut. Hon vandrade runt i gatorna, dödade tiden. När hon kom tillbaka var lägenheten tyst, Anders satt i vardagsrummet och såg på TV.
Var är Ylva? frågade Gunnel.
Hon har åkt hem.
Så.
Gunnel gick till köket, värmde sin middag. Anders kom fram, stod i dörren.
Mamma, vi måste prata. På riktigt.
Jag lyssnar.
Jag förstår att du är obekväm, men Ylva betyder mycket för mig. Jag vill att vi ska bo tillsammans.
Anders, jag är inte emot henne, men jag är rädd.
Rädd för vad?
Att allt förändras. Att jag blir överflödig i mitt eget hem.
Du blir inte det. Det är din lägenhet.
Just nu är det min. Sen kommer hon, och jag blir i vägen.
Mamma, sluta låtsas. Du vill ju inte ha någon kvinna vid min sida. Du är svartsjuk.
Vad? Gunnel hoppade upp. Jag är inte svartsjuk! Jag vill bara ha respekt i mitt eget hem!
Då respektera andra också!
Han gick tillbaka till sitt rum. Gunnel stod kvar i köket, kämpade mot tårarna. Allt gick fel, helt fel.
Nästa dag ringde hon Lena igen.
Jag sa ju att det skulle bli svårt.
Du sa att det fanns plats för alla!
Jag menade fysisk plats. Psykologiskt är det alltid jobbigt när någon ny kommer in i hemmet.
Vad ska jag göra?
Prata med flickan. Förklara vad du inte tycker om.
Hon lyssnar inte!
Då via sonen. Låt honom prata med henne.
Anders stod tydligt på Ylvas sida. Gunnel kände sig förrådd.
Några veckor senare började små irritationsmoment. Gunnel märkte att badrummet fylls av nya sminkburkar som tog all hyllutrymme.
Anders, kan vi be Ylva att lägga bort lite av sminket? Det finns ingen plats att vända sig på i badrummet.
Mamma, hon måste ha någonstans att förvara det.
Låt henne ha det i ert rum.
Det finns ingen plats där.
Finns det plats i badrummet?
Anders rynkade pannan.
Jag säger åt henne.
Men sminket försvann inte. Istället kom fler burkar.
Sen upptäckte Gunnel att köket hade omorganiserats. Kopparna stod på fel ställe, kastruller var på toppen.
Ylva, har du gjort om?
Ja, jag ställde i ordning, det är lättare så.
Jag var van vid det som det var.
Det är mer praktiskt så här.
Gunnel höll tyst, gick och återställde allt. Ylva såg det på kvällen och flyttade tillbaka. En tyst krig om köksutrymmet startade.
Anders, prata med henne.
Mamma, vad spelar det för roll var saker står?
Det spelar roll för mig! Jag är van vid mitt.
Ylva vill också ha bekvämlighet.
Det är mitt kök!
Det är nu gemensamt svarade Anders och gick iväg.
Allt började bli en gemensam lägenhet. Ylva placerade sina tidningar i vardagsrummet, sina skor i hallen, sina kläder på balkongen. Gunnel kände hur hon pressades ur sitt eget hem, men hon tystade sig för att inte såra sonen.
En kväll kom två okända tjejer in i köket, satt och drack kaffe, skrattade högt.
Vem är det? frågade Gunnel Ylva.
Mina vänner. Vi övar en dans, vi behöver plats.
Ni kunde ha sagt till mig.
Varför? Ylva lyfte förvånat på ögonbrynen. Det är ju vår gemensamma lägenhet, jag är också hyresvärd här.
Orden slog som en örfil. Gunnel stod där, oförmögen att säga ett ord.
Gunnel, stå inte i dörren, kom in sade en av tjejerna med ett leende.
Tack, jag går till mitt rum svarade Gunnel och gick in och satte sig på sängen. Hennes händer skakade av upprördhet.
Hyresvärd! tänkte hon. En tjej som bara bott där en vecka tror sig vara hyresvärd!
Sen kvällen kom Anders och Gunnel möttes i hallen.
Jag måste prata med dig. Det är viktigt.
Vad händer?
Vi går till köket.
De satte sig vid bordet. Ylva var i sitt rum, dörren stängd.
Anders, din flickvän tog med vänner utan förvarning.
Så vad?
Så vad? Det är mitt hem!
Mamma, du börjar igen.
Jag börjar inte! Hon sa att det är ett gemensamt hem och att hon är hyresvärd!
Anders rynkade pannan.
Hon menade inte att förolämpa dig. Hon uttryckte bara fel.
Fel? Anders, hon tror hon är hyresvärd i mitt hus!
Mamma, hon bor här. Självklart känner hon sig som hemma.
Men det är inte hennes hem!
Vems? Bara ditt? Jag bor här också, är jag inte din son?
Du är min son, men hon
Hon är min flickvän. Jag vill att hon ska trivas.
Då betyder det inget för mig?
Anders reste sig.
Mamma, nog. Du vill inte ha en kvinna bredvid dig. Du är avundsjuk.
Vad?! Gunnel hoppade upp. Jag är inte avundsjuk! Jag vill bara respekt i mitt eget hem!
Då respektera också andra!
Han gick tillbaka till sitt rum. Gunnel stod kvar i köket, tårarna hotade att bryta fram. Allt hade gått fel, helt fel.
Dagen därpå ringde hon Lena igen.
Jag sa ju att det skulle bli jobbigt.
Du sa att det fanns plats för alla!
Jag menade fysiskt utrymme. Psykologiskt är det alltid svårt när någon ny kommer in i hemmet.
Så vad gör jag?
Prata med flickan. Förklara vad du inte gillar.
Hon lyssnar inte!
Då via sonen. Låt honom prata med henne.
Anders stod tydligt på Ylvas sida. Gunnel kände sig förrådd.
Några veckor senare började Ylva gå i korta shorts och t-shirt, spela hög musik, ta över badrummet i en timme. Gunnel tolererade det, men spänningen ökade.
Klimaxen kom en lördag när Gunnel bakade en paj och sträckte ut degen på köksbordet. Ylva steg in.
Gunnel, ge mig bordet, jag måste ha plats för min laptop.
Jag är upptagen, som du ser.
Så vad? Jag måste jobba nu.
Gör det i ditt rum.
Anders sover där. Jag vill inte väcka honom.
Ylva, jag bakar paj. Jag behöver bordet.
Jag behöver bordet för att jobba. Pajen kan vänta.
Gunnel kände hur något i henne sprack.
Nej, den väntar inte. Det här är mitt kök, mitt bord, och jag bestämmer vad som händer här!
Ylva korsade armarna.
Vi har redan sagt att det är ett gemensamt hem. Så bordet är också gemensamt.
Inget är gemensamt! Det här är mitt hem, jag är hyresvärd!
Så du säger, Ylva log ironiskt. Men glöm inte att jag bor med Anders. Och en dag blir den här lägenheten vår.
Gunnel bleknade.
Flytta ut! skrek hon. Flytta ut ur mitt hus! Nu!
Vad menar du? Ylva svarade utan att blinka.
Packa dina saker och gå!
Jag har tillåtelse att bo här från Anders, inte från dig. Jag tänker inte gå.
Anders kom in i köket.
Vad händer?
Din mamma driver mig bort sa Ylva med förolämpad min.
Jag driver bort dig! skrek Gunnel. Hon sa att lägenheten snart blir hennes!
Anders såg på Ylva.
Sa du det?
Jag bara konstaterade fakta svarade hon medAnders tog Ylvas hand, gick ut i den kalla höstkvällen och lovade både sin mor och sin kärlek att de skulle finna ett nytt hem där alla kunde känna sig hemma.
