Det här är inte ditt hem Alva såg sorgset på huset där hon växt upp sedan barndomen. Vid arton år hade hon redan tappat tron på livet. Varför var ödet så grymt mot henne? Mormor hade gått bort, universitetsdrömmen krossats av en flicka vid bänken bredvid under inträdesprovet. Den andra flickan fuskade av Alva – och när hon lämnade in sitt svarspapper först, viskade hon något i örat på examinatorn. Han rynkade pannan, gick till Alva, krävde att få se hennes svar och anklagade henne för fusk. Alva kunde inte bevisa motsatsen. Senare visade det sig att flickan var dotter till en lokal företagare. Hur kan man kämpa emot sånt? Nu, efter så många motgångar, dök hennes mamma upp igen – med två bröder och en ny man. Vart hade de hållit hus i alla dessa år? Det var mormor som hade fostrat Alva, mamman var bara där hennes första år. Under den tiden finns inga glada minnen: medan pappa jobbade lämnade mamman Alva ensam för att roa sig. Hon hade alltid letat efter “en riktig man”, även under sitt nuvarande äktenskap, och dolde det inte ens när Alvas pappa dog plötsligt. Som änka sörjde Tamara kort. Hon packade sina saker, lämnade fyraåriga Alva på mormors trapp, sålde lägenheten hon fått av förre maken och reste utan spår. Mormor Ragnhild försökte förgäves tala henne till rätta. Tamara dök ibland upp, men visade inget intresse för Alva. Nästa gång kom hon när Alva var tolv – hon hade med sig då sjuåriga Svante och krävde att mamma skulle skriva över huset på henne. – Nej, Tove! Du får inget! – svarade Ragnhild bestämt. – När du dör blir det ändå mitt! – replikerade Tamara skoningslöst, kastade en irriterad blick på dottern, samlade Svante och åkte iväg med en smäll. – Varför måste ni alltid bråka när hon kommer hit? – frågade Alva sin mormor. – För att din mor är självisk! Jag uppfostrade henne dåligt! Skulle ha varit strängare! – sa Raija bestämt. Mormor blev sjuk plötsligt. Hon hade aldrig klagat förr. Men en dag när Alva kom hem, fann hon henne blek, sittande i fåtöljen på balkongen utan att göra någonting – något Alva aldrig sett förut. – Är allt okej? – undrade Alva. – Jag mår inte så bra… Ring ambulansen, vännen… – bad mormor lugnt. Sen följde sjukhus, dropp… och död. Sista dagarna låg Raija på intensiven, besök var förbjudna. Förkrossad av oro, ringde Alva till sin mamma, som först vägrade komma – men när Alva berättade att mormor låg på intensiven gick hon slutligen med på det. Men kom bara i tid till begravningen. Tre dagar efter dödsfallet viftade hon med testamentet framför näsan på Alva: – Nu tillhör huset mig och mina söner! Oleg kommer snart. Jag vet att ni två inte går ihop – så du får bo lite hos moster Gunnel, okej? Ingen sorg syntes hos mamman. Hon tycktes snarare glad att Ragnhild gått bort – nu var arvet hennes! Krossad av sorg kunde Alva inte protestera – särskilt då testamentet var tydligt. Så hon bodde hos moster Gunnel – pappas syster – till en början. Men Gunnel var en rastlös själ och hoppades fortfarande på att hitta en “bättre man”, så där var ofta stökiga, halvfulla gäster. Alva klarade inte av det. Dessutom började några gäster intressera sig för henne, något som skrämde henne mycket. När Alva berättat allt detta för sin pojkvän Pär, blev hans reaktion både överraskande och glädjande: – Aldrig att du ska behöva stå ut med att gamla gubbar stirrar eller tafsar på dig! Jag pratar med pappa idag. Vi har en etta i utkanten av stan – han lovade att när jag kom in på universitetet skulle jag få bo där. Nu har jag klarat det – så nu är det hans tur. – Förstår inte vad det har med mig att göra? – sa Alva förvånat. – Va? Vi ska bo där tillsammans! – Tror du verkligen att dina föräldrar går med på det? – De har inget val! Se det som ett officiellt frieri: vill du gifta dig med mig och bo ihop i lägenheten? Alva blev så lycklig att hon nästan grät: – Självklart, ja! Moster blev glad när hon hörde om bröllopet, men mamman nästan gnisslade tänder: – Du tänker alltså gifta dig? Du är då snabb! Du kom inte in på universitetet, så du försöker slå dig fram ändå. Men pengar av mig får du inte! Huset är mitt! Du får ingenting! Moderns ord sårade djupt. Pär fick knappt veta vad som hänt för alla tårar. Han tog hem sin gråtande fästmö, och föräldrarna började genast ta hand om henne. Anders Simonsson lyssnade noga på allt fästmön varit med om: – Stackars lilla flicka, vad är det för kvinna?! – utropade Pärs mamma efter att ha hört vad Tamara sagt. – Men det är något jag undrar, – sade Anders eftertänksamt. – Varför är hon så fixerad vid huset om hon redan har testamentet? – Jag vet inte… – snyftade Alva. – Hon tjatade alltid om huset; först ville hon sälja det och ta pengarna, sen krävde hon att mormor skulle skriva över det. Mormor vägrade, hon sa att om vi gjorde så skulle vi hamna på gatan. – Det är märkligt! Har du varit hos notarien sedan din mormor gick bort? – Nej, varför skulle jag det? – För att bevaka din arvsrätt. – Men mamma är ju arvtagaren. Jag är ju bara barnbarn. Och sen – mamma har testamentet, jag har sett det. – Det är lite mer komplicerat, – sa Anders. – På måndag följer jag med dig till notarien. Men nu får du vila. Under tiden träffade Alva sin mamma, som kom med några papper hon ville att dottern skulle skriva på – men Pär ingrep: – Alva skriver inte under något! – Och vem är du att bestämma? Hon är vuxen och bestämmer själv! – snäste Tamara. – Jag är hennes blivande make och tycker det här kan skada henne – så inget ska skrivas på nu. Tamara exploderade av förolämpningar, men fick ge sig. Det ökade bara Anders misstankar. Några dagar senare gick Alva och Anders till notarien. – Lyssna noga, och kolla alla papper innan du skriver på, sa Anders. Men notarien var noggrann. Han tog emot Alvas ansökan och redan dagen efter fick de besked om att ett arvsmål öppnats för Alva. Det visade sig att Raija Pettersson hade haft ett bankkonto med sparade pengar för Alvas utbildning – som Alva inte visste om. – Och huset? – frågade Anders. – En gåvobrev är skrivet sedan länge på huset till flickan. Andra dokument finns ej. – Gåvobrev? – utbrast Alva. – Din mormor ordnade det för många år sedan. Du fyllde nyss arton och har nu full rätt till huset. – Och testamentet? – Skrevs för sju år sen men annullerades senare. Troligen vet din mor inte om det. Huset är ditt – du får bo där hur du vill! Alla Anders oro bekräftades. – Men vad gör vi nu? – undrade Alva. – Vadå vad? Tala om för din mamma att huset är ditt – och att de måste flytta ut. – Men hon kommer aldrig gå med på det! Hon har redan packat ihop mina saker för att kasta ut dem! – Det är vad polisen är till för! När mamman fick höra detta blev hon rasande: – Din otacksamma unge! Tänker du slänga ut din egen mor? Du får ta och flytta härifrån! Tror du jag köper dina sagor? Vem har pratat med dig – din kille och hans pappa? Jag har papper på att huset är mitt! Mamma ordnade ju ett testamente där jag står som arvtagare! – Precis, så stick härifrån annars bryter jag benen på er! – hotade Oskar, som hela tiden följt konflikten med ilska. Men Anders och Alva stod kvar. – Och för hot och ofredande kan du bli polisanmäld! – sa Anders lugnt men bestämt. – Va?! Och vem är du att komma här och bestämma? Stick nu – huset ska säljas! Jag väntar på spekulanter alldeles strax! Men istället för spekulanter kom polisen. Och efter att ha rett ut situationen blev Tamara och hennes familj tillsagda att lämna platsen och varnade för att annars riskera åtal. Rasande fick de packa och flytta ut. Alva flyttade tillbaka hem igen. Pär vägrade lämna henne ensam, rädd att Tamas man skulle hota henne, och flyttade in. Han fick rätt. Tamara och Oskar lät henne inte vara i fred på länge. När Tamara fick veta om pengarna efter Raija försökte hon ta dem via notarien – en del fick hon enligt lag, men huset fick hon inte hur mycket hon än försökte. Hon gav sig först när hon rådfrågat alla jurister hon kunde hitta – och flyttade till sitt, utan fler kontakter med Alva. Alva och Pär gifte sig. Nästa sommar började Alva på sitt drömuniversitet, och på tredje året fick hon sitt första barn. Hon kände evig tacksamhet till sin man och hans familj för deras stöd i svåra tider – och blev lycklig hela livet. Av: Odette

Det här är inte ditt hem

Sofia stod i hallen och såg sig sorgset omkring i huset där hon vuxit upp. Hon var bara arton men kände sig redan besviken på livet. Varför hade ödet varit så hårt mot henne? Mormor hade dött, och hon hade misslyckats med att komma in på universitetet allt på grund av en tjej som satt bredvid henne på provet och snodde hennes svar. Tjejen gick sedan fram och viskade något till tentavakten, som misstänksamt granskade Sofias prov och sedan sa att hon var avstängd för fusk. Hon lyckades aldrig bevisa att det inte var sant. Det visade sig att tjejen var dottern till kommunens näringslivsboss. Vem kan mäta sig med sådana?

Och nu, efter alla motgångar, hade hennes mamma plötsligt dykt upp med två halvbröder och en ny man. Var hade de hållit hus under alla år? Sofia hade ju vuxit upp med mormor Kerstin; sin mamma mindes hon knappt från de första fyra åren i livet, och det fanns inga varma minnen från den tiden. Medan pappa jobbade brukade mamma lämna lilla Sofia ensam hemma och ge sig ut på nöjen. Trots att hon var gift letade hon ständigt efter den rätta mannen och när Sofias pappa gick bort plötsligt, gjorde hon ingen hemlighet av sina ambitioner.

Som änka sörjde mamma, Annika, inte länge. Hon packade ihop och lämnade fyraåriga Sofia på trappen till mormors hus, sålde den lilla lägenheten hon ärvt efter pappan, och stack ingen visste vart. Mormor Kerstin kämpade för att vädja till dotterns samvete, men förgäves.

Annika dök bara upp ibland men brydde sig aldrig om Sofia. När hon dök upp då Sofia var tolv, hade hon med sig sjuårige Simon och krävde att mormor skulle skriva över huset på henne.

Aldrig i livet, Annika! Du får ingenting, sa Kerstin bestämt.

Jaja, när du dör blir det ändå mitt! fräste Annika surt, slängde en irriterad blick på sin dotter i dörröppningen, drog med sig Simon och gick med en smäll.

Varför grälar ni alltid när hon kommer? undrade Sofia sedan.

Din mamma är självisk, suckade Kerstin. Jag har misslyckats med uppfostran!

Mormor blev dålig så plötsligt. Hon hade aldrig klagat på hälsan. Men en dag när Sofia kom hem från gymnasiet satt mormor märkbart blek i sin favoritfåtölj på balkongen. Sofia hade aldrig sett henne sitta sysslolös.

Har det hänt något? frågade hon oroligt.

Jag mår inte bra, ring ambulansen, lilla vän, sa mormor lugnt.

Sedan följde sjukhus, dropp och döden. De sista dagarna låg Kerstin på intensivvården; besök var inte tillåtna. I ren desperation och skräck ringde Sofia sin mamma. Annika ville inte komma, förrän hon hört att det var kris då dök hon ändå bara upp till begravningen. Tre dagar senare tryckte hon ett papper under dotterns näsa:

Huset tillhör nu mig och pojkarna! Oskar kommer snart, och jag vet ju att du inte trivs med honom. Du får bo hos faster Britta ett tag, okej?

Det fanns inte en gnutta sorg i mammas röst. Hon verkade snarare lättad, nu när Kerstin var borta och hon själv stod som arvtagare.

Sofia var för förkrossad för att opponera sig. Dessutom var testamentet glasklart. Hon bodde alltså de första månaderna hos sin faster Britta på pappas sida, men där var alltid fest och främmande karlar, vilket Sofia inte stod ut med. Hon blev också illa berörd när några av gästerna började ögna in henne på ett sätt hon inte gillade.

När hon berättade allt för sin kille Filip blev han arg och bestämd:

Jag står inte ut med att gamla gubbar stirrar på dig jag pratar med pappa. Vi har en etta i utkanten av Uppsala som jag får bo i när jag börjar plugga. Nu har jag gjort det jag lovat, nu är det hans tur att hålla sitt löfte.

Vad har det med mig att göra? undrade Sofia förvirrat.

Allt! Vi flyttar in där tillsammans du och jag!

Tror du verkligen dina föräldrar går med på det?

De har inget val! Det här är ett frieri! Vill du bli min fru och bo med mig?

Tårarna var av lycka när Sofia svarade:

Ja, självklart!

Fastern blev glad, men mamman muttrade surt:

Gift dig då! Orkar du inte plugga får du fixa livet på annat sätt! Några pengar får du aldrig huset är mitt och du får inget!

Det sårade Sofia djupt. Filip tog henne hem till sig, där hans föräldrar tog hand om henne med te och kramar.

Filips pappa, Per, lyssnade noga på Sofias berättelse. Hans fru, Maj-Britt, utbrast:

Stackars lilla vän! Vad är det för sorts mamma du har?

Men varför håller hon så hårt i huset när testamentet ändå verkar vara solklart? undrade Per.

Jag vet inte, snyftade Sofia. Hon bråkade alltid om huset när hon var här. Först krävde hon att det skulle säljas och pengarna gå till henne. Sedan ville hon att mormor skulle skriva över det men mormor vägrade och sa att annars skulle vi stå på gatan.

Väldigt märkligt! Har du varit hos en jurist efter att mormor dog?

Nej, varför då?

För att hävda din arvsrätt.

Men mamma är ju arvinge, jag bara barnbarn. Och hon har ju testamentet, jag såg det.

Det är mer komplicerat än så, sa Per. Vi går till juristen på måndag. Nu behöver du vila!

Sofia råkade stöta på sin mamma som försökte tvinga henne att skriva på papper, men Filip avbröt:

Hon ska inte skriva på nånting!

Och vem tror du att du är? fräste Annika.

Hennes blivande man. Jag ser till att inget skadar henne, så inga papper skrivs på.

Annika blev fly förbannad men gick till slut, tomhänt. Pers misstankar växte.

Efter några dagar gick de tillsammans till notarien.

Lyssna noga på vad han säger, men kolla alla papper innan du signerar, sa Per.

Juristen visade sig schysst och hjälpte till med arvet. Plötsligt stod det klart: mormor Kerstin hade en sparad slant just för Sofias utbildning något hon inte visste om.

Och huset då? undrade Per.

För huset finns ett gåvobrev, ställt på Sofia för flera år sedan. Inga andra dokument.

Gåvobrev? blev Sofia paff.

Kerstin var här och ordnade det till dig. Du är arton nu och kan fritt bestämma över huset.

Men testamentet då?

Det är gammalt och har rivits! Din mamma vet förmodligen inte det. Huset är nu ditt, och du har full rätt att bo där.

Allt Pers oro stämde. Sofia stod chockad utanför juridiska byrån.

Vad gör vi nu? flämtade hon.

Nu berättar du för din mamma att huset är ditt, och att hon får flytta.

Hon kommer aldrig gå självmant! Hon har redan packat ihop mina saker och burit ut dem!

Då får vi ta hjälp av polisen.

När Annika hörde detta blev hon rasande:

Jasså, du vill sparka ut din egen mor? Ut härifrån själv! Tror du jag går på dina lögner? Vem har lurat i dig det här? Din fästman och hans pappa? Jag har bevis på att det här huset är mitt! Testamentet säger att jag ärver!

Oskar stämde in, höjde rösten och hotade med våld, men Per svarade lugnt:

Fortsätter du så får polisen ta hand om det.

Tycker du ska packa ihop och dra, för huset ska säljas, hotade Annika.

Men istället för köpare kom polisen. De kollade pappren och krävde att Annika med familj skulle flytta, annars väntade åtal. Annika och hennes man och söner var vansinniga, men mot myndigheterna hade de inget att sätta emot. Sofia återvände till sitt barndomshem. Filip flyttade in hos henne, för han var rädd att Annika skulle fortsätta hota.

Det hade han rätt i Annika och Oskar lät henne inte vara på länge. När Annika hörde om Kerstins sparkonto ville hon ha pengar själv och där kunde hon säkra sin andel enligt svensk lag. Men huset blev aldrig hennes vad hon än försökte. Efter många samtal med jurister gav Annika till slut upp och flyttade hem med sin nya familj. Sofia bröt med henne för gott.

Hon gifte sig med Filip. Nästa sommar kom hon in på universitetet på sin drömutbildning, och på tredje året blev hon mamma för första gången. Hon kände en sådan tacksamhet gentemot Filip och hans familj som hjälpte henne under den svåraste perioden i livet, och resten av sitt liv levde hon lyckligt.

Författare: Odette

—

—

Gåtan
Huset var gammalt, men ändå välskött. Det hade inte stått särskilt länge tomt, och hann aldrig förfalla. Tur det, tänkte Lena. Jag har ju ingen man, och kommer nog aldrig ha någon heller. Och jag är då ingen sådan där urstark svensk kvinna som spikar tak och springer ut i stormen på egen hand!

Hon klev upp på verandan, plockade upp nyckeln ur väskan och vred om det grova hänglåset.

***

Det här huset hade Lena ärvt av tant Agda sin avlägsna släkting som hon knappt kände men ändå var någon sorts gammelfaster. Ingen vet ju hur gamla tanter riktigt tänker, Agda måste varit nästan hundra år sista gången Lena träffade henne. Redan då levde Agda ensam, kände ingen i trakten till besvär och krävde aldrig hjälp från släkten. Och för en tid sen gick hon bort.

När Lena fick samtalet om att hennes mormors syster dött i byn Gåtan, tog det inte lång tid innan hon förstod att hon faktiskt ärvt huset och stycket mark tolv hundra kvadratmeter av Agda.

Se där, en pensionärspresent i förskott! skojade maken Erik.

Tja, jag fyller ju bara femtiofyra, till pensionen är det långt kvar, svarade Lena. Men en gåva säger man ju inte nej till ändå. Även om jag inte förstår varför just jag fick det jag visste knappt att Agda levde tills nu.

Annars kan vi alltid sälja! gnuggade Erik händerna nöjt.

***

Tur att de inte sålde. Bara några månader efter att Lena blev markägare kom nästa chock, mycket mindre behaglig än att få ärva. Det visade sig att Erik varit otrogen. Jaha, sånt är livet man tror det är lugn men så får man en käftsmäll ändå…