Det är Igors barn…
Detta hände i Göteborg, alldeles nyligen, i en modern lägenhet på fjärde våningen i ett niovåningshus. Där bodde en arbetande pensionär, en ensam kvinna vid namn Ingalill.
Hennes liv var ganska odramatiskt, inget utöver det vanliga. Pension, extrajobb, väninnor, resor till barnbarnen i Uppsala, och hjälp till hennes åldrande mor som bodde på egen hand.
Ja, den dagen var som alla andra dagar.
Ingalill ringde till sin mamma på morgonen för att höra hur hon mådde.
En lördag. Hon jobbade extra på ett privatsjukhus med telefonpassning och bokningar.
Och idag? Naturligtvis dags att laga mat och ta sig över till mamma en daglig rutin. Om jag ska vara ärlig en smula tröttsam, suckar och himlande ögon hörde till.
Det är knappt två innergårdar bort. Ingen utmaning. Maten var redan förberedd det fanns soppa och hembakat där sen igår. Men, mammas femte våning utan hiss … Oj!
Och hennes eviga klagan. Lyssna på historier om värkstadier, toppar och dalar, det tärde på tålamodet. Hon behövde ju inga svar läkare hade gett henne alla tänkbara diagnoser, och de omtolkades och modifierades ständigt, blandat med tips från grannarna och råd från Arja Saijonmaa på TV.
Mina egna råd avfärdades även om jag jobbat som operationssköterska i nära fyrtio år.
Du vet ju inte vad du pratar om! Vilken skalpell skulle du ge?
Ja, ja. Det var en dag som alla andra.
Och handla skulle jag också. På vägen till mamma. Jag ställde soppåsen i hallen och gick fram till spegeln för att snygga till mig lite. För att vara över sextio såg jag rätt pigg ut bara lite skrattrynkor. En vänlig uppsyn, kort askblond frisyr och stora örhängen. Möjligen aningen insjunkna kinder.
“Råglimpa till mamma, och smör,” tänkte jag, och målade läpparna, när det ringde på dörren.
Portkoden, någon utifrån? Säkert tant Gun, grannen. Vi brukade fika ibland.
Med läppstiftet i handen öppnade jag.
Där stod en blond flicka med hästsvans, randig tröja, lång mörk kofta, jeans och ryggsäck. Det såg jag först senare nu såg jag bara hennes ansikte och en baby i brunt täcke i hennes famn.
Trånga ögon, spända käklinjer, ett djupt andetag, ett hastigt kliv fram och så räckte hon paketet till mig:
Det här är till dig!
Jag tog barnet på ren reflex. Läppstiftet kvar i handen. Tyngden slog mig jag tittade ner… Herregud, det var ju ett spädbarn!
När jag tittade upp igen var flickan på väg nedför trappan.
Jag följde efter till trappavsatsen, chockad Vad ville hon att jag skulle göra med barnet?
Det är Igors barn och jag måste plugga…, ropade tjejen medan hennes steg försvann ner.
Dörren slog igen där nere.
Sen blev det tyst.
Jag stod kvar, i hopp att hon skulle vända om. Sen gick jag tillbaka in i hallen, såg på påsen och tänkte märkligt nog: “Glöm nu inte sopan när du går till mamma.”
Det stod en främmande tygkasse kvar. Jag hade inte ens märkt att flickan ställt den.
Och så småningom kom chocken!
Oj, kära värld! Ett riktigt barn! Vad sa hon? Igors barn?
Sa hon verkligen Igor?
Med flickan i famnen gick jag in i vardagsrummet och satte mig. Hon sa Igor, det är jag säker på.
Men… vilken Igor?
Jag har bara en son han heter Lars. Familjefar, gift i Uppsala med två barn. Jag är ensam kvar här i Göteborg.
Min man dog för fem år sedan och han hette Viktor.
Allt var ett stort frågetecken… Och nu började barnet röra sig i famnen. Oj!
Jag lade hastigt barnet på soffan och vecklade upp filten. Ett litet beige set, och där en pytteliten unge med en grodformad napp. Inte mer än en månad gammal.
Såja, lilla vän, mumlade jag och smekte henne. Flickan sög på nappen och föll genast till ro.
Nu skulle det förstås finnas svar i påsen. Men där fanns bara två flaskor, en burk ersättning, blöjor och babykläder.
Jag väntade fortfarande. Snart, snart skulle det knacka på, flickan skulle komma tillbaka, be om ursäkt, och allt återgår till det vanliga: sopor, butik, mamma…
Jag sminkade klart mig, gick till fönstret och tittade ut var höll hon hus?
Efter en stund började barnet gny. Jag stod rådvill ska jag klä av henne? Ge mat? Jag har väl ändå inget ansvar snurrade i huvudet. Jag tittade gång på gång ut.
Men till slut blöjbyte. Då såg jag också det var en flicka.
Först nu närmade sig känslan av ansvar. De hade lämnat flickan åt mig!
Igor… Igor…
Tänk om…!
Lars var ju något av en charmör i ungdomen. Jag skällde många gånger för festande. Flickvänner kom och gick men det var före äktenskapet, för länge sen.
Men Lars lever lyckligt med sin familj. Ekonomin bättre nu, har fått ny bil, barnen har vuxit.
Såja, lilla vän. Vi byter blöjan…
Gud! Har mamman övergett sitt barn?
På automatik mindes händerna jag bytte blöja snabbt, klädde på, och gick till köket för att fixa välling.
Då ringde telefonen. Jag balanserade flickan med ena armen.
Varför svarar du så sent? det var mamma.
Nej då, allt är lugnt, vad ville du?
Är du i butiken redan?
Inte än.
Skulle vilja ha päron. Men inte som senast, utan dem förra gången. De med röd kind.
Jag minns, mamma.
Och se till att de är mjuka…
Flickan gnällde i famnen, kurade ihop sig.
Ja, mamma. Jag fattar.
Vad är det där hos dig?
TV.
Du bara sitter, gå nu! Brödet kommer ta slut!
Jag matade lilla flickan med flaskan. Smakade på undersidan av handleden, kollade att den inte var för varm. Ena armen var redan trött. Ja, jag har blivit ringrostig. Förr bar jag barn på tio kilo, nu…
Vad skulle jag göra? Kanske ringa 112? Men tanken skavde.
Tänk om det ändå är Lars dotter? Jag granskade flickan noga. Visst fanns det likheter med mitt barnbarn Stina.
Då skulle det bli kaos, hans fru skulle aldrig förlåta något sånt. Och barnbarnen?
Jag matade flickan under eftertänksamhet. Hon slöt ögonen av välbehag. Jag log så fin hon var. Saknaden efter småbarn blev påtaglig.
När hon somnade lade jag henne i soffan så tyst jag kunde, och ringde Lars. Biljett inte tillgänglig.
Suck.
Jag beslöt att avvakta. Jag ville inte sabotera för min son. Jag hoppades flickan skulle återvända. Hon såg ju inte direkt utsatt ut bara en lite stressad studerande.
Jag slog Stinas nummer, mitt älsta barnbarn, och fick veta att hennes pappa var på ett gasprojekt någonstans nära norska gränsen utan täckning, hemma först om två dagar. Men han ringer mamma varje kväll, allt är bra.
Men Stina, ni kunde ju informera gamlamor! gnällde jag.
Fast jag förstod min son flänger land och rike, och han har ju sitt.
Jag ringde också svärdottern Elin, bad henne säga till Lars att ringa mig på kvällen.
Har det hänt något? Ska jag framföra något? undrade Elin.
Nej, säg bara att jag väntar hans samtal.
Hon lovade.
Mamma, jag har stukat foten så jag kan inte komma idag, ljög jag till mamma i telefonen. Men du har soppa och bröd…
Hon ojade sig och ringde säkert fem gånger till under dagen.
Nu kunde jag slappna av. Bytte till mjuk klänning, satte mig bredvid flickan och började tänka mer utan panik.
Jag accepterade situationen ett barn har lämnats till mig. Det händer ju sånt.
Varför ringde jag inte polisen, varför lämnade jag inte barnet? Jo oro för Lars, även om han inte heter Igor. Tänk om han ljugit om sitt namn? Jag ville heller inte till polisstationen och förklara detta, och jag tänkte på flickans blick blandningen av förtvivlan och envishet.
Men jag behövde diskutera med någon. Min gamla vän Viktoria fick höra.
Du kommer tro jag blivit galen, Vickan, men nån har lämnat en bebis hos mig…
Viktoria blev inte upprörd, började analysera, lovade komma förbi.
Ingen panik! Vi kollar upp det först.
Ska vi inte ringa polisen?
Vänta lite. Vi måste hitta Igor.
Herregud, vilken Igor!?
Pappan till barnet. Finns det några Igors i ditt hus?
Hur skulle jag veta? Det är ju massor av lägenheter, nio våningar. Kanske tog hon fel dörr?
Möjligt. Men prata med Lars också.
Resten av dagen pysslade jag om flickan. Googlade mat- och sovrutiner, masserade, bytte om, tvättade och sjöng en vaggvisa.
Mamma ringde, men jag sa lugnt att jag skulle komma nästa dag.
Viktoria anlände efter jobbet och började inspektera barnets kläder och gick sen till grannarna. Hon nämnde inget om barn, men frågade om “post till Igor”…
Har det! dök hon upp andfådd i dörren.
Schhh! Hon har just somnat.
Så små barn sover ändå, flickan vaknade dock. Jag hittade honom! viskade Viktoria.
I huset, två våningar upp, bodde en Igor, troligtvis “pappan”.
Hon har nog bara tagit fel lägenhet, förkunnade Viktoria, Kom!
Vadå! Ska vi fråga honom rakt ut?
Ja visst!
Och om han nekar?
Då pressar vi honom.
Vickan, det är ju pinsamt. Vi kommer väl framstå som tossiga!
Vill du veta sanningen eller inte?
Jag ville. Vi gungade flickan till ro, tog trapporna upp och ringde på.
Vem är det? röt en gammal dam bakom dörren.
Vi söker Igor, svarade Viktoria.
En liten kutryggig dam öppnade, surnade, men gick efter Igor.
En liten korpulent man med skägg dök upp.
Hej, gäller det min surfplatta?
Nej, något annat. Ser du, Ingalill råkade få ditt barn.
Han såg förskräckt ut.
Barn? Det är inte mitt.
Men ni är den enda Igor här i huset.
Jag har inga barn, skakade han på huvudet.
Det får vi kolla. Hon fick en bebis av misstag, fel adress.
Lugna dig, Vickan, sa jag. Jag är från fjärde våningen, en flicka lämnade en baby och sa att det var Igors barn. Jag har ingen Igor i släkten…
Vad har jag med det att göra? protesterade han.
Vägrar du ta ansvar? snäste Viktoria.
Vilket… nej, ni blandar ihop mig med någon. Vad hette flickan då?
Hon sa inget, suckade jag.
Vi ursäktade oss, började gå.
Men kanske jag kan hjälpa? Jag är tekniker, kan lägga ut efterlysning…
Tack, det behövs inte, sa jag direkt.
Synd… men ni kan kontakta mig om ni ångrar er. Jag jobbar ju hemifrån.
Vad tror du? mumlade Vickan i trappan. Ljuger han?
Nej, sa jag, inte hans stil.
Det dröjde, Lars ringde aldrig. Jag fick tag på Elin sent på kvällen.
Förlåt mamma, det har varit så mycket idag, jag hämtade Stina från simningen och sen hade Stig fotbollsträning. Lars ringde också, så full rulle…
Om du visste vad min dag bjudit på!
Jag lovade för mig själv: “I morgon ringer jag polisen!”
Men när jag lagt mig dök flickans ansikte upp igen. Vad väntar flickan om jag ringer polisen i morgon?
Natten blev hemsk. Jag vaknade för varje rörelse, gick fram och tillbaka med barnet och gjorde ny ersättning. Mot morgonen somnade vi båda.
Mamma ringde tidigt.
Hur mår foten? Kommer du?
Jag tittade på flickan, sen ut.
Jag kommer.
Köp päron, du vet dem jag gillar!
Barn behöver frisk luft, tänkte jag. Hängde en scarf som sjal improviserad sele för lillan klädde på henne och gick mot butiken.
Det var märkligt skönt att gå där, inte ensam. Bara femte våningen kvar…
Vad är det där? Mamma stirrade misstänksamt.
Inte vad, vem. Ta kassarna, jag ska bara lägga lillan.
Vem är det?
Nads dotterdotter, hon är hos frisören. Jag passar henne en liten stund.
Och din fot?
Redan bättre.
Vi beundrade flickan båda två. Mamma förmådde för en gångs skull glömma sina krämpor.
Titta! Inte klokt vad hon håller hårt i fingret! Vad heter hon?
Hade så bråttom så jag inte frågade…
Jaha! Hur kan man ta hand om barn utan att kunna dess namn? suckade mamma.
På väg hem låg jag och tänkte på namn till flickan. Varför? Ingen aning. Men hennes riktiga namn kändes viktigt att gissa.
Så fick jag sms sonen var nåbar! Jag slog Lars nummer direkt.
Men mamma. Vad säger du? Jag är gift! utbrast han.
Jag förklarade och berättade situationen.
Men varför kom barnet till mig, tror du? Och tänk om Igor är du under annat namn…
Mamma! Jag heter Lars. Det är fel. Ring polisen! Jag gör det annars.
Nej, nej, jag tar hand om det. Bara hon får mat och blöja så… Snart.
Mamma, lägg av! Ring polisen nu, du är galen…
Det är lugnt, jag tar hand om henne, sa jag. Hon är så fin…
Du borde tagit hand om Petters son i stället! Typiskt dig. Okej, men ring nu!
Men jag dröjde. Blöjbyte, matning, pyssel. Sen skulle jag prata med Vickan och…
Men barn lämnas bäst inte kvar för länge hos andra, påminde jag mig själv. Imorgon ska jag ha jouren. Och det här är faktiskt inte lagligt. Suck.
Jag fixade med flickan, trött, men ändå lycklig över dagarna. Vi somnade nästan samtidigt på kudden, hon och jag.
Sen enträget ringde det på dörren.
Jag smög mig loss, kikade i dörrögat och blev stel. Öppnade.
Var är hon? Vad har ni gjort med henne? Varför berättade du inget?
Det var mamman som lämnat flickan. Blicken var rädd, stressad, hon var bararmad fast det var kyligt. Hon andades häftigt.
Varför sa du inget? frågade jag, fortfarande yrvaken.
Varför sa du inte att du inte var rätt person, slängde hon ur sig.
Troligtvis för att jag är rätt, log jag snett. Och du försvann så snabbt…
Men du vet var hon är? Du vet, va?
Faktiskt i min säng. Sovandes.
Jag bjöd in flickan i sovrummet och pekade på babyn. När hon såg sin dotter spärrade hon upp ögonen, skyndade fram och brast i gråt. Hon satt så på min matta, jag fick bära henne, ge henne vatten och choklad i köket.
Ät. Annars tuppar du av här, sa jag, min sjuksköterskekunskap satt i ryggmärgen.
Gråtande förklarade hon att hon inte anmält något om barnet.
Jag trodde jag skulle bli av med mammaskapet, snörvlade hon. Tack… Jag tog fel…
Hon berättade. Hon hette Ylva, och hennes dotter hette Elvira.
En så vanlig historia! Ylva var sjuksköterskestudent, precis som jag en gång. Hon kom från en by utanför Luleå.
Förra sommaren blev hon kär. Hennes Igor lovade giftermål, bodde vid samma gata i en annan identiskt lägenhet, 21:an. Han lovade hjälpa till med barnet genom sin mamma.
Men efter nyår försvann han bara. Telefonen dödades.
Hon lyckades hitta honom via nätet nu bodde han och studerade i Stockholm. Ingen ville ge ut adress.
Hemma hade hon en styvmamma, pappan blev arg och slängde ut henne, kallade henne hora och lovade att aldrig stötta.
Så hon blev kvar gravid i ett trångt studentrum. En moster hjälpte lite ekonomiskt, men det räckte inte.
Ylva pluggade ändå, men mot slutet gick allt i misär kompisen slängde ut henne, pengarna tog slut, och ingen kunde ta barnet. Dessutom såg hon nya flickvännen till Igor på nätet.
Hon mindes då löftet om “mamma hjälper”. Med ett sorts bedövat sinne gick hon till 21:an i fel hus.
Lämnade barnet hos “mamman”, sprang till bussen i tårar, pluggade för fullt resten av dagen.
Morgonen efter skrev hon till Igor på någon tråd skulle hämta barnet efter tentorna! Då svarade han att han visste inget om nån baby.
Hon fick panik det här var fel lägenhet! Hon sprang tillbaka så fort hon kunde.
Och jag… jag var så lik hans mamma på bild, sa hon. Nu visste hon knappt vart hon skulle ta vägen.
Nu orkar jag inte mer. Jag går tillbaka till studentrummet, sa hon, Ni måste ha tyckt att jag var hopplös.
Jo, jag var rädd. Hoppades bara inte det var Lars barn. Vi måste be grannen om ursäkt också, skrattade jag.
Jag berättade om incidenten. Det fick Ylva också att le.
Men jag vill nog gå och säga förlåt till Igor själv.
Inte nu, Ylva, du ser helt förstörd ut. Vet du vad? Stanna här några nätter. Jag bor ensam. Lars har pratat om att hyra ut ett rum. Flytta in så länge så fixar vi det!
Men… har inga pengar.
Stanna bara en månad. När har du tentan?
I övermorgon…
Perfekt. Gå och hämta dina grejer till kvällen. Imorgon pluggar du här med Elvira. Jag köper ny ersättning, men du ammar väl också…
Och Ylva somnade bredvid Elvira i min säng.
Jag ringde Vickan:
Nej, det var inte Lars barn. Och inte grannens. Hon är hos mig. Ja, hon är kvar… Skönt att jag inte ringde polisen!
***
Mjölken fanns kvar, tentan gick toppen. Ylva besökte ofta min mamma på femte våningen
Och mirakulöst nog började min mamma nu lyssna på flickans råd och följde dem punktligt.
Hon har ju så nya kunskaper! Hon är klok.
Efter tentan fick Ylva extrajobb på ambulansen jag fick använda mina kontakter. Hon frågade ofta om råd, och medicin var hennes passion.
Grannen Igor insåg snart att hans farmor faktiskt behövde injektioner. Ylva tog över det.
Och så småningom flyttade hon två våningar upp, som extra stöd till Igors farmor och kanske också för att försöka tvätta av sig den bittra besvikelsen över evig kärlek, och för att börja sitt eget manus på nytt.
**
Det jag lärde mig av detta är att ibland ger livet oss oväntade gåvor och prövningar. Men med öppenhet, vänlighet och lite mod kan vi både hjälpa andra och växa själva. Familj betyder inte alltid blod ibland skapas den av hjärta.
