Ursäkta störningen
— Nu räcker det, jag har fått nog. Jag ansöker om skilsmässa! — ropade Johanna i frustration.
— Gör det, gör det, jag är inte rädd. Kanske har jag drömt om det hela livet, — svarade Karl, lätt berusad och viftande med en cigarett.
— Tror du inte jag gör det? Jag går till domstolen och lämnar in det till Karin Gustafsson imorgon.
Och de skilde sig.
De satte upp en annons om byte av deras trea.
Johanna var pensionär. Karl jobbade fortfarande och tjänade ganska bra.
Dagen efter skilsmässan kom han som vanligt hem för att äta lunch.
Först när han var hemma mindes han att de var ju skilda och han hade självklart inte lagat mat till sig själv.
— Kan jag få något att äta? — sa han familjärt.
— Och vem är du att jag ska mata dig? — svarade hon stolt.
— Åtminstone en gammal bekant.
— Åh, jag har kanske flera gamla bekanta. Ska jag mata dem alla, eller hur? Du är rolig.
— Men om jag betalar dig, lägger du upp något då?
— Betalar? — Johanna förvånades över förslaget. — Jo, det är nog bättre att jag säljer till dig än att slänga det. Men det blir restaurangpriser, jag lagar inte sämre än dem.
— Restaurangpriser då. Lägg upp snabbt, klockan går.
— Vad är det för du som du använder mot mig, medborgare?
— Ta det lugnt, jag menade inget illa, — sa Karl medan han snabbt smällde i sig soppan som av någon anledning smakade mycket bättre, kanske för att han betalat för den.
Så kom han hem varje dag för lunch och betalade som på en restaurang. Och det passade honom bra – inga problem med livsmedel eller kastruller.
Hon fick nöje av de extra pengarna – att laga mat måste hon ju ändå, och det var inte mer arbete för två än för en.
Förutom lunch, utnyttjade han även det hemliga köksrestaurangen för frukost och middag. Pengarna hade han ändå…
Johanna blev allt mer intresserad av idén med en hemlig restaurang.
Hon gjorde ett besök på den enda restaurangen i deras lilla stad. Hon betraktade hur borden var dukade, hur menyn var skriven, hur maten serverades och vad servitriserna hade på sig.
Hon lade allt hon kunde på minnet.
En dag kom Karl hem och stannade till i köksdörren.
På bordet låg en vit duk, en vas med blommor, bredvid tallriken låg en servett och ett papper.
Han kom närmare och läste pappret: “Meny”.
— Tänk att du hittade på det här, — sa han förvånat.
Han läste menyn och hans blick fastnade vid sista raden: vodka – 100 ml – 40 kronor.
— Vad ska vi äta? — frågade Johanna när hon kom in i köket.
Karl tittade och blev lite häpen av att inte känna igen sin fru.
Den fina klänningen smickrade en figur han inte sett tidigare, ovanpå bar hon ett snyggt vitt förkläde, och håret var elegant uppsatt.
Framför allt var hennes ansikte strålande av ett leende.
— Allt det dyraste, tack, och kanske lite vodka, 200 milliliter.
Men Johanna kunde inte hålla sin roll alltför länge.
— Aha! — sa hon glatt, — Du har inte övergett det, jag trodde du kanske hade ändrat dig, tänkte testa dig.
— Testa. Du startar bråket igen. Jag ville kanske bara skåla med dig.
— Åh, jag skulle aldrig skåla med dig. Har inget bättre att göra.
Men av någon anledning blev Johanna ändå lite rörd av Karl.
En gång kom Karl hem, men ingen mötte honom i köket. Johanna hade blivit lite sjuk.
På kvällen sa hon:
— Kanske du kunde massera min rygg?
— Mot betalning, tack.
— Åh, din skurk. Okej, jag betalar. Här, smörj.
— Vad är det för du du använder mot mig, damen?
— Skrattar du åt mig?
Så levde de.
Ingen hörde av sig på annonsen om byte av lägenhet.
På kvällarna tittade de på TV och gick till sina rum för natten.
En dag under en lång vinterkväll satt de och spelade kort.
Karl sa:
— Hör du, Johanna, varför är du alltid ensam?
— Är det inte tråkigt för dig att vara ensam? — svarade hon.
— Jo, det är lite tråkigt.
— Och jag kanske också tycker det är lite tråkigt.
— Hör du, Johanna, vill du gifta dig med mig?
— Jag får fundera på det, — svarade hon leende.
