Det hade redan hunnit bli kväll. Min svärson kom hem med min svärmor. Han ställde ner två av hennes väskor i hallen och gick sedan för att hälsa på Karin. När kvinnan fick syn på sin mamma, kände hon sig djupt besviken. “Alltså, ska jag behöva ta hand om dig resten av livet nu? Du kommer väl inte vilja flytta tillbaka till din lilla by i Dalarna senare…?”
För inte så länge sedan fick jag höra om en gammal vän till mig som betedde sig tråkigt och kallt mot sin åldrande mor. Som tur är löste sig allt till det bästa hennes svärson såg nämligen till att hon fick bo på ett bra äldreboende som han betalade för. Men då visste Karin ingenting om det som hänt, och fick veta först efter att hennes mamma blivit utskriven från hemmet.
Karins make tog alltså hem svärmor till lägenheten och sa till sin fru:
“Din mamma är frisk nu, jag har ordnat allt hon behöver, men hon bör fortfarande hållas lite under uppsikt ett tag till. Hon får bo hos oss en tid. Du har inget emot det, va?”
Det hade ju varit mer naturligt om det var Karin själv som ställde den frågan till sin man, eftersom det ju var hennes egen mamma. Men istället för att tacka sin man för att han såg till hennes mamma, gjorde kvinnan en konstig och ganska svårbegriplig scen:
“Mamma, jag har precis flyttat till Stockholm, börjat bygga upp mitt nya liv, och nu dyker du upp här! Ska du verkligen bo i samma lägenhet som jag, här i huvudstaden? Vadå, ska jag ta hand om dig hela livet nu? Kommer du aldrig vilja åka hem till byn igen?”
Den äldre mamman blev förstås ledsen över dotterns ord, men mest överraskad blev Karins man.
Äntligen fick maken se vem hans fru verkligen var; hennes rätta jag blev tydligt. Den här sidan av Karin hade han aldrig sett när han friade till henne. Svärmor, bekymrad och ledsen, började packa sina saker för att åka hem, medan Karin själv smällde igen dörren och drog iväg till en vän. Senare samma natt, när hon kom tillbaka, såg hon att hennes egna väskor stod packade i hallen, tillsammans med en tågbiljett till Falun. Förvirrad över vad som pågick frågade hon sin man:
“Varför, har inte mamma åkt än? Eller ska du resa nånstans?” “Nej, det där är dina saker och din biljett. Jag tror vi ska bo isär ett tag. Jag har längtat efter barn, men idag förstod jag att jag inte vill ha en sådan mor till mina barn. Fundera på ditt beteende. Bo ute i byn hos din mamma, så bor hon här hos mig ett tag. Om du kommer på bättre tankar, är du välkommen tillbaka”, förklarade hennes man sitt beslut. Karin hade aldrig kunnat föreställa sig att han skulle fatta ett sådant beslut.
