Det hade jag aldrig väntat mig av min man — ”Anna, vi måste göra något…” suckade Irina i telefonluren. — ”Vad har hänt?” svarade lillasystern aningen oroligt. Att bli uppringd av storasystern gjorde henne redan spänd. De brukade vanligtvis bara slänga iväg korta meddelanden på Messenger, men nu insisterade Irina på ett telefonsamtal. — ”Mamma kan inte bo själv längre. Om du pratade med henne oftare hade du vetat det”, sade Irina med en anklagande ton. — ”Men sluta nu! Kom till saken direkt. Vad är det jag inte vet?” Irina suckade igen – att lillasystern gick i taket direkt var typiskt henne, särskilt de senaste åren då hon länge visat sig självständig och tagit varje påpekande illa upp. — ”Jag påminner dig om att mamma är 73 år nu. Hennes blodtryck svänger hela tiden, hon är konstant svag. Hon har svårt att laga mat till sig själv och att hålla ordning hemma är en kamp”, försökte storasystern förklara tålmodigt. ”Jag säger inget om hennes problem att ens ta sig till affären för att köpa bröd. Tack och lov för grannfrun Nina, som kommer över med något ibland.” — ”Menar du att mamma svälter?” frågade Anna misstänksamt. — ”Nej såklart inte! Jag åker hit varannan vecka, tar med det hon behöver. Det är inte det, hon klarar sig bara inte längre utan hjälp utifrån. Tänk om hon ramlar och bryter något? Med hennes vikt skulle det bli svårt att ta hand om henne efteråt.” Systrarna blev tysta. Elena Ivanovna hade alltid varit rundlagd, och med åren har hon gått upp ännu mer i vikt. Trots vissa hälsoproblem älskade hon att äta, och blev djupt sårad när döttrarna hintade om bantning. — ”Och hon saknar sällskap, ibland blir hon nästan gråtfärdig när jag åker hem. Hon klagar på att alla övergivit henne…” fortsatte Irina. ”Det är outhärdligt.” — ”Så vad föreslår du?” Storasystern tvekade, det blev svårare och svårare för varje år att prata med Anna. — ”Jag föreslår att du flyttar hem till henne.” — ”Du skojar! Varför kan inte du flytta dit i stället? Låt mig gissa – du har lille Fidde, din underbara man, och din bonusson som trots allt bara är 25 liten pojke…” — ”Anna, varför säger du så där?” — ”Därför att du alltid tar alla beslut åt alla! Och det är alltid jag som får offra mig – det struntar du i!” utbrast Anna nästan skrikande. Irina blev också arg: — ”Och när mamma slet mellan sjuke pappa och dig och Maja? När hon pendlade från landet med mat, satt barnvakt och såg till att du, din lilla favoritdotter, kunde både jobba och vila? Då passade allt, eller hur?” Anna blev tyst ett ögonblick. Det var sant. Hennes syster hade rätt. Så här hade det varit efter hennes korta äktenskap tagit slut, när svärmor – en fantastisk kvinna – lät dem bo kvar i ettan tills Maja blev myndig. Men nu skulle det aldrig ta slut, att de skulle påminna henne om det resten av livet? När ex-svärmor bad dem flytta ut gick Maja redan på college i Stockholm, hade pojkvän, och Anna bestämde sig för att byta liv och drog till Stockholm för att jobba. Sedan dess bodde hon i andra hand i förorten, hade haft olika jobb – efter 40 var det inte lätt att få en vettig anställning! Men hon trivdes med sitt liv och tänkte då aldrig flytta ut till landet. — ”Som att du vet hur det är att ensam ta hand om barn?” svarade hon spydigt. ”Pröva själv, innan du kritiserar!” Nu blev det storasystern som teg länge. Hon, däremot, hade haft det ganska lätt från början. Efter universitetet bodde hon kvar i Örebro, började jobba som ekonom och tänkte gifta sig så bra som möjligt. Men karlarna hon träffade… den ena sämre än den andra. Först när hon var 39 träffade hon Fidde – tre år äldre, änkling med en tioårig son. Han jobbade som elektriker och var allmänt händig, hjälpte grannar mot lite extra pengar. Han drack inte, var fåordig och pedantisk men Irina blev galet kär. I fjorton år gjorde hon allt för sin man. Så småningom blev bonussonen så gott som hennes egen. Hon ville gärna själv ha barn men så blev det inte – både Fidde och sonen blev hela hennes värld. Hon ville absolut inte förlora det. — ”Jag ville ta hem mamma, men hon vägrar ens att höra talas om det”, sade Irina lite hes av känslor. — ”Vadå? Din kära Fidde säger inte emot att ha svärmor i en tvåa? Eller har du som vanligt inte pratat med honom? Visste redan att mamma skulle säga nej, va?” — ”Anna! Sluta nu! Vi måste vara allvarliga.” — ”Nu har vi pratat klart”, muttrade den yngre och la på. Ja, de hade verkligen pratat. Irina stirrade på telefonen. Det bästa vore om Anna flyttade hem. Själv skulle hon kunna hälsa på, hjälpa till med mat och pengar. Lillasyster kunde säkert hitta ett distansjobb – det fanns god internetuppkoppling i byn. Men det var uppenbart att Anna inte tänkte göra hennes liv enklare. Hon var lika självupptagen nu som när hon var liten. ”Har pratat med mamma. Hon säger att allt är bra och att hon inte behöver någon hjälp. Sluta göra en scen!” – lät nästa sms från Anna dagen därpå. Irina svarade inte. Vad var poängen? Lillasystern ringde högst en gång i månaden och skickade kanske tio sms. Mamma klagar inte för henne – blir bara glad att Anna hör av sig och vill inte såra henne. Men Irina fick höra all klagan varje vecka, och låg sömnlös därefter. Till och med Fidde, som sällan brydde sig om hennes humör, hade undrat om det var något fel. Hon sa inget — varför oroa honom? Anlita hemtjänst? Det fanns inte pengar till. — ”Så här går det inte!” Fidde slog ner sitt tekopp i bordet. ”Du har varit låg i tre månader. Säg vad som är fel?” Irina började gråta oväntat, men tog sig snabbt samman – män gillar inte tårar – och försökte förklara. — ”Varför har du inte sagt att det är illa med Elena?” frågade han rakt på sak. — ”Ville inte oroa dig…” svarade hon tyst och såg bort. Kanske borde hon ändå inte ha berättat – det angick ju inte honom. Och han ville säkert inte ha en fru med problem heller… — ”Okej”, sa Fidde och reste sig. ”Tack för maten. Jag går och lägger mig.” Inte ens nyheterna tittade han på som vanligt. Vad händer nu? Irina vred sig hela natten. På lördagen försov hon sig. Hon behövde inte till jobbet, men brukade alltid servera Fidde frukost exakt i tid. Ännu en miss! Men maken satt lugnt i köket och läste något på mobilen. — ”Vaken?” frågade han, allvarlig men lugn. — ”Ja, Fidde, jag fixar frukost!” sa hon och rusade in. — ”Sätt dig, vi måste prata.” Irina satte sig försiktigt. — ”Jag har tänkt. Vi måste hjälpa din mamma. Det är fel att lämna äldre ensamma. Min mamma blev inte gammal… Jag har kollat – jag kan börja jobba hos lantbrukaren i byn. Du kan också hitta något. Vi flyttar till henne.” Hon höll på att falla av stolen. — ”Fidde… är du säker?” — ”Absolut. Eller tror du jag glömt hur Elena tog hand om min grabb på sommarloven och alltid behandlade mig som guld? Nej, Irina, jag har bra minne. Jag har förresten länge velat flytta till landet. Om din mamma är okej, förstås.” Irina stirrade på honom. Något sådant hade hon aldrig väntat sig från sin Fidde. Drömde hon? — ”Men hur blir det med Vova?” frågade hon märkligt nog. — ”Vad då Vova?” log maken. ”Vuxen karl, utbildning, jobb… Han blir säkert glad om han får ha lägenheten för sig själv.” — ”Fidde!” snyftade Irina och kastade sig om hans hals – glömde helt att han egentligen inte gillade sånt. Men han föste inte bort henne. Klappade henne på axlarna: — ”Men hörru… Allt kommer bli bra.” Det hoppades hon verkligen…

Lisa, vi måste göra någonting suckade Kristina i telefonluren.

Vad har hänt? svarade lillasystern Elin lite oroligt.

Hon kände hur samtalet redan började tynga henne.

Vanligtvis skickade de bara korta meddelanden till varandra, men nu hade Kristina insisterat på att de skulle prata i telefon.

Mamma kan inte bo ensam längre.

Om du pratade med henne oftare skulle du veta det, sa Kristina förebrående.

Åh, sluta nu! Säg bara rakt ut vad som händer. Vad är det jag inte vet?

Kristina suckade igen; Elin blev alltid irriterad direkt och tog allt personligt, särskilt de senaste åren.

Jag påminner dig om att mamma fyller 73 i år. Hennes blodtryck svajar hela tiden, och hon orkar knappt hålla ordning hemma, sa äldsta systern tålmodigt. Hon har ibland svårt att gå till affären för att köpa bröd.

Som tur är har hon grannen, Maggan Svensson, som kommer förbi med lite mat ibland.

Menar du att mamma svälter? frågade Elin misstänksamt.

Nej, självklart inte! Jag åker dit varannan vecka, fixar allt hon behöver. Men saken är den att vår mamma inte klarar sig längre utan hjälp.

Tänk om hon ramlar och något händer? Det är väldigt svårt att ta hand om henne sen, hon har ju gått upp mycket i vikt på äldre dar.

Systrarna blev tysta.

Karin Svensson hade redan som ung varit rund och haft svårt för att följa dieter, något som alltid varit känsligt att nämna. Med åren hade kilona blivit fler.

Och hon är så ensam, nästan gråter varje gång jag åker därifrån. Hon tycker alla har lämnat henne, fortsatte Kristina. Jag klarar inte av att se det längre.

Så vad vill du föreslå egentligen?

Den äldre tvekade ett ögonblick, det blev svårare och svårare att prata med Elin för varje år.

Jag tycker att du borde flytta in till henne.

Men alltså! Varför kan inte du göra det då?

Får jag gissa? Du har din lilla Emil, din snälla make Lars och dessutom hans lille pojk Karl, den där 25-åringen, ni tar hand om.

Stämmer det?

Elin, varför måste du alltid vara så där?

För att du alltid tar besluten för alla! Och du bryr dig ju ändå aldrig om mig! skrek Elin nästan.

Nu blev även Kristina irriterad.

Men när mamma slet mellan sjuke pappa och oss när vi var små?! När hon åkte fram och tillbaka från byn och hjälpte dig att passa Malin, så att du kunde jobba och vila ibland?! Var det okej då? Klagade du då?!

En tyst minut följde. Elin visste att Kristina hade rätt. Så var det faktiskt, efter hennes korta äktenskap tog slut och före detta svärmor snälla Ingrid lät henne och lilla Malin bo kvar i lägenheten tills Malin blev myndig.

Ingrid brydde sig egentligen aldrig om Malin, och Elins ex betalade dåligt underhåll. Elin fick kämpa som ett djur för att försörja sig och dottern.

Då var föräldrarnas hjälp ovärderlig, men skulle de nu påminnas om den resten av livet?

Svärmor höll sitt löfte om boendet, men när Malin fyllde arton blev de prompt ombedda att flytta.

Malin började plugga i Lund, fick pojkvän, och Elin, som nu var fri, sökte jobb i Stockholm.

Flera år bodde hon nu i en hyreslägenhet i förorten, jobbade där hon fick napp efter 40 var det inte lätt att hitta något vettigt!

Och hon trivdes faktiskt rätt bra med sitt liv. Hon tänkte absolut inte flytta tillbaka till landsbygden.

Ja, som om du vet hur det är att uppfostra ett barn själv! snäste hon till Kristina. Då hade du ju fått se!

Nu var det storasysterns tur att tystna länge.

Hon hade haft det ganska bra till att börja med. Hon blev kvar i Uppsala efter universitetet, fick jobb som ekonom och hoppades hitta en bra man.

Men det blev alltid fel första var en alkoholist, nästa mammas pojke, sen bara slackers.

Vid 39 träffade hon så Lars tre år äldre, änkling, med en tioårig son Karl.

Lars jobbade som elektriker på kommunen och fixade med allt åt halva stan. Han drack inte, var sparsam med orden (nästan bister), och noggrann så det knakade.

Kristina föll pladask. I fjorton års äktenskap (de gifte sig efter ett år) gjorde hon allt för att få båda männen att trivas.

Till slut vann hon även styvsonens kärlek och gjorde allt för dem.

Hon hade velat ha egna barn, men det blev aldrig så. Lars och Karl blev hennes allt.

Att förlora det ville hon inte riskera.

Jag har velat ta hem mamma, viskade Kristina, hes av minnet, men hon vägrade ens lyssna.

Jaså? Och Lars är inte emot att ta hit svärmor till vår tvåa? Elin retades. Eller har du inte ens frågat honom, för du visste att mamma ändå inte ville?

Sluta, Elin, allvar nu. Vi måste verkligen bestämma något.

Jag orkar inte prata mer, snoppade Elin av och la på.

Ordväxlingen var över.

Kristina satt med telefonen hårt i hand och stirrade ut genom fönstret. Om Elin bara hade flyttat till mamma vore allt löst!

Hon själv hade kunnat hjälpa till med pengar och handla, till och från, och Elin kunde säkert hitta distansjobb.

Lustigt nog fanns det bra internet även ute på landet numera.

Men Elin skulle aldrig underlätta för Kristina. Hon hade alltid varit bortskämd, och det hade inte ändrats med åren.

Och det gick inte längre att bestämma över henne.

Pratade med mamma. Hon säger att allt är bra och att hon inte behöver hjälp. Lägg av nu! skrev Elin nästa dag.

Kristina svarade inte ens.

Vad skulle hon säga? Elin ringde sin mamma max en gång i månaden, skickade ett dussin sms. Karin klagade inte hon blev bara glad att Elin inte glömde henne.

Kristina däremot fick lyssna minst en gång i veckan på all mammas oro, och kunde sen inte sova på nätterna.

Till och med Lars, som annars aldrig märker något, hade frågat om något hänt.

Hon ville inte belasta honom med allt det här. Men vad skulle hon göra?

Anlita hemtjänst? Det kostade en halv förmögenhet.

Nej nu får det vara nog! Lars ställde tekoppen hårt i bordet. Nu har du varit ur form i månader. Vad är det som står på?

Kristina började gråta, men tog sig snabbt samman (män gillar ju inte känsloutbrott) och förklarade kort läget.

Varför sa du inget om att det var illa med Karin? Lars såg strängt på henne.

Ville inte oroa dig mumlade hon och tittade bort.

Det skulle hon nog inte ha sagt något om. Varför skulle han bry sig om hennes problem?

Jaha, sa Lars bara. Tack för maten. Nu går jag och lägger mig.

Han såg inte ens på nyheterna som han brukade. Vad nu?

Kristina låg vaken länge, kunde inte sova, och försov sig på morgonen.

Det var lördag, så jobbet väntade inte, men frukosten brukade hon servera Lars punktligt. Hon hade misslyckats igen.

Men maken satt lugnt i köket, och bläddrade på mobilen.

Vaknat? han vände sig om. Allvarlig, men rösten lät lugn.

Ja, Lars! Jag ska ordna frukost direkt! Kristina var uppe på en sekund.

Sätt dig, vi måste prata.

Kristina sjönk försiktigt ner på pallen.

Jag har tänkt, vi måste hjälpa din mamma. Man lämnar inte gamla föräldrar ensamma.

Min egen hann jag aldrig ta hand om Vi flyttar till henne.

Jag har kollat finns en bonde där som behöver hjälp, och du kan säkert hitta något jobb också.

Hon höll nästan på att ramla av stolen.

Lars Menar du allvar?

Självklart. Eller glömmer du hur snäll Karin var mot Karl när han var liten? Och hur hon tog hand om mig?

Nej, Kristina, jag glömmer inte. Och dessutom har jag alltid drömt om att bo på landet igen.

Om bara svärmor vill ha oss förstås.

Kristina stirrade på honom. Hade hon verkligen hört rätt? Av Lars av alla människor?

Men vad säger Karl då? undrade hon ändå.

Karl? Han är stor nu, har jobb och utbildning. Han skulle bli glad om vi flyttade och han fick lägenheten själv.

Lars! Kristina slängde sig om halsen på honom, glömde helt bort att han egentligen inte gillade sådana känsloyttringar.

Men han vred sig inte ur greppet. Istället la han armen om henne:

Så där ja, det blir bra.

Det hoppades hon verkligen.