Förbannade gamla huset
Framme! Dags att kliva av! chauffören stannade lastbilen vid det lutande trästaketet och slog av motorn.
Kira strök försiktigt sin dotter My vid axeln, där hon sov tungt mot hennes sida.
Hjärtat, vi är framme. Öppna ögonen nu.
Sömndruckna My gnuggade ögonen och vred på huvudet för att se huset.
Mamma, ska vi verkligen bo här nu?
Ja, älskling. Kom nu! Vi måste lasta av grejerna och kika hur det ser ut.
Kira hoppade ner från den höga lastbilsstegen och lyfte upp sin dotter. Bakom lastbilen kom Mattias, som hade följt efter i sin egen bil.
Allt okej?
Ja. Var är nycklarna?
Här, ex-maken räckte henne nyckelknippan. Papperna på huset ligger kvar på bordet. Du hittar dem. På lördag kommer jag och hämtar My, som vi sa.
Okej.
Jag hjälper till att bära in sakerna sen drar jag. Har mycket på jobbet.
Kira nickade. Hjärtat var fullt av klösande katter, men det fanns inget att göra. Livet måste gå vidare och helst utan gråt.
De hade levt ihop i fem år, hon och Mattias. För bara en månad sedan fick Kira veta om hans nya kvinna och inte bara någon affär, utan han skulle ha barn, skaffa familj Allt på allvar.
Först var det som att Kira föll in i en parallell värld, allt var grått i kanterna, som om verkligheten gick sönder. Hur lever man vidare med det? Igår fanns trygghem, allt var lugnt och ordnat idag ingenting. Allt upplöstes i tomma intet. Hon förlorade till och med tilltron till folk. Om den närmaste kan svika, vem går faktiskt att lita på? De hade ju knappt bråkat! Därför märkte hon aldrig något.
Nyheten mosade henne. Hon blev apatiskt, nästan robotlik, gjorde det vardagliga, tog hand om My, lagade mat, diskade, jobbade, men kunde inte samla ihop bitarna inuti sig.
Lägenheten tillhörde Mattias föräldrar. Kira hade bara sin gammelfaster, som bodde en stad bort. Enda släkten. Kira kunde inte besöka henne ofta, så hon betalade grannen Märta för att köpa mat, medicin och kolla till tanten. Lägenheten hon ärvt av sina egna föräldrar hyrde hon ut på långtidskontrakt, och hyran satte hon in till sig själv och faster Maj-Britt. Många gånger hade Kira föreslagit att byta ut Maj-Britts lilla hus mot något närmare, men Maj-Britt vägrade.
När Mattias slutligen la korten på bordet, visste han att det inte skulle bli någon scen. Det hade han rätt i; Kira skulle bara sluta sig. Så, en sen kväll när My hade somnat, kallade han på Kira i köket.
Jag vet att du vet. Tänker inte förklara mig. Det blev som det blev. Vi har ju barn. Hur gör vi nu?
Vet inte Kira stirrade ner i tekoppen.
Inom henne rasade en storm. Varför? För vad? Men utåt syntes inget. Hon ville inte att han skulle se, hur ont det gjorde. Men hon visste, han hade rätt: dottern gick först.
Måste kanske säga upp kontraktet med hyresgästerna.
Nej, det behöver du inte. Jag är skyldig både dig och My. Så jag talade med mamma och Hur känner du för att flytta?
Vart då? Hon stirrade undrande på den man som ännu var hennes.
Du vet väl att mamma har kvar gamla huset i Vingåker efter sina föräldrar. Det är gammalt men stadigt och varmt. Och Maj-Britt bor ju faktiskt bara ett kvarter bort, eller hur? Mamma vill skriva över huset på dig och My. Vad säger du?
Fårskalle, hon log snett, men funderade.
Det var kanske det bästa. Att gå omkring här och riskera möta Mattias och hans nya, nej tack. Den välbekanta världen blödde numera. Allt påminde om innan. Nu måste hon tänka på framtiden främst för My.
Vad förlorade hon? Staden var liten, men där fanns dagis, skola, vårdcentral allt nära. Och släkten, den hon kunde vända sig till. My var fortfarande liten, behövde övervakning, och Mattias skulle knappast ta lika mycket ansvar längre. Hon borde nog också hitta jobb Men, ja: hon nickade bestämt.
Okej. Jag gör det.
Fint! Mamma ringer dig om notariemötet. Hej så länge.
När han gick ut, stannade han till ett ögonblick och sa utan att möta hennes blick:
Förlåt, Kira! Jag ville aldrig att det skulle bli såhär.
Kira svarade inte. Hon nickade tyst, stängde dörren och sjönk ner mot väggen. Med ärmen i munnen, så att My inte skulle höra, ylade hon lågt och länge.
Inte gråt, utan varglik klagan. Hon minns ett gammalt naturprogram om vargar; nu var hon mer en sårad ensamhona än någon människa.
Hon grät ut och tömde sig på all ilska på Mattias. Tomrummet som fanns kvar var som bränd jord. Och mitt i det ekade en ensam tanke, som en bränd fjäril mot en lampa: hon måste fylla tomrummet med något gott. Annars skulle det sluka henne.
De följande veckorna försvann i praktiska förberedelser. Nu stod hon där, framför det sneda staketet till sitt nya hus, och såg på den övervuxna trädgården, så stor att huset knappt syntes. Mellan träden skymtade taket och verandan.
My drog henne i handen:
Kom nu, mamma! Vad väntar du på?
De gick fram längs grusstigen, rundade ett äppelträd. Där var huset.
Inte det där huset, tänkte Kira, utan: Hem. Lite sned och vind, men tydligt stadig, med en liten övervåning och färgglas på verandans fönster. Omgiven av höstens gulröda träd det skrek att fångas på bild. Kira grävde fram kameran och tog några bilder. Plötsligt visste hon, att just detta att få ordning på huset och trädgården var precis vad hon behövde. My stod bredvid med öppen mun och fingret i munnen. Kira log och drog henne i mössans tofs:
Ta ut fingret, lilla vän! Gillar du huset?
Maaaamma, det är så fint!
Håller med. Nu tittar vi in och bestämmer vars du får sova!
Inne gick de genom verandan in till korridoren. Små rum, kök, ett litet sovloft och ett större matrum med ett runt bord och en gammal stickad duk. Det luktade fuktigt det hade nog varit ouppvärmt länge. Men en märklig värme infann sig ändå.
Kira! Allt är avlastat och jag har betalat flyttgubbarna, Mattias stack in huvudet. Kom, ska jag visa hur man slår på värmen och varmvattenberedaren.
Efter genomgången stack Mattias och försvann.
Kira satte på tekokaren och packade upp matlåda åt My, ställde på värmning och tog fram rengöringsmedel. Bordet behövde en riktig omgång.
Köket var litet men charmigt, två stora fönster mot trädgårn. Hennes blick fastnade på ett av dem, när det plötsligt bankade till mot rutan. My tjöt till, Kira ryckte till och utanför satt en enorm röd katt och glodde.
Du skrämde oss, din filur, flämtade Kira. My, titta vilken snygging!
Katten stirrade in på henne.
Vad glor du på då? Kom in om du törs. Jag har säkert nåt gott till dig.
Katten hoppade bryskt ner och försvann.
Jaha, han fick väl bättre erbjudande, fnissade Kira. My, tvätta tassarna, nu blir det mat!
När Kira vände sig om, satt katten mitt i dörröppningen.
Men hur kom du in? Jag har ju låst!
Katten brydde sig inte. Kurade ihop sig och såg så charmigt skelögt på Kira att hon kunde inte låta bli att le. Hon la upp lite kyckling på ett gammalt fat:
Här, smaka!
Katten skrid fram, tog emot och åt sirligt.
Kira kollade dörrarna. Allt var låst, men nere i ytterdörren såg hon ett litet gammalt katt-hål.
Klart, han visste precis hur man tog sig in.
När hon kom tillbaka satt My på golvet och pratade med katten, som uppmärksamt lyssnade. Kira skrattade för första gången på länge:
Vilka samtal ni har!
Både My och katten vände sig om precis samtidigt och tittade oskyldigt på henne i ett blinkade Kira tyckte hon att katten också på riktigt ryckte på axlarna.
Det knackade på dörren, Kira höjde ett varningens finger mot My:
Stanna här! och gick.
Hej! Jag är din granne, Barbro Svensson. Kalla mig bara tant Barbro. Här! kvinnan räckte över en stor flaska mjölk. Från min ko! Drick och må bra!
Hej! Kira blev överrumplad, men påmindes om god ton. Jag är Kira. Trevligt att träffas. Oj, vad varm den är! Tack snälla! Hon vinkade in gästen.
Tant Barbro tvekade inte.
Kira ställde mjölkflaskan på bänken, My vände sig om:
Hej! Jag heter My.
Hej, och jag är tant Barbro.
Vet du vems katt det här är?
Va? Javisst. Det är min bandit! Han heter Sigge. Ger du honom för mycket kommer han bli lat, men hemma får han nog mat ändå, och då slutar han jaga möss.
Har ni möss? My gapade.
Ja, och ni med. Alltid så i gamla hus, särskilt på hösten.
Mamma, vi måste ha en egen Sigge! En egen katt!
Vi får se. Kira log. Tant Barbro, vet du om det finns någon som vill ta extrajobb? Jag behöver fixa trädgården och huset. Själv klarar jag det inte. Behöver någon händig.
Jadå! Du ska prata med Håkan. Han bor tre hus bort gröna grindar. Kan allt, tar inte dyrt.
Tack! Och vill du ha te? Vi har just flyttat in, men det finns kakor!
Tackar! log tant Barbro.
De drack te, och Barbro berättade om byn, om sin familj, och frågade plötsligt:
Hur hamnade ni här, Kira lilla?
Ärvde huset, Kira log snett och undvek detaljer. Ville inte dra sin historia.
Han har stått tom över tjugo år, vet du. Ungarna har glömt, men vi äldre minns det är inget gott hus.
Varför då? Har det hänt något hemskt?
Nej då, bli inte rädd. Men ingen stannade länge. Folk blev sjuka, olycka, inget blev bra för någon. Det sägs att en köpman byggde det åt sin flickvän, men hon dog året efter av feber. Sedan dess har huset aldrig hållit någon lycklig. Nästan hundra år gammalt nu. Ja, de har byggt om, men ingen vill bo här.
Kira snurrade tankfullt på teskeden.
Ja, vad får man göra? Det blir spännande! Hon skakade av sig tankarna. Vi har båda mod. Eller hur, My? Oss skrämmer ingen!
Månaderna gick.
Kira fann sig till rätta. My gick på dagis, Kira jobbade på fotostudion i byn och tjänade bra på att fota barnkalas och högtider. Fotograferandet hade varit en hobby, men nu blev det livlina. Under graviditeten gick hon en kurs och startade med småjobb.
Så småningom fick hon ordning på trädgården, med stor hjälp av Håkan, den händige grannen som tant Barbro hade tipsat om.
Han och Kira röjde trädgården och upptäckte mängder av gamla fruktträd och bärbuskar. Hon föreställde sig hur hon och My kunde plocka hallon, plommon och äpplen hela hösten. Sedan fixade de taket, verandan och farstubron. Det tog tid, men när hon på morgnarna gick ut på bron med en kopp te och smekte det nya räcket, kände hon ro.
Kira tog på sig matkassen till Maj-Britt och varje kväll efter dagis hälsade de på. Det kändes som rätt beslut att flytta. Själen blev lugnare, saknaden av Mattias försvann nästan.
Mattias kom ofta för att träffa My. De började hitta en slags balans. Kira grävde inte i gammalt, nöjde sig med att de tillsammans gav My trygghet föräldrar som älskar henne, även om hemmet blivit två.
Maj-Britt höll med:
Så ska det vara, Kira. Släpp taget om det gamla. Till och med liten sorgen blir stor om man aldrig släpper den. Lägg hellre minnet på det fina ni har: lilla My! Det är det som räknas. Res dig. För barnets skull, var ljus!
Kira instämde.
Med tiden lärde hon känna alla grannarna. Snart började de hälsa på lite då och då; yngre mammor med barn, äldre med sylt och historier. My fick lekkamrater. Kira lärde sig baka bröd av tant Maja längre ner på gatan Maja hade god hand med picknickbröd, och My drack plötsligt mjölk utan knot, bara hon fick färsk brödskalk och Kira fnissade när My hade mjölkmustasch.
Kira blev nära vän med farbror Sven bredvid han kom för att hälsa med en rekordskål jordgubbar:
Britannica kallas de. När du vant dig, ska jag visa hur man odlar.
När taket och verandan var klara, placerade Kira ett stort bord där och tvättade fönstren. My älskade gungstolen i hörnet, särskilt när hon och fräcka Sigge låg där och gosade. Varje morgon kollade Kira stegen noga, för en dag hade Sigge lämnat uppställning möss, som ett slags tack. Katten skötte jobbet med bravur och My avgudade honom.
En enda granne uppskattade inte Kira Zina. Hon var äldre och otroligt påträngande och pratglad, men mest av allt: en mästare på skvaller. Kira förstod först inget, men började snart undvika samtal.
Tant Barbro, hur blir jag av med Zina? Det är ett helt vattenfall av elakheter!
Du kan inte göra något. Slutar du bjuda in henne berättar hon snask om dig ändå. Jag körde ut henne hon tål inte mina katter.
Skaffa katt, alltså eller hund
Zina hade insett att Kira var alltför artig för att säga ifrån, så hon dök upp jämt.
Kira bjöd på te, suckade och nynnade sånger i huvudet när Zina dränkte köket i sitt prat. Men hon noterade snart: varje gång Zina dök upp, gick nåt fel. En gång rev hon sönder kjolen på en spik Kira visste aldrig suttit där. En annan gång missade hon stolen, trots att den stod intill väggen. Zina började komma mer sällan.
En morgon när hon klippte buskar, hörde hon Zina viska med tant Barbro.
Du tror väl inte ett dugg, Barbro! Bor där ensam, med barn, utan karl? Inte en chans! Huset, trädgården någon hjälper henne. Han måste komma när mörkret faller.
Nonsens! Håkan hjälper, och hon betalar honom. Sluta.
Men huset, då? Alla vet vilket rykte det har, förbannat! Ändå bor hon kvar. Folk kommer till henne varför? Till mig kommer ingen!
Allt handlar om människan, inte huset! Kira är bra folk dras till henne. Gå nu, Zina, mitt mjölk kokar!
Kira smög iväg och log. Sådana människor finns överallt.
Mamma! Var är du? My ropade från trappen.
Här, vännen! Har du tvättat dig?
Inte än. Men mamma, se här!
Kira vände sig genom trädgården kom Sigge släpande på en liten, röd kattunge. Han stannade, såg anklagande på henne, och la den pipande, fräsande ungen i hennes händer.
Tack Sigge! Tycker du vi behöver den?
Sigge spann djupt, vände och försvann mot Barbros hus igen.
Vad ska den heta, My?
Sigge!
Kira höll upp kattungen i ögonhöjd:
Välkommen, Sigge Siggesson! Allihop, in nu frukosten väntar!
My fnissade, slog upp verandadörren och inifrån huset vällde värme och trygghet ut.
