DEN FANTASTISKA LIVET
På min vän Linneas bröllop festar vi i två dagar: glatt, hungrigt och lite halvberusade. Brudgummen Viktor är lika stilig som en ung Stellan Skarsgård och förvånande ödmjuk för sitt slående vackra yttre. Vi gäster kan knappt slita blicken från Viktor: himmelsblå ögon, överdrivet långa och svarta ögonfransar (varför får män sådana generösa gåvor av naturen?!), markerad haka, rak svensk näsa och felfri, mild hud med aningen gyllene ton. Pricken över i: nästan två meter lång och bredaxlad som en viking. Hade vi inte älskat Linnea vi hade nog rykt ihop vid bröllopsbordet för att få honom. Viktor är helt enkelt fantastisk.
Men hur har du lyckats fånga en sån snygging? anfaller vi Linnea. Alla försöker se så olyckliga och ensamma ut som möjligt, om det skulle råka finnas lika snygga släktingar på Viktors sida.
Åh, tjejer, nu får ni ge er! Jag blev kär i Viktor för hans enkelhet. Han är från landet, uppväxt hos sin mormor, händig och hjälper till med gården. Vi träffades när mina föräldrar köpte sommarstuga i hans by. Han är omtänksam, snäll och pålitlig. Gården han höll var imponerande! En riktigt svensk man, tjejer! Fick knappt honom att flytta till Stockholm, tog många långa nätter att övertala honom, haha.
Viktor visar sig också vara en naturbegåvning på att arbeta och umgås med svärföräldrarna, liksom i studier: på bara några år kan han allt om kvalitetsvin, parfymer, politik, konst, resor, och till och med Dow Jones-index. Han övergav sin breda Skåne-dialekt, satte sig bakom ratten på den bekväma Volvo pappa så generöst lånat ut till oss, och fick ett riktigt bra jobb genom svärfar. Gissa vem som gav oss den första lägenheten? Jag säger inget, ni förstår nog.
Efter två år som gifta upptäcker Viktor en förkärlek för vita strumpor. Alltid skinande vita strumpor, till vardags och fest, och har dem i gummistövlar och står på smutsiga köksgolv utan att blinka.
Linnea gillar inte dessa vita strumpor men nöjer sig med att moppa golven två gånger om dagen och köper massor av blekmedel. Så får Viktor smeknamnet Strumpan.
Att Viktor har älskarinna får Linnea veta när hon är i åttonde månaden gravid. Och älskarinnan ja, samma sak där.
Strumpan blir utslängd, uppsagd, förbannad och sörjd allt inom ett dygn. Och så följer sega, gråa dagar i den svenska hösten. Linnea ligger nästan alltid i den plötsligt jättestora sängen och stirrar i taket med torra ögon:
Jag gråter senare. Det är inte bra för bebisen nu.
Linnea ligger tyst som en staty, och vi turas om att vakta och ge vårt stöd genom tystnad.
Man vill gråta högt, bläddra i livets bok och riva ut de ledset svekfulla sidorna. Men man måste vara tyst och vänta.
När Linnea ska lämna BB är det liv och rörelse. Vi slänger oss med ballonger, ber personalen om att få dricka en kopp te och drömmer om att dra iväg ut i naturen med björnar och dansande romer, önskande alla lycka och hälsa. Den nyblivna morfadern är ivrigast: kvällen innan, känslosam och full av löften, kritar han ner en enorm och snirklig hälsning under Linneas fönster: Tack för barnbarnet! och försöker sen sjunga så att han stoppas av sjukhusets säkerhetsvakt. Vakten bjöd på en kopp kaffe och lyssnade artigt på den lyckliga morfaderns repertoar.
På utskrivningsdagen är morfar pigg, fräsch och, det minns jag, till och med glänsande. Han gråter av stolthet och lycka lagom och med känsla.
Vi gråter allihop, skrattar, pussar Linnea, kikar försiktigt i den blå babyfilten och talar tyst om pappans svenska näsa på lille Isak. Bara Linnea fäller inga tårar inte ens av glädje:
Sen. Man vet aldrig hur det påverkar mjölken.
Linnea tiger med oss ytterligare två månader, och sedan tar hon sig samman och går till Viktor. Utan tändstickor eller syror, men med ett enormt behov av att skrika och gråta. Att anklaga, slå på väggarna med sina magra nävar, skämma ut, och försöka befria sig från den smärta som bunden henne till sängen genom att kasta all den onödiga smärtan på förrädaren. På den som förstört hennes hopp och deras värld med lille Isak, en värld där Linnea tänkt sticka små strumpor till sina älskade män på mysiga kvällar, höra Isak skrattande, hålla honom och Viktor i handen på promenaden och ha Viktor så oerhört viktig för dem, för sonen.
Och Linnea vill också se den där skamlösa kvinnan i ögonen, som ligger med andras män. Ögonen kommer garanterat vara snygga och, antagligen, ganska vackra. Just de ögonen ska Linnea spotta i. Bestämt spotta. Och om det behövs, också riva.
Var Linnea ska gå för att skandalisera får hon veta av hjälpsamma äldre damer i porten under barnvagspromenaden. Äldre svenska tanter stoppar Linnea, påminner om att Viktor är en idiot, beskriver vägen till älskarinnans bo, och möjliga varianter av hämnd. Linnea blir ställd, gråter inombords, vill gå men lyssnar ändå till adressen.
Nu står hon, Linnea, framför den slitna porten till ett trist hyreshus och allt hon behöver är att gå upp fem trappor där är det fritt fram att skrika, spotta eller gråta.
På första våningen tänker Linnea att ingen nog är hemma att hon slösar tid. På andra våningen tänker hon att det nog vore skönt om ingen var hemma. På tredje våningen hör Linnea ett barn gråta desperat från femte våningen.
En smal, gråtfärdig flicka öppnar. Hon passar inte alls Linneas bild av rivalen, den som lockat hennes man som ett får.
Medan Linnea förvånat studerar den snuviga fyrtio kilo konkurrensen fortsätter barnet att vråla från djupet i lägenheten.
Hej, Linnea. Viktor är inte här, han lämnade oss för två veckor sedan. Och var han är vet jag inte flickan viskar, sätter sig på golvet och gråter.
Linnea tappar helt lusten att skandalisera. Hon vill gå in, lugna flickans barn. Och sedan ge den där vassa repliken: Tycker du om att åka så får du se till att dra släpet, din lilla idiot! Jo, hon måste använda idiot. Och se ordentligt föraktfull ut. Det har hon rätt till som den bedragna sidan.
Bebisen är torr. Ögonen svullna, en åder på pannan, rösten hes. Han vill äta. Pojken gråter av hunger, han har maxade sina små möjligheter och hans märkliga, oansvariga mamma ligger på hallgolvet och ylar.
Hur hon öppnar tomma köksskåp och letar efter någon blandning, och famlar förgäves i ett tomt kylskåp, minns Linnea knappt efteråt.
Hur hon hittar en lapp på köksbordet med den hemska, halvskrivna meningen Jag ber i min fö…. Med skräck.
Flickan har tappat fattningen, gråter till Linnea som om hon är en nära vän, berättar att hon inte har någonstans att ta vägen när hyreskontraktet är slut om några dagar. Mjölken är borta, Viktor är borta, pengarna fanns aldrig. Hon är ledsen. Skäms. Det är för sent. Hon visste inget. Ber om ursäkt. Linnea får gärna slå henne, till och med måste. Och pojken heter Erik, Linnea ska minnas det, ifall. Erik är bara nio dagar äldre än Isak.
Linnea rusar hemåt om tjugo minuter behövs Isak amma. Springa är svårt: två tunga väskor från Oksana drar i armarna, Oksana själv springer bredvid och bär nymatade Erik. Linnea springer och funderar på var hon ska ställa ytterligare två sängar.
Tre år senare är vi på Oksanas bröllop, fyra år därefter på Linneas. Linneas man hatar vita strumpor, tycker att livet ska vara färgstarkt, och älskar sin fru, son och två döttrar. Oksana är mamma till fyra pojkar, hennes man hoppas fortfarande innerligt på en liten flickaPå Linneas bröllop dansar barnen i sina färgglada strumpor, skrattar så högt att ingen längre minns den grå hösten och brustna drömmar. Isak och Erik springer runt borden, jagar varandra och välter blomsterarrangemang medan deras mammor skrattar, och ingen säger åt dem att vara tysta. Oksana och Linnea möts på dansgolvet, deras ögon blänker av lycka och värme, och de håller varandra hårt, så som bara systrar i livets kamp kan.
Vinden slår mot fönstren och lyfter gardinerna utanför brinner höstens löv som guld, och det är som om tiden själv stannat till och gett dem en chans att leva om allt, men denna gång med färger. Linnea ser på sina barn, på Oksana och Erik, på sin man, och tänker att världen ändå gett henne mer än den tog. Hon blundar, ler och känner för första gången att hon vågar gråta och när hon öppnar ögonen är det glädjens tårar, och det påverkar allting för alltid.
Så slutar festen sent, och när natten faller och de sista sångerna sjungs, vet alla att detta är början på något nytt. Den fantastiska livet, där ingen har vita strumpor längre bara hjärtan som slår och mod att älska, igen och igen.
