Otroliga Livet
På min vän Elins bröllop festade vi i två dagarglada, mätta och lite berusade. Brudgummen var lika stilig som en ung Max von Sydow och osedvanligt blygsam med sitt genomgripande vackra yttre. Alla gäster betraktade Jonas i smyg: himmelsblå ögon, oanständigt långa och tjocka svarta ögonfransar (och man undrade alltid varför får killar sådana gåvor av naturen?!), en kraftig haka, klassisk näsa och hud som bar en svag ton av solbränna. Den ultimata detaljennästan två meter lång och bredaxlad som en viking. Hade vi inte älskat Elin, hade vi slagits om Jonas där vid bröllopsbordet. Jonas var sannerligen enastående.
Hur fick du tag på en sådan snygging! attackerade vi Elin. Vi försökte alla se så olyckliga och ensamma ut som möjligt inför möjligheten att Jonas kunde ha fler lika vackra släktingar.
Men snälla, tjejer, jag blev kär i Jonas för hans enkelhet. Han kommer från landet, har vuxit upp med mormor och skött gårdarna, en mycket händig kille. Vi träffades när mina föräldrar köpte sommarstuga i hans by. Han är lyhörd, snäll och pålitlig. Och han är grym på att sköta hushålleten riktig man, tjejer! Det tog mig tio kvällar av övertalningar för att få honom att flytta till stan, haha.
Jonas visade sig vara lika skicklig i arbete som i att umgås med nya släktingar. Dessutom gick han snabbt från att förstå sig på god snaps, parfym, politik, konst, resor, Börsen, sport och blev av med sin dialekt från Dalarna.
Han fick köra den bekväma Volvo som hans svärfar generöst lånade ut, och fick en fin arbetsplats på svärfars företag. Vem som gav dem lägenheten? Gissa själva.
Under andra året som gifta fick Jonas en faiblesse för vita strumpor. Endast skinande vita strumporhemma, på besök, i gummistövlar, på smutsiga golv i provrum.
Elin delade inte hans passion för vita strumpor, men tvättade golvet lydigt två gånger om dagen och fyllde skåpen med blekmedel. Så fick Jonas smeknamnet Strumpan.
Att Jonas hade en älskarinna upptäckte Elin när hon var i åttonde månaden gravid. Älskarinnan var lika långt gången.
Strumpan blev utslängd på en dag, uppsagd, förbannad och gråtandes återberättad. Därefter följde sega, grå höstdagar. Elin låg ständigt på den nu enorma sängen och stirrade torrt på taket:
Jag gråter sen, det är dåligt för bebisen just nu.
Som Lenin vilade Elin tyst på sin dumma säng, och vi vaktade som soldater, växlade vid hennes sida för att hålla henne sällskap i tystnaden.
Vi ville skrika av sorg, riva ur livets bok och slita ut svekens kapitel. Men det enda vi kunde göra var att hålla tyst och vänta.
Vid utskrivningen från BB var vi högljudda, skakade ballonger, försökte övertala sjuksköterskorna att följa med på en avslutande kopp kaffe och gå med oss mot björnar och lyckliga gräsmattor, och önskade alla hälsa och lycka. Den nyblivne morfadern var mest överlycklig: kvällen innan, rörd till tårar och efter löfte om att städa upp efter sig, hade han med krita skrivit ett stort och snett “Tack för barnbarnet!” under Elins fönster. Sen försökte han sjunga något, men blev stoppad av säkerheten. Vakten lät honom ändå bjuda på en liten tår i lugn vrå, utan att störa ordningen.
På Elins utskrivningsdag var morfar pigg, stilig och till och med glänsande, om jag minns rätt. Han grät av lycka och stolthet. Grät lagom, grät med hjärtat.
Vi grät också, hela följet, skrattade, kysste Elin, kikade blygt i den blå babyfilt och undvek nogsamt att nämna pappans vackra näsa på lille Isak. Elin grät inte ens då:
Sen. Det kan påverka mjölken.
Elin förblev tyst i ytterligare två månader, sen tog hon sig samman och besökte Jonas. Utan tändstickor eller ilska, men med ett stort behov av att skrika och gråta ut. Att ge klander, slå i väggarna med sina magra knytnävar, skämma ut honom, släppa ut all den smärta som hållit henne fast i sängen, och ge den till den man som förstört hennes drömmar. Mannen hon tänkt sig sticka små sockor åt, höra Isak skratta och hålla Jonas och honom i handen på promenader. Jonasså nära, så viktig.
Och Elin ville verkligen se i ögonen på den skamliga kvinna som sov med hennes man. Ögonen lär vara kaxiga och vackra. Just i dem tänkte Elin spotta. Bestämt, skulle spotta. Och behövdes så skulle hon riva.
Var hon skulle gå fick hon veta av de aktiva gårdsdamerna under en barnvagnspromenad. De stoppade Elin, påminde att Jonas var dum, ritade upp vägen till älskarinnans bo och möjliga hämnd. Elin blev vimmelkantig, grät inombords, försökte lämna utan att höra numret, men gick inte.
Nu stod Elin utanför rätt trappuppgång till en sliten miljonprogramslägenhet, och det enda hon behövde var att gå upp till femte våningendär kunde hon spotta, skrika, vad hon ville.
På första våningen tänkte hon att ingen nog är hemma, och hon slösar tid. På andra, att det kanske är bra om ingen är hemma. På tredje våningen hörde hon ett desperat barnskrik från femte våningen.
Dörren öppnades av en smal och gråtande flicka, långt ifrån den bild Elin hade om en förförerska som stulit ett lamm till man.
Medan Elin förvirrat betraktade den snorande fyrtio-kilos rivalen, fortsatte barnet vråla långt inne i lägenheten.
Hej Elin. Jonas är inte här, han lämnade oss för två veckor sen. Och var han är vet jag inte, sa flickan och satte sig på golvet och grät.
Elin tappade lusten att bråka. Hon ville hellre gå in och trösta den oansvariga mamman och barnet. Kanske säga: “Gillar du att åka, gillar du att dra kälken också, din dumming!” Jo, det måste hon ha med. Och se på henne så föraktfullt hon bara kan. Hon har rätthon blev ju lurad.
Babyn var torr. Ögonlocken svullna, ådror på pannan, rösten hes. Barnet var hungrigt, skrek av hunger hela sin lilla förmåga, och den udda, oroliga mamman låg på hallgolvet och grät.
Hon öppnade tomma köksskåp, rotade i ett tomt kylskåp, mumlade. Elin minns bara vagt att hon hittade ett papper med halvt skriven fras: “Förlåt i min sm”, med fasa.
Den gråtande flickan berättade för Elin, som till en nära vän, att hon snart måste lämna hyreslägenheten, har ingenstans att gå, att mjölken försvunnit, Jonas försvunnit, och att det egentligen aldrig funnits pengar. Och att hon skäms. Och att det är för sent. Och att hon inte visste. Hon bad om ursäkt. Slog gärna, om det behövdes. Och att babyn heter Axel, och att Elin gärna kunde minnas det, ifall det var viktigt. Axel visade sig vara nio dagar äldre än Isak.
Elin skyndade hemom 20 minuter behövde Isak amma. Att springa var inte lätt; två tunga väskor från Emma tyngde armarna, Emma själv sprang bredvid med den mätta Axel. Elin sprang och tänkte var hon skulle ställa två extra sängar.
Tre år senare firade vi Emmas bröllop, fyra år efter det Elins. Elins man avskyr vita strumpor, tycker livet ska vara färgstarkt, och älskar sin fru, son och två döttrar. Emma är mamma till fyra pojkar, hennes man hoppas fortfarande på en flicka.
Livet är aldrig så enkelt eller förutsägbart som vi tror. När tillvaron faller sönder, kan oväntad hjälpsamhet och öppenhet skapa nya band, nya hem, och ge oss förståelse för att ingen är perfektmen att alla är värda chans att börja om.
