ETT FÖRBLUFFANDE LIV
På min väninna Ingrids bröllop festade vi i två hela dagar. Det bjöds på gott att dricka, riktigt matigt och skratt var det gott om. Brudgummen, Emil, var stilig som en ung Stellan Skarsgård och förvånansvärt ödmjuk för sitt otroliga yttre. Alla gästerna försökte diskret studera Emil himmelskt blå ögon, överdrivet långa och svarta ögonfransar (alltså, varför får män sådana gåvor från naturen?), markerad haka, rak näsa och sidenlen, lätt solbränd hy. Ett riktigt unikum nästan två meter lång och bredaxlad som en brottare från Småland. Om vi inte älskade Ingrid så mycket, hade vi blivit ordentligt ovänner om vi hade slagits om denna praktexemplar direkt vid bröllopsbordet. Ja, Emil var verkligen något särskilt.
Hur lyckades du norpa åt dig en sådan snygging? kastade vi oss genast över Ingrid, alla försökte se så lidande och ensamma ut som möjligt, ifall Emil skulle ha lika vackra ogifta släktingar någonstans bakom sig.
Sluta nu flickor! skrattade Ingrid. Jag blev kär i Emil för hans enkelhet. Han kommer från landet utanför Falköping, bodde med sin farmor och skötte om gården en riktigt händig kille. Vi träffades när mina föräldrar köpte sommartorpet i hans by. Han är omtänksam, snäll och pålitlig. Vilket hushåll han höll igång, mamma mia! En riktig karl. Det tog mig lång tid och många diskussioner att få honom att flytta till staden.
Emil visade sig vara lika skicklig med arbete och relationer till släkten som med att lära sig nya saker: inom några år visste han ett och annat om bra vin, parfym, politik, konst, resor, och Dow Jones-index. Han blev av med sin breda västgöta-dialekt, satte sig bakom ratten till en bekväm Volvo (snällt lånad av Ingrids pappa till det unga paret), och hade dessutom fått ett mycket fint jobb hos svärfar. Vem som hjälpte dem med lägenheten säger jag inget om det kan ni lista ut själva.
Året därpå upptäckte Ingrid att Emil hade en passion för vita strumpor. Endast skinande vita strumpor hemma, på besök och till och med i gummistövlar. Han gick på smutsiga provrumsgolvet barfota i sina strumpor, lika självsäkert.
Denna brinnande kärlek till vita strumpor delade inte Ingrid, men hon tvättade golvet två gånger om dagen och köpte blekmedel i parti och minut. Så Emil fick smeknamnet Strumpan.
Att Emil hade en affär fick Ingrid veta när hon var i åttonde månaden. Älskarinnan hade då lika långt kvar innan hon själv skulle föda.
Strumpan kastades förstås ut på fläcken avskedad, förbannad och gråten över på en enda dag. Sedan följde den sega, grå hösten. Ingrid låg på deras, numera enorma, säng och stirrade upp i taket med torra ögon.
Jag gråter sen. Det är ju skadligt för bebisen, viskade hon.
Ingrid låg där alldeles stilla som en staty, och vi vänner bytte av varandra för att sitta och hålla henne sällskap i tystnad.
Vi ville så gärna gråta med henne, riva sönder livets bok och slita ut de där förrädiska sidorna. Men det gick inte, vi fick bara sitta och vänta.
På BB skrålade vi, skakade ballonger och tjatade på personalen att få fira med ett glas te och sedan dra iväg hela gänget ut mot björnskogen i Värmland, önskande alla lycka och hälsa. Nyblivne morfar var i sitt esse han hade natten innan, gråtmild och löftesrik, lovat städerskorna att han skulle städa själv efter att först ritat en stor skev text med krita under Ingrids fönster: Tack för barnbarnet! Sedan försökte han sjunga en truddelutt, men blev stoppad av väktaren, som istället bjöd in honom att sjunga i vaktkuren med lite konjak, så ingen stördes.
På utskrivningsdagen var morfar pigg, fräsch och sken som en sol. Tårarna rann av glädje och stolthet. Vi grät allihop, skrattade, kramade Ingrid, sneglade blygt i det blåa barnvagnslinnet och höll visst också tyst om lilla Isaks snygga, pappiga näsa. Ingrid däremot grät även vid lyckan inte:
Sen, sa hon. Tänk om det påverkar mjölken?
Ingrid var tyst med oss i två månader till, sedan gick hon plötsligt och hälsade på Emil ändå. Inga tändstickor eller syra, men ett enormt behov av att skrika, härja och gråta fanns. Hon skulle skälla ut honom, banka på väggarna, skämma ut och slänga all sin samlade smärta i ansiktet på sin förrädare. På den som ödelagt hennes drömmar om familj och framtid, om små stickade sockor till sina män om kvällarna, skrattande lilla Isak hand i hand med pappa Emil på en promenad, och Emil själv så behövd.
Och så ville hon så gärna se den där fräckans ögon, kvinnan som låg med någon annans man. De ögonen skulle minsann vara båda fräcka och snygga. Där skulle Ingrid spotta. Beslutat spotta eller i värsta fall riva ut dem.
Hur hon skulle hitta fram fick hon veta av några pratsamma tanter i trappuppgången under barnvagspromenaden. Genuina damer stannade Ingrid, påminde henne om att Emil var en idiot, ritade en detaljerad karta till älskarinnans adress och kom med tips på hämnd. Ingrid blev först förlamad, ville bara gå, men någonstans stannade hon ändå.
Nu stod hon där framför ett gammalt hyreshus på rätt adress. Bara fem trappor upp, sedan var det gjort.
Redan på första våningen tänkte Ingrid att med hennes vanliga tur var nog ingen hemma och hela besöket onödigt. På andra våningen slog tanken henne kanske är det lika bra? På tredje våningen hörde hon ett spädbarn gråta hjärtskärande från femte våningen.
Dörren öppnades av en smal, rödgråten ung kvinna, vars uppenbarelse inte passade in på Bilden-i-Huvudet av kvinnan som stulit hennes man.
Medan Ingrid stirrade på de snörvliga fyrtio kilona konkurrent, fortsatte babyn skrika längre in i lägenheten.
Hej, Ingrid. Emil bor inte här längre, han drog för två veckor sen. Vet inte var han är, pep tjejen och satte sig på golvet och grät.
All lust till skandal rann ur Ingrid. Hon ville bara gå in och trösta det hungriga barnet denna hopplösa mammas älskling. Sedan tänkte hon sticka in: Den som ger sig in i leken får leken tåla, kärring! Så skulle det bli. Och se riktigt nedlåtande på henne det var faktiskt Ingrids rätt.
Babyn var blöt, ögonlocken svullna, en blodåder i pannan och rösten hes pojken grät av hunger så mycket han kunde medan mamman låg på hallgolvet och ylade.
Hur hon öppnade tomma köksskåp och letade efter ersättning, och letade förgäves i det tomma kylskåpet, det minns Ingrid senare bara i fragment.
Hur hon hittade ett skrynkligt anteckningspapper med raderna Förlåt för min själ med fasa.
Tjejen på golvet, grät och berättade för Ingrid, nästan som till en nära vän, att hon hade ingenstans att ta vägen inom några dagar, att hon var tvungen att flytta från denna andrahandslägenhet. Att mjölken tagit slut, Emil var borta och pengar fanns knappt. Hon var ledsen, skämdes, bad om förlåtelse och frågade om hon borde få en örfil, det kanske var rätt. Och pojken han hette Markus och det borde Ingrid minnas, utifall att. Markus var bara nio dagar äldre än Isak.
Ingrid rusade sedan hemåt snabbt som vinden om 20 minuter ville Isak ha mat. Det var inte lätt att springa: två stora kassar från Oskarshamns Konsum vägde tungt i händerna, och Oksana själv ja, mamman hette så sprang bredvid, bärandes på mätt och sovande Markus. Ingrid funderade redan på hur hon skulle få plats med två sängar till hemma.
Tre år senare var vi på Oksanas bröllop, fyra år senare på Ingrids. Ingrids nya make avskyr vita strumpor, tycker livet ska vara färgstarkt, och älskar sin fru, son och två döttrar över allt annat. Oksana är fyrabarnsmamma till pojkar, hennes man hoppas ännu på en liten tös…
Livet är sannerligen märkligt, och den största styrkan är inte att slåss eller skrika utan att förlåta och ta hand om de som behöver det mest, kanske när allt känns som tyngst.
