Det var en annan tid för länge, länge sedan. Livet var helt annorlunda, särskilt på landsbygden. Där fanns egna regler, vanor, sedvänjor och seder. Föräldrarna bestämde barnens öden – den de pekade ut eller arrangerade äktenskap med, den skulle dottern eller sonen leva med. Kärlek mellan de unga brydde sig ingen om. Så hade deras föräldrar levt, och deras far- och morföräldrar före dem.
Sigrid växte upp i en familj med fyra barn, hon var den yngsta. Hon kunde redan allt som behövdes i hemmet. Hon närmade sig sjutton när hon blev förälskad i Pelle. Han bodde i andra änden av byn, men syntes ofta nära Sigrids hus. De växlade blickar, och dessa talande ögonkast sa mer än ord.
En dag frågade fadern, Sven, strängt:
“Sigrid, varför hänger den där Pelle utanför vårt hus? Vad har han här att göra när han bor så långt bort?” Hans ögon genomborrade henne, och hur hon än försökte dölja det, såg han sanningen.
“Jag vet inte, pappa,” mumlade hon och sänkte blicken medan hjärtat bultade.
“Du vet visst. Har du fått för dig att gifta dig? Jag ska hitta en man åt dig, men inte den där luffaren Pelle. Han bor med sin mor i ett fallet hus. Sådan man ska du inte ha,” sa fadern bestämt.
Sven hade redan beslutat att Sigrid måste giftas bort innan det var för sent. Annars skulle hon smita iväg med Pelle, och då måste han släpa med sig den pojken i släkten – något han avskydde.
“Mor, har du någon hemgift redo åt Sigrid?” frågade han sin hustru, Märta.
Hon stirrade skräckslaget på honom.
“Sven, varför frågar du det? Jo, det finns något, men flickan är ännu ung. Tänker du verkligen gifta bort henne? Hon är vår yngsta,” tjöt Märta, som kände sin mans envishet. När han bestämt sig, gick det inte att rubba honom.
Märta hade själv blivit bortgift med Sven utan att få säga sitt. Hon älskade honom inte, hon fruktade honom – han var hård och obeveklig. Därför vågade hon aldrig säga emot.
“Hon är inte för ung. Snart sjutton – hög tid att gifta sig innan hon blir bortskämd. Den där Pelle lurar här, men han blir aldrig min svärson.”
Märta blev ännu räddare, för Sigrid hade i hemlighet berättat att hon tyckte om den lockige Pelle, och att han tyckte om henne.
“Mamma, jag kan inte hjälpa det. När jag ser Pelle, bultar hjärtat så. Jag vill prata med honom, men jag vågar inte. Tänk om pappa ser.”
“Åh, barn, gör inte något dumt. Du känner din far. Han gillar inte Pelle.”
### Gift med en man hon inte älskade
Så snart Sigrid fyllt sjutton skickade Olof, vars föräldrar bodde två hus bort, bud till deras dörr. Hans familj var välbärgad – de hade en ko och en häst. Tre söner. Olof, den yngste, var ännu ogift, och nu behövde han en hustru.
Sigrid hade aldrig tyckt om Olof. Rödhårig, fräknig och slarvig, men varje gång han gick förbi hennes hus stannade han och tittade in över staketet. Han hoppades få se den vackra, ståtliga flickan. Men hon gömde sig alltid. Han var tre år äldre. Även när de var barn och lekte på gatan eller vid ån, undvek hon honom. Hon brukade säga att hon inte stod ut med rödhåriga pojkar. Ändå hade han en gång, när hon var sju, räddat henne från att drunkna i ån.
“Du får inte säga till pappa eller mamma att du räddade mig,” bad Sigrid med skallrande tänder av köld. “Då låter han mig aldrig gå ut mer.”
“Jag säger inget. Skynda dig hem nu,” sa Olof och knuffade henne lätt.
Han höll sitt löfte. Hennes föräldrar visste fortfarande inte att deras dotter en gång nästan drunknat.
Dagen innan bröllopet mötte Sven Pelle nära sitt hus och sa kort:
“Häng inte här. Du blir aldrig min svärson. I morgon kommer bud till mig, och då ska Sigrid giftas bort. Jag vill inte se dig här igen.”
Pelle stirrade skrämt på Sven – talade han sanning? Men faderns blick var hård. Utan ett ord vände Pelle och gick tillbaka mot byns andra ände. Han var förkrossad. Inget kunde han göra nu när Sigrids far bestämt sig. Och ändå – hur han älskade den flickan, hur hennes kinder blossade när hon såg på honom. Men så var seden på den tiden. Man kunde inte välja sin älskade. Föräldrarna avgjorde.
På kvällen, när Sigrid drack sitt te, såg Sven strängt på henne. Hon rös – inget gott väntade. Han lade ifrån sig skeden och sa:
“Mor, och du, Sigrid – gör er redo i morgon. Det är dags. Ny klänning och band i håret – allt ska vara som sig bör. Förstått?”
“Ja, pappa,” viskade hon. “Men vem är friaren? Vem ska jag gifta mig med?”
“Med Olof. En duktig karl – deras hus står som en palats, de har ko och häst. Du kommer aldrig att svälta. Och hans föräldrar är stillsamma, du kommer överens med din svärmor. Och vad gör det att han är rödhårig? Han är arbetsam – precis vad en man ska vara. Gör dig redo.”
“Pappa, jag tycker inte om honom. Jag gillar inte rödhåriga,” försökte hon förklara, men faderns ögonbryn drogs samman till en hotfull våg.
“Håll mun. Vem frågar dig?”
### Modern tröstade och övertalade
Sigrid grät nästan hela natten. Hon ville inte gifta sig med rödhårige Olof, men mot fadern kunde hon inte säga emot. Hon måste finna sig i det. Dessutom försökte modern trösta henne.
“Barn, Guds vilja ske. Och din far har bestämt. Resignera.”
“Mamma, jag står inte ut med Olof. Hur ska jag leva med en man jag inte älskar?”
“Så här, dotter. Jag har levt hela mitt liv så. Och jag har överlevt…”
### Sådan var ödet
Nästa dag kom friarna. De var glada, Olof strålade som en polerad spis. Han var klädd i nya byxor och skjorta, håret kortklippt och välkammat. Till och med han såg bra ut. Sigrid kom fram bakom förhänget i en ny klänning, med ljust hår i två flätor och röda sidenrosetter. Huvudet sänkt, men när Olof såg henne så nära blev han röd och nervös – den här flickan fick hans hjärta att bulta.
“Vi har en köpman, ni har varan,” sa vittnet högtidligt.
Sven såg Olofs iver och fnös belåtet.
“Varsågod, här är varan.” Alla blickar
