DET DU FÖRKORTAR, FÅR DU INTE TILLBAKA
När Linnea visade upp sina bröllopsbilder för vänner och bekanta brukade hon alltid säga:
Oj, vad jag fick lida i den där klänningen! Den var ju vacker, men så tung och otymplig! Nästa gång jag gifter mig ska jag välja något lättare och luftigare.
Alla var säkra på att Linnea bara skojade och skrattade med henne. Hon menade för det mesta inget allvar. Linneas bekanta visste att hon gift sig av kärlek. Det hade varit en typisk sommarförälskelse. Linnea var 21, Mattias 28.
Det var sensommar, milt Östersjövatten, lite mousserande vin, stjärnklar himmel och så mycket romantik att de nästan kunde röra vid den. Allt detta ledde till att de plötsligt lämnade in en ansökan till Skatteverket om att få gifta sig. Fast, innan dess fick Mattias lov att skiljas från hustru nummer två, och Linnea flytta till sin makes hemstad.
Stockholm Malmö Stockholm. Den resan blev snart Linneas andra hem under de kommande tio åren.
Men det var senare till en början fick de unga makarna hyra bostad. Mattias hade gett bort sin lägenhet till sin andra fru eftersom hon hotat med allt möjligt äta tabletter, kasta syra på nästa fru, hoppa ut genom fönstret om Mattias inte kom tillbaka till hennes famn! Men efter ett tag blev det tyst från hennes håll. Kanske hade Mattias lovat att återvända? Om den första frun pratade han aldrig. Det äktenskapet höll i ett och ett halvt år. Mycket mer var det inte att säga om det. Efter skilsmässan for han till och med med henne till prästen för att ge bort henne till sin barndomsvän då blev alla glada, även Mattias.
Den andra frun höll ut lite längre. Mattias behövde tre år för att förstå hennes verkliga natur. Hon pratade om barn som människo-ungar och ryggade tillbaka bara någon ens nämnde dem.
Men Linnea bekymrade sig inte för allt det där. Hon var självständig, målmedveten, säker på sin egen skönhet och unika personlighet. Mattias bar henne på sina armar, övertygad om att han befann sig innanför pärleporten. Han gav henne blommor i famnar, köpte kappor i tre sorter, och skorna ja, Linnea kunde byta skor varje dag om hon ville. Mattias tog henne till London, Paris, och Bergen för att vidga vyerna och samla energi till familjens första barn.
Snart föddes lilla Malin. Linnea tog hand om henne, medan Mattias köpte ett litet hus och möblerade det. Han tog hand om sina tjejer som om de var av glas. Husets inflyttning firades och Malin började i förskolan.
Linnea satsade på vidareutbildning. Men helst ville hon studera i Stockholm, där hennes vänner och mamma fanns, och till och med främlingar kändes trevliga. Under de gamla lindarna i Vasaparken kände man sig alltid trygg.
Malin lämnades hos farmor, som älskade henne högt. Under studieperioderna var Linnea alltså mest i Stockholm. Mattias blev förstås sotis, reste ofta dit, gjorde konstiga bakhåll på trottoarerna och försökte träffa henne av en slump. Linnea gav inga uppenbara skäl till oro. Tyvärr var det ändå inte hela sanningen
Egentligen ville Linnea slippa familjebestyr. Hon var redo att studera år efter år bara hon slapp diska, städa, ta hand om man och barn. Hon kände att livet, så flyktigt, gled förbi. Varför skulle en smart och vacker kvinna som hon slösa bort sitt liv på trivialiteter?
Snart bar Linnea på tre diplom, alla med högsta betyg. Hennes huvudområde var psykologi och hon bar dem alla i sin handväska när hon sökte jobb med entusiasm. Mattias var emot:
Räcker inte pengarna vi har? Jag blir tokig om jag ska sitta hemma och vänta på dig varje kväll! Linnea, ska vi inte skaffa en till? Son eller dotter, det spelar ingen roll. Bara du stannar hemma!
Linnea ville verkligen inte ha ett barn till. Hon kände att hennes mission redan var klar dottern hade hon gett livet, till mannen hade hon givit en dotter. Vad mer kunde krävas? Farmor lyssnade på Linneas förklaringar och erbjöd sig att ta hand om Malin tills vidare. Linnea behöver uppenbarligen längre tid för att mogna! Så farmor fick vara barnets stöd.
Linnea höll genast med och reste omedelbart hem till Stockholm utan att ens säga till Mattias. Jag ringer väl från Stockholm, beslöt hon nonchalant.
Men i Stockholm väntade Mattias. Han hade lärt sig hennes knep.
Linnea, var är Malin? Vad gör du här istället för i Malmö? Har du träffat någon ny? frågade han upprört.
Mattias, du behöver inte oroa dig. Ingen beundrare, inga romanser. Jag har bara tråkigt med dig, förstår du? Jag vill vara fri! sa Linnea lugnt.
Frihet? Från mig och dottern? Vad hände med kärleken? Försvann den? Har du fått någon sorts medelålderskris? Vi kan klara det tillsammans, Linnea. Sådant går ju över!
Nej, vi klarar det inte sade Linnea bestämt.
Mattias sprang till sin svärmor och bad om hjälp. Hon ryckte på axlarna:
Vad kan jag göra? Räkna inte med att övertyga Linnea, hon är envis som granit!
Mattias återvände ensam till Malmö. Han grubblade hur skulle han kunna hela familjen? Hur få tillbaka sin hustru? Något galenskap, tänkte han. Man får spjut i sidan för sitt eget bästa Kanske är jag inte den rätta, tänkte han.
Veckorna gick. Linnea kom aldrig hem. I telefonen var hon alltid kortfattad: Allt bra med mig. Tiden gick
Efter mycket funderade sålde Mattias huset i Malmö, tog Malin och flyttade till Stockholm allt för att rädda sin familj.
Linnea blev bara kylig. Hon försökte avråda honom varför skulle dottern slitas upp med rötterna? Hon skulle ju måste byta skola, mista kompisarna, och farmor Malin skulle inte gilla det. Men egentligen var det bara svepskäl. Linnea njöt av sin frihet, ville leva som en fågel i skyn. Hon drog igång eget en liten syateljé. Hyrde en lägenhet. Som kvinna blev hon omringad av nya beundrare, och hade ingen tid att sakna någon. Helt plötsligt skulle man behöva ta hand om man och barn igen varför då? Linnea ville sopa bort det förflutna ur sitt minne. Allt som hänt kändes som om det hänt någon annan kvinna.
Mattias struntade i hennes protester och flyttade alltså till Stockholm med Malin. Inuti honom brann fortfarande hoppet om försoning och kärleken till Linnea fanns kvar.
Mattias började hämta Linnea efter jobbet, lämnade Malin hos henne (Malin var för övrigt väldigt lik sin mamma). Men det var lönlöst. Linnea var som en staty; inget rörde henne. Tills sist satte Linnea punkt:
Mattias, låt mig vara! Vi behöver skiljas. Malin kan bo med mig.
Malin var nu elva. Hon behövde ingen fosterfamilj hennes pappa och farmor älskade henne. Malin mindes sin mamma, saknade henne, och förstod aldrig varför mamma valt bort sitt eget barn.
Tiden går. Ingen kan hejda den.
Livet rullar vidare, och alla får vi vad vi förtjänar.
Mattias slutade till sist jaga lyckan som inte finns. Han insåg hur omöjligt det var att nå Linneas hjärta.
Ödet förde honom till en enkel och jordnära kvinna. Hon levde med båda fötterna på gräset, utan längtan efter flykt. De bor nu i en by utanför Uppsala. Kvinnan hade två pojkar från ett tidigare äktenskap. Hon behövde varken Parisresor, Londonshopping, pälsar eller tiotals skor. Stövlar vore bra till höstleran, en varm kofta att gå ut till korna i, och barnen ska ha det bra. Det var allt hon önskade.
Mattias kände ro, trygghet och värme bredvid sin nya hustru. Där det är enkelt, finns hundra änglar där det är krångligt, inte en enda. Snart föddes en dotter till dem och Mattias fann äntligen verklig lycka kanske vid fjärde försöket. Han kände vad ren kärlek var. De tre första äktenskapen ville han helst inte ens minnas.
Linnea bor nu tillsammans med sin mamma i mammans radhus i Bromma. En av affärspartners lockade henne med falska löften och blåste henne på pengar. Syateljén gick i konkurs och männen som flockats kring henne försvann spårlöst.
Så blev hon giftassugen, men ingen stod längre i kö. Linnea blev skolpsykolog. Inte för inte hade hon pluggat så mycket. Det kom nu till nytta. Hon säger att hon inte ångrar något. Men människans själ är djup som en brunn ingen når botten. Kanske, trots allt, tänds en gnista av ånger en dag i Linnea? Vem vet
Nu bor Malin, som hunnit växa upp och gifta sig, tillsammans med sin man i Malmö, hos farmor hon som alltid älskat och tagit hand om henne.
På Malins bröllopsdag bar hon en luftig och lätt brudklänning. Den fick hon av sin mamma, Linnea.
