Det blir inget bröllop
Du, lyssna här. Allt började en helt vanlig torsdagskväll när Linnea klev in i sovrummet och där stod hennes bästa vän, Saga, i brudklänning. Alltså, Saga var så vacker att det nästan gjorde ont att titta. Klänningen satt som gjuten, och det där mjuka lyckliga skimret i ögonen Ja, du vet hur man kan se på någon att allt är precis rätt just nu?
Jag kunde inte låta bli att utbrista: Men oj, du strålar ju! Jag är så glad för din skull, Saga! Äntligen har du kunnat släppa taget om det gamla och ge dig själv en ny chans till kärlek. Kul att du kunde gå vidare, lämna Niklas bakom dig!
Men direkt såg jag på Sagas min att jag trampat fel. Hon stelnade till, loget försvann. Så började hon snabbt knäppa upp de små knapparna på sidan av klänningen utan att titta upp.
Jag hänger undan den här, mumlade hon. Det är bara två veckor kvar. Om något händer klänningen nu så hinner jag aldrig hitta en ny.
Jag bet mig i läppen. Hur kunde jag ta upp Niklas just nu? Vad var det för nåt dumt? Hon förtjänade verkligen att vara fri från allt det där. Niklas, fy fan, han hade förstört så mycket Han var inte värd en enda tår.
Till en början trodde Saga han var den enda, du vet. Den stora kärleken. Men efter en tid gled han bara längre och längre bort. Sen började han klanka på hennes val, hennes vänner, hennes drömmar. Han övertalade Saga att säga upp sig från ett drömprojekt på jobbet, hindrade henne från att ta en praktikplats utomlands, och till sist tvingade han henne byta karriär.
Familjen fattade ingenting, såg bara hur hon försvann in i sig själv. De försökte prata, men Niklas lyckades övertyga Saga att de var emot deras perfekta kärlek. Konflikterna växte, och till slut talade hon knappt med sina föräldrar.
Sen försvann han bara. Ingen förklaring, inget brev, inget sms. Det enda som blev kvar var ett krossat hjärta och ett barn som Saga bestämde sig för att behålla, vad som än hände.
Nu, när jag ser hur hon hastigt tar av sig bröllopsklänningen, så känner jag riktigt hur klumpen i magen växer. Jag ville ju bara se henne lycklig. Inte påminna om såren.
Hennes lilla son heter Niklas junior. Han är fyra år nu så nyfiken, frågvis, liten Einstein! Han frågar om allt: varför himlen är blå, vart molnen tar vägen, och kan stå i evigheter och titta på myror i lekparken. Förskolans pedagoger säger alltid hur snabbt han snappar upp saker, lär sig rim och ramsor, och lyssnar fascinerat på sagostunderna.
Nästan jämt bor han hos mormor och morfar i Västerås Sagas föräldrar alltså. De har verkligen gjort allt: valt en förskola med engelska, tagit med honom till simhallen, satt honom på dans ja, du vet hur svenska mor- och farföräldrar kan vara, engagerade och måna om barnbarnen. Saga träffar sonen flera gånger i veckan, men stannar sällan mer än en timme.
Det där är svårt. Niklas junior är nämligen ruskigt lik sin pappa. Samma mörka lockar, samma busiga ögon, och den där sneda leendet Varje gång Saga ser honom är det som att kastas tillbaka till början av alla deras drömmar. Hon älskar pojken över allt annat, gläds åt hans leenden och klapper. Men så fort hon håller honom eller möter hans blick, så bränner tårarna i ögonen. För att slippa visa så går hon snabbt iväg, rotar i väskan eller rättar till hans tröja, och gråter när ingen ser.
En kväll, när hon hämtade Niklas på hos föräldrarna, satt pojken på golvet bland leksaker och höll på med ett pussel. Så fort han såg henne lyste han upp och sprang fram.
Mamma, titta! Jag nästan klar här är huset och trädet, och här ska hunden vara!
Saga satte sig bredvid, klappade honom över håret.
Vad fint du bygger, Niklas.
Han blev plötsligt tyst och såg på henne:
Mamma, var är min pappa? Alla barn på dagis har en pappa utom jag
Saga frös till. Jag fattar inte hur hon höll masken.
Jag vet inte, hjärtat. Han är långt borta, men tänker på dig.
Varför ringer han aldrig? Jag kunde berätta att jag kan knyta skorna själv!
Han han har mycket att göra nu, men han är nog jättestolt över dig.
Och så log han, såg på henne med de där stora ögonen och sa:
Okej. Då ska jag färdigt huset så kan pappa se hur duktig jag är!
Saga satt tyst kvar, klappade honom igen över huvudet och försökte samla ihop allt det där känslosvallande.
Grejen är att, fast Saga gör allt för att gå vidare, återkommer tankarna på Niklas senior. Hon hoppas på en förklaring, någon liten, förlåtande gnista. Kanske har han råkat ut för en olycka? Varit med om något hemskt? Sådana tankar gjorde det möjligt att stå ut.
Hennes mamma försökte försiktigt säga att det var dags att släppa det förflutna. Kompisarna var mer raka: Han dumpade dig dags att gå vidare! Det ledde mest till att Saga drog sig undan och tystnade.
Men hon gav sig inte. Höll koll på sociala medier, ringde gamla vänner, skrev till och med inlägg om någon hört av honom. Ingenting hjälpte.
Så efter fem slitiga år dyker Evert upp i hennes liv. Du vet, de träffas helt oskyldigt på en gemensam väns födelsedagsfest. Evert är så trygg, på ett där självklart svenskt sätt. Han orkar helt enkelt med hennes tystnader, frågor och dåliga dagar. Han lär sig snabbt hennes favoritkaffe, vilka kollegor hon pratar mest om och så hjälper han till med vardagen utan att göra en grej av det. Allt känns enkelt. Och så vinner han Niklas junior på sin sida: sätter sig på huk, frågar om favoritfilm, hjälper till att bygga lego.
Med tiden började han bli som en familjemedlem hos Sagas föräldrar tar med Niklas till parken, lär honom cykla, läser sagor innan läggdags. En kväll, över barnets teckningar, sa Evert lugnt: Jag skulle gärna bli pappa för honom, om du vill. Jag är redo att adoptera Niklas.
Linnea, alltså jag, såg hur Saga började blomstra: ögonen fick tillbaka sitt ljus, oro försvann, leendet blev äkta. Men så lyckas jag med världens klavertramp och påminner om Niklas senior. Saga ser frågande på mig, och istället för det såriga svaret närmast fnissar hon lite uppgivet:
Jag har vuxit. Jag vet nu att det där med Niklas är över, och ibland ångrar jag till och med att jag döpte Niklas junior så. Det var så omoget. Tänk att ni stod ut med mig?
Jag klappade henne över handen:
Tror du att du kommer ta hem Niklas till dig från dina föräldrar?
Ja, Evert vill det. Han har till och med föreslagit att vi byter namn på pojken. Han tror det blir lättare för mig. Och in i alla fall måste vi ju göra om personbeviset när adoptionen är klar.
Hon blev tyst, och såg ut genom fönstret på regnet.
Jag var rädd att Niklas junior bara skulle påminna om det gamla. Men jag gör fel. Han är min son, han ska få ett barndom med två älskande föräldrar. Morfar och mormor räcker inte hela vägen. Evert vill ju verkligen bli pappa!
Bra idé! Du kan fråga honom själv vilket namn han gillar. Barn brukar anpassa sig snabbt, svarade jag.
Kanske. Vi får se. Det är inte bestämt än.
Men jag såg ju att Saga fortfarande slets mellan då och nu. Sanningen är att hon fortfarande älskar Niklas, och den där kärleken har aldrig lett nånstans bra. Föräldrarna är trötta, orkar inte längre passa Niklas, och Saga gråter ofta hemma hos dem, så pojken blir rädd. Vännerna orkar inte lyssna längre och tycker hon blivit besatt. Hon vet att det är dags att släppa taget och fokusera på framtiden.
Till exempel på bröllopet.
Men det var så himla svårt!
Evert är verkligen en fin människa, men han är inte Niklas. Sagas känslor var mest en tacksamhet och ett utnyttjande av Everts omtanke.
För om Niklas kom tillbaka Då skulle hon släppa allt!
***************************
Så när Saga plötsligt sticker in huvudet till Evert på lördagsmorgonen och utbrister med glittrande ögon och ett skratt på läpparna: Det blir inget bröllop! Vi går helt enkelt isär! blev han helt paff. En vecka kvar till bröllopet och allt färdigplanerat och nu detta?!
Vad menar du? frågar Evert och hoppas att det är ett dåligt skämt.
Men Saga springer redan omkring, kastar ner kläder i resväskan, nästan dansande. Ögonen lyser.
Niklas är tillbaka! säger hon och kan knappt stå still. Han kom igår, vi pratade Jag trodde knappt att det var sant!
Hon stannar, ser på Evert, och det finns inte en gnutta ånger i hennes blick.
Du har varit fin mot mig, Evert, verkligen. Lugn, trygg, generös. Men jag har aldrig älskat dig på riktigt. Och nu när min chans till lycka dök upp, så måste jag ta den.
Evert står där, kallsvettig. Han visste ju att Niklas hade en plats kvar i Sagas hjärta, men han hade hoppats på att framtiden tillsammans kunde ändra det.
Har du redan pratat med honom? Vad säger han, har han någon förklaring?
Han sa inte så mycket, mest att han fattat vilket misstag han gjorde. Att han har tänkt på mig hela tiden!
Hon återgick till väskan, och Evert stod kvar, absorberad av chocken.
Vi har bara pratat i telefon Det var hans familj som skickade honom utomlands för studier, han kunde inte kontakta mig! Men nu är allt i sin ordning, nu kan vi äntligen bli lyckliga ihop!
Saga mindes deras samtal; Niklas röst darrande:
Saga, det har varit fruktansvärt. Mina föräldrar tvingade mig välja mellan studier i London eller att bli utesluten ur familjen. De spärrade mina kort och jag hade inte ens kvar någon mobil.
Varför ringde du aldrig? viskade hon, gråten i halsen.
Hur skulle jag kunnat? Jag ville ju inte visa mig svag”
Att höra hans röst tinade upp alla besvikelser, alla sorger.
Nu är jag tillbaka, och vi ska aldrig mer skiljas, fortsatte Niklas.
De där orden ringde i hennes huvud när hon nu stod hos Evert med väskan.
Hon pustade ut, och såg till slut att Evert var så blek att han nästan såg genomskinlig ut.
Ta det lugnt, sa hon, nästan vänligt. Jag har sagt till alla att bröllopet är inställt. De kommer väl stötta dig nu, men du klarar dig, det vet jag.
Hon höll fast i väskan, kollade runt i rummet och såg på honom igen.
Och snälla, försök inte kontakta mig. Mitt beslut är slutgiltigt.
Hon lyfte väskan, stapplade till dörren och försvann utan att vända sig om.
Evert stod ensam kvar, som om hela hans inre tystnade. Ville egentligen skrika, fråga varför, men bet ihop.
Kanske är du lite för snabb nu? sa han till slut.
Saga stannade till vid dörren, men svarade inte. Han tog ett steg närmare.
Har du tänkt klart? Tänk om Niklas inte vill börja om? Tänkt om han inte vill kännas vid ditt barn? Eller om han redan har någon annan?
Saga vände sig om, nästan eld i blicken:
Han vill prata allvar, och det räcker för mig! Och snälla, säg inget illa om honom.
Hon skakade väskan mot marken och mumlade ilsket:
Du kunde åtminstone hjälpt till.
Evert tog närmast ett steg, men hejdade sig. Varför ska han hjälpa någon som just trampat på hans hjärta?
Sanningen var ju den att Niklas inte alls planerat giftermål eller någon framtid. Han ville bara ha ett avslut han hade redan en annan partner.
Men Saga, blind av längtan, märkte inte hur verkligheten var. Hon bar iväg sin väska, stängde dörren och gick.
Evert satte sig tungt på stolen och visste: allt hade förändrats.
***************************
När Niklas öppnade dörren blev han paff. Där stod Saga, två väskor, ögonen lyste av hopp. Och Niklas tänkte: Hur kunde det gå så här fel?
Han tänkte han var fri Saga var tillsammans med Evert, han kunde flytta hem till Uppsala med sin nya fru utan att oroa sig. Att höra av sig till Saga för att ge ett avslut och tacka för allt gammalt det hade han sett som ett nödvändigt ont.
Och nu stod hon här.
Niklas! Jag har bestämt mig. Nu börjar vi om. Vi är äntligen tillsammans!
Hon tog ett steg. Han höjde handen:
Saga det är inte så det är
Hon såg frågande på honom.
Vad menar du? Vi bestämde ju att ses?
Niklas drog ett djupt andetag:
Jag är gift, Saga. Sedan två år tillbaka. Vi är lyckliga tillsammans.
Saga stelnade helt.
Vad säger du Du ringde ju? Du sa ju att allt blivit annorlunda!
Jag ville bara göra rätt för mig när jag var hemma. Ville tala om att våra liv gått åt olika håll. Inget mer än så.
Saga backade händerna skakade, rösten darrade:
Du har bara lurat mig hela tiden!
Niklas suckade, ville inte hamna i bråk.
Jag har aldrig lovat nåt. Du trodde men jag vill bara att vi skulle få ett bra avslut. Nu vet du.
Hon kastade en väska på golvet, började gråta och skälla, ville ha svar. Till slut ledde Niklas henne ut, stängde dörren, hoppades detta var slutet. Men hon stod där, ropade, knackade, grät. Grannarna sneglade ut, någon hotade ringa polisen.
Efter en timme gav hon upp, men innan hon gick skrek hon mot dörren:
Jag kommer tillbaka! Du ska få ångra dig!
Niklas tänkte: nu måste jag sälja lägenheten. Snabbt.
***************************
Saga vandrade planlöst genom Stockholm, tårarna bara rann. Hon hade sett det annorlunda i huvudet. Hon såg framför sig Niklas med öppna armar, som ville börja om. Istället blev allt krossat.
Efter ett långt tag hamnade hon till slut vid Everts port. Hon torkade tårarna, borstade bort håret, och ringde på.
Det tog ett tag innan Evert öppnade. När han väl gjorde det såg han bara på henne, ingen värme i blicken.
Evert, snälla började hon med darrig röst. Jag vet att jag klantat mig. Jag vet att det var dumt och elakt. Men jag vill laga det. Jag kommer aldrig mer nämna Niklas vid namn, jag lovar. Jag vill vara med dig. Snälla, ge mig en chans.
Hon menade varje ord. Just då trodde hon verkligen på det.
Evert skakade på huvudet, bestämd men vänlig:
Du har redan valt. För några timmar sen stod du med väskan och skulle iväg. Nu har det gått fel, och då ska vi vara tillsammans?
Förlåt, jag förstod inte vad jag gjorde, jag var bara så ledsen, snyftade hon.
Evert suckade, drog handen genom håret.
Saga du gick till honom, inte bara från mig. Nu går det inte att backa. Jag önskar dig det bästa, men jag kan inte lita på dina ord längre.
Saga kände hur det brast inom henne. Hon visste att det var över för alltid.
Evert stängde sakta dörren.
Hon satt kvar i trappuppgången, tårarna rann och nån sorts tomhet fyllde henne. Nu hade hon förlorat både Niklas och Evert. Framtiden var bara ett enda stort frågetecken…
