Det blir inget bröllop
Du är så tyst idag, sade Elin, Vi hade ju bestämt att vi skulle åka och välja sovrumsmöbler på lördag. Men du verkar så nedstämd. Vad är det som händer?
Niklas visste: nu eller aldrig. Om det skulle sägas, måste det sägas nu.
Elin… Jag ville säga något. Om bröllopet.
Elin hade väntat på det samtalet länge. De hade kommit överens om att hålla det litet, men hon visste att Niklas ville ge henne ett riktigt bröllop, med många gäster, fotograf och planerare… Hon hade längtat efter den här stunden!
Snälla, inga långrandiga försnack nu. Jag tror jag vet vad du vill säga, log Elin.
Men Niklas stammade fram:
Ska vi skjuta upp det… Ska vi skjuta upp bröllopet?
Det var inte alls det samtalet hon laddat för.
Skjuta upp? Hon blev stum, Vad är det här? Varför? Vi pratade ju precis om att beställa inbjudningskort… Du satt ju och valde dem! Vi bestämde gästerna! Har du ångrat dig, vill du inte gifta dig med mig?
Hon väntade sig en melodram, ett “känslorna har svalnat”.
Men Niklas svarade inte som på manus.
Det är med pengar nu det går inte ihop, mumlade han, Lönen kommer sent. Vi får inte till sparandet. Och… vi har bara bott ihop sex månader. Kanske är det för tidigt?
För tidigt? hostade Elin, Niklas, vi har varit ihop i tre år! Tre år tillsammans och ett halvår som sambos för tidigt?
Niklas såg inte längre lika rädd ut.
Börja inte, Elin. Jag vill inte bråka. Det är bara en paus. Jag har inte ångrat mig, men ett bröllop är dyrt.
Okej… Då föreslår jag att vi bara registrerar oss två, och sen firar med vänner.
Elin, då blir det ju inget riktigt bröllop.
Strunt samma!
Men du har ju alltid velat…
Jag klarar mig!
Vilka konstiga svepskäl han hittar.
Elin…
Säg sanningen. Har något hänt? Vet du inte om du älskar mig längre? Eller har du träffat någon annan? För “bröllop är dyrt” känns väldigt krystat.
Niklas skakade på huvudet.
Nej, Elin, jag lovar. Det är bara det att jag vill att allt ska vara perfekt, förstår du? Och just nu kan jag inte ge oss det perfekta bröllopet. Och visst, bara ett halvår… Vi kanske inte riktigt vet än om vi passar ihop.
Det fanns logik där… Han var övertygande, men Elins magkänsla signalerade varning. Niklas försökte nästan för mycket att övertyga henne. Och ändå var det han som tidigare pushat för att de skulle gifta sig så snart som möjligt.
Men hon låtsades tro på honom.
Efter samtalet blev Niklas inte längre bara pojkvän, utan världens bäste pojkvän. Han blev noga med småsaker som han alltid missat förut, som om han ville gottgöra att han ställt in bröllopet. Han frågade alltid vad hon ville ha när de handlade… diskade alltid själv… Men han såg bister ut. Inte bara tankfull, utan mörk. Han suckade om nätterna när han stirrade upp i taket, och avfärdade Elins frågor med: “Det är inget, är bara trött.”
Elin försökte inte pressa. “Sen, sen, sen”, viskade hennes inre röst.
Ett par veckor senare blev de bjudna hem till Niklas föräldrar. Elin hade först inte velat. Hon hade ingen lust. Dessutom tog Niklas aldrig upp bröllopet längre, och hans mamma och pappa skulle säkert fråga. Pinsamt ju.
Men de hade inget val.
Bröllopet kom såklart på tal.
När ska ni äntligen glädja oss? undrade hans mamma när pappan gick för att se på “Bingolotto”, Vi har hittat en lokal för festen. Bord för tjugo personer vilken dag ska vi boka?
Niklas satt med lika sur min som Elin. Vad skulle de boka? Det blir inget.
Mamma, vi har ju sagt det; vi har pausat, kraxade han.
Pausat? Varför då? Är det pengar som saknas? Niklas, varför tänkte du inte på sånt innan?
Efter middagen, när männen studerade den mystiska, aldrig lagade diskmaskinen, gick Elin till det sterilt blanka badrummet.
Här var det rent som på sjukhus. Inte ett dammkorn. Inte ens någon smink, bara duschtvål och schampo. Niklas mamma förvarade allt annat i sitt rum. Elin förstod aldrig hur hon orkade släpa det fram och tillbaka.
Elin torkade ansiktet och lyssnade… Väggarna här var genomskinliga för hemligheter, när någon viskade om andras liv. Niklas hade återvänt till köket och talade lågmält med sin mamma. Elin hörde:
…Niklas, har du inte bestämt dig för att göra slut med Elin?
Elin, med en handduk mot hakan, frös. Va? Hon ville inte intala sig själv att hon inbillat sig. Hon lutade örat mot det svala kaklet.
Mamma, jag har ju sagt. Vi har skjutit upp det. Inte gjort slut.
Skjutit upp är bara en ursäkt! fräste Gunilla, Jag ser ju hur du plågas. Varför ska du ha henne? Hon är ju ingen riktig fru. En fru ska lyssna på sin man, inte som den där… Varför gifta sig om ni ändå skiljer er efter ett år?
Jag älskar henne, mamma, sade Niklas.
Elin hann faktiskt känna sig lite rörd.
Men nästa mening från mamman släckte allt:
Du säger att du älskar henne? Den där tjejen är slug, Niklas. Har jag inte sagt! Hon har redan vänt dig mot oss innan ni ens gift er. Du hjälper inte din syster längre, du kommer aldrig ut på landet… Hon förändrar dig och inte till det bättre.
Elin bara lutade sig mot väggen, örat klistrat mot den kalla kakelytan. Vänd Niklas mot dem? När då? Hon hade alltid varit så artig hon kunde mot Niklas föräldrar, även när Ingvar hånat hennes nya frisyr. Det hade gjort ont, men hon teg.
Hon mindes inget tillfälle där hon medvetet ställt Niklas mot hans familj. Tvärtom, hon brukade uppmuntra honom att umgås med dem, för hon visste hur viktig familjen var för honom.
Plötsligt slog det henne: bröllopspausen handlade inte om pengar. Det var hans mamma som ljugit henne rakt i ansiktet som var emot bröllopet!
Elin gick snabbt tillbaka till köket.
Jaså, Elin, du är klar! Vi pratade precis om att det är ingen idé att vänta med vigsel. Ungdomen, jag förstår, men att leva utan papper på det gillar jag inte.
Så snällt av henne.
Självklart, Gunilla, sade Elin, Vi väntar inte för länge. När vi sparat ihop lite då blir det stadshuset. Visst, Niklas?
Ja, Elin, vi är ju nästan redan gifta, flinade han.
Den natten, när de körde hem, försökte Niklas krama henne, men Elin flyttade sig hela tiden. Hon visste inte hur hon skulle ta upp ämnet. Borde hon ens fråga? Om Niklas inte brutit upp för föräldrarnas skull måste han ju älska henne… Men han hade ställt in bröllopet.
Du blev konstig när din mamma började prata, sade hon och såg ut över vattnet där gatljusen försvann i fjärran.
Jag? Nä, hon tjatar bara om att vi ska gifta oss och…
Ljug inte. Hon tjatar inte. Hon är emot vårt bröllop. Hon sa att jag vänt dig mot familjen. Och ville att vi skulle göra slut.
Niklas greppade ratten hårdare.
Du hörde alltså? Elin, mamma är bara orolig för att jag inte ska ha tid för henne när jag gifter mig. Typiskt mamma. Bry dig inte om det. Det går över.
Elin brydde sig inte särskilt om ord från en mamma som inte vill släppa taget om sin son. Det var Niklas egna ord som knep. Han försvarade henne inte. Han höll bara med, bara för att slippa bråka med mor sin.
Frågan om bröllopet förblev obesvarad. Niklas gick omkring som att han tuggat på en citron, och nu när Elin försiktigt nämnde framtiden svarade han alltid: “Kanske senare…”
Så trillade Niklas upplåsta mobil rätt framför Elin.
“Jag ska bara kolla tiden”, intalade hon sig, “Jag ska inte läsa. Bara… kanske kasta ett öga”
Senaste notisen var från hans syster, Lovisa. Lovisa var bara två år yngre än Elin men betedde sig som om hon var tolv. Ingen jobb, ingen utbildning, bor hemma och lever på föräldrarna.
Meddelandet var glasklart:
Okej, jag får inga pengar av dig. Under toffeln igen. Bo då med henne, om den där tjejen är viktigare än din familj.
Elin läste igen. “Under toffeln igen.”
Det kröp fram minnen…
Innan bröllopet blev inställt ringde Lovisa och bad Niklas om pengar för ännu ett nöje, och Elin hade sagt till Niklas:
Niklas, hon är tjugosju, bor hemma, och du ska betala för henne att roa sig? Dags att hon jobbar. Vår ekonomi är begränsad.
Elin hade inte blandat sig annars, men det gällde även hennes pengar; hon tjänade lika mycket som Niklas och ville inte försörja hans familj.
Niklas hade gått med på det. Motvilligt, men ändå: “Du har rätt, Elin. Det räcker nu.”
Nu såg hon tydligt vem som blåst upp allting mot Elin i familjen.
Hon tog Niklas mobil, kopierade Lovisas meddelande, skickade det till sin egen telefon som bevis, och la sen tillbaka mobilen precis där den låg.
Niklas stampade snön av skorna i hallen:
Köpte bröd. Och den där chokladen du gillar, med hasselnötter. Jag tänkte, Elin, kanske skulle vi…
Niklas, avbröt Elin.
Haha, vänta. Väntade du någon annan, va? försökte han skämta.
Men Elin log inte.
Vad är det Lovisa skriver till dig? frågade hon.
Niklas mindes plötsligt: anfall är bästa försvar, och blev sårad istället:
Tittar du igenom min mobil när jag är borta??
Klassiskt försvar. Byta samtalsämne.
Spelar ingen roll vad jag gjorde, Niklas. Jag vill att du förklarar det nu.
Niklas stod tyst, hans ansikte gick från ilska till lätt panik.
Äsch, Elin, bry dig inte. Hon är väl bara lite barnslig. Blir sur för ingenting.
Sur på vad? Att jag sa att hon behöver växa upp? frågade Elin.
Hon är van att alltid kunna be mig om saker. Det är svårt att sluta ge pengar. Men det går nog över, ta det lugnt.
Har hon vänt dina föräldrar mot mig?
… Ja, sade Niklas lågt, Jag har försökt förklara: det är våra pengar, Lovisa måste själv ta ansvar… Men mamma blev arg direkt: Elin har fört undan dig från oss, Niklas! Men det tycker inte jag…
Men ändå ställde du in bröllopet… okej. Hon fick din familj emot mig. Jag kan inte ha med dem att göra. Men vad vill du själv? Vill du gifta dig med mig, eller skjuter du bara upp allt för att du inte kan säga emot din mamma?
Självklart vill jag gifta mig! Men inte än… kanske senare, när allt lugnar sig…
Där kom svaret.
Vet du, Niklas, jag har förstått en sak… Jag vill inte gifta mig med någon som inte är säker på sina känslor och som hoppar högt för varje suck från sin lillasyster. Det var nog bäst att bröllopet ställdes in.
