– Vad menar du med att du är hans fru?
– Just precis det. I alla fall juridiskt, jag kan visa stämpeln i passet om du vill. Vigselbeviset tog jag inte med mig, ursäkta, sa kvinnan och höll ena handen över sin stora mage.
***
– Älskling, jag åker till jobbet nästa vecka, och där är det dålig täckning, så försök inte tappa bort mig, sa Lars Andersson.
– Oroa dig inte för katten, jag kommer och matar honom, städar lådan, muttrade Moa utan att lyfta blicken från mobilen.
– Jo, om katten då… Lars tvekade. Du behöver inte, lilla du. Varför ska du pendla mellan stadsdelar efter jobbet bara för att mata en katt? Grannen i trappan, jag känner henne väl. Hon kan titta in till Misse ibland.
– Du blir allt konstigare, pappa, skrattade Moa. Är din granne någon slags altruist? Matar katten, handlar mjölk på vägen, hämtar medicin efter jobbet. Vilken tur du har.
– Jo, verkligen tur…
Lars blev plötsligt skamsen över att han ljög igen. Han rynkade pannan och försökte tänka på något annat för att inte avslöja sin oro. *Hon misstänker inget, hon bara retas*, tänkte han.
…Lars och Moas mamma hade varit skilda i sju år. De skildes fredligt, utan bråk. De kom fram till att kärleken hade runnit ut. Efter att ha pratat med Moa gick de skilsmässan till mötes med rent samvete. Moa accepterade det väl, men på villkor att de fortsatte fira helgdagar tillsammans. Det fungerade bra för alla.
– Så jag är alltså din granne? sa Elin med ett skälmskt leende.
– Ja, jag kom inte på något bättre… svarade Lars generat.
– Jaså, att kalla mig din fru är alldeles för komplicerat, fattar jag.
– Elin, ta inte illa upp.
– Jag är vuxen, Lars. Men jag förstår inte, hur länge vi ska hålla på med den här cirkusen!
– Jag vet inte, jag vet bara inte! Tänk om hon inte förstår? Jag minns när hon var liten och var rädd att någon av oss skulle lämna henne. Hon frågade ofta om vi skulle göra det. Det känns som att jag sviker henne.
– Hördu, jag lägger mig inte i ditt förhållande med din dotter, men om två månader har du två stycken, och då måste du ta ett beslut. Förstår du? Jag tvingar dig inte, men hur ska du dölja en nyfödd dotter då?
– Vi löser det! sa Lars, fast han inte visste hur.
Lars och Elin träffades strax efter skilsmässan. Han visste direkt – hon var den rätta. Men han vågade inte berätta för familjen. Han var rädd att Moa skulle vända ryggen till honom, och att hans ex-fru skulle försvåra deras möten.
Först oroade han sig för att Elin var tio år yngre. Sedan för att de gifte sig i hemlighet. Och sist för att Elin blev gravid. Men nu när förlossningen närmade sig, skulle sanningen komma fram som en böld som briserar. *Jag berättar när tiden är mogen*, intalade han sig.
Lars höll Elin hemlig för Moa. Han undvek att träffas hemma hos sig eller tog med henne på neutral mark. Och Moa, som de flesta unga, retades ofta med honom om den *mystiska grannen*.
Den morgon Lars kom hem från jobbet bestämde sig Moa för att hälsa på. Men ingen öppnade. Han svarade inte heller på mobilen. Orolig gick Moa ut ur porten. Hon kunde inte ha tagit fel: pappa hade skrivit att han var på flygplatsen, skulle landa om några timmar. Men när hon ringde igen var hans telefon fortfarande avstängd.
– Lars blev inlagd på sjukhus, sa en främlig röst bakom henne.
– Va? När? Vart? Moa stod som förstenad.
En tant i fönstret på bottenvåningen förklarade att hon sett Lars komma hem med en väska, och en halvtimme senare kom en ambulans.
– De pratade om kardiologen. Han gick själv, tack och lov, inte på bår. Så det är inte intensiven! skvallrade tanten. Jag känner igen dig, du är hans dotter, brukar vänta på taxi här.
– När försvann de?
– För en timme sen.
Moa hörde inte resten. Hon darrade och visste inte vart hon skulle vända sig. *Kardiologen? Hjärtat? Men han har inga problem med hjärtat!*
– Ring ambulansen, de kan säga vart de tog honom, sa damen.
Moa ringde genast och fick veta vilket sjukhus det handlade om. En taxi senare stod hon i entrén, kämpade mot paniken.
– Snälla, ambulansen sa att min dotter är här! När kom han? Jag vet inte exakt, grannen sa… hjälp mig…
– Vänta, jag kollar. Namn?
– Andersson, Lars, född 1973.
– Vänta i korridoren, jag återkommer.
Efter en stund kom hon tillbaka:
– Han är på hjärtavdelningen. Ingen besökstillstånd, karantän. Om du vill lämna något kan du ge det till sköterskan.
Moa sprang ut och letade efter huvudingången. *Om han kan gå ut i korridoren kan det inte vara så illa?*
Inne i receptionen förklarade en sköterska snävt att hon kommit vid fel tid.
– Han kom precis hit! Jag vet inte om han har grejor, medicin! Låt mig träffa honom! ropade Moa.
Någon lade en hand på hennes axel. Moa ryckte till och vände sig om – och stod öga mot öga med en gravid kvinna, inte mycket äldre än hon själv.
– Hej Moa, sa Elin försiktigt.
– Hej. Känner vi varann?
– Inte riktigt. Jag känner dig, men du känner inte mig. Eller jo, för dig är jag *grannen som matar katten och hämtar medicin*, skämtade Elin.
– Jag förstår ingenting. Är du här för pappas s- För att jag är hans fru, och om två månader är jag din lillasysters mamma, log Elin och sträckte fram handen.
