Idag hände något som fick mig att tänka mycket. Snart kommer det gäster hem till oss, och ni måste gå någonstans.
“Det är så här, snart kommer det gäster, och ni måste lämna huset. Ni förstår väl att vi inte kan ha någon fest med er här.”
“Mitt barn, vart ska vi då ta vägen? Vi känner ingen här,” frågade mamma.
“Jag vet inte, men ni brukade ju bli inbjudna av grannfrun på landet förr. Åk dit.”
Viktor och Marina ångrade redan att de hade lyssnat på sin son och sålt sitt hus.
Det kanske var svårt där, men det var deras hem. Där var de husets herrar. Och här?
De vågade knappt lämna sitt rum av rädsla för att reta upp sonhustrun Katarina. Allt irriterade henne. Hur de gick i tofflor, hur de drack te, hur de åt.
Den enda i lägenheten som verkligen brydde sig om dem var deras barnbarn Emil.
En vuxen, vacker kille som älskade sina farföräldrar mer än något annat. Om hans mamma höjde rösten när han var där, fick hon genast svar på tal.
Men sonen Fredrik, antingen rädd för sin fru eller likgiltig, tog aldrig sina föräldrars parti.
Emil åt middag med farmor och farfar när han var hemma. Men det var sällan. Han var praktikant och bodde nära jobbet i ett korridorrum. Han kom bara hem på helgerna.
De gamla människorna längtade efter honom, det var som en högtid när han kom. Nu var det snart nyår. Emil kom tidigt på morgonen bara för att önska alla ett gott nytt år.
Han gick in till sina farföräldrar.
Han hade med sig varma, vackra strumpor och vantar till dem. Han visste att de alltid frös och ville göra dem glada. Till farfar rena vantar, till farmor med broderi.
Marina höll vantarna mot ansiktet och började gråta.
“Farmor, vad är det? Gillar du dem inte?”
“Nej, käraste. De är de finaste jag någonsin fått. Så här vackra och värdefulla har jag aldrig haft.”
Hon omfamnade honom och kysste honom. Emil började kyssa farmors händer. Han hade alltid älskat att göra det. Hennes händer luktade alltid något gott. Äpplen, deg, eller bara värme och kärlek.
“Ja, kära ni, stå ut här utan mig i tre dagar. Jag ska umgås med polarna och sen kommer jag hem.”
“Ha det så roligt, älskling,” sa farmor. “Vi väntar.”
Emil packade sin väska, sa adjö till alla och gick. De gamla återvände till sitt rum.
En timme senare hörde de Katarina skrika på sin man om att det skulle komma gäster. Och så hade de äldre här. De måste bort. Skämmigt att ha dem här.
Och vart skulle gästerna sova sedan? Fredrik försökte säga något om att han inte visste vart de skulle ta vägen. Men Katarina ville inte ens lyssna.
De gamla satt tysta som möss, de vågade inte ens gå ut och dricka te. Viktor tog fram några våfflor han göm
