*Dagbok*
Jag känner mig så tung om hjärtat. Snart kommer det gäster, och vi måste gå någonstans.
” Det är så här, snart kommer det gäster, och ni måste ge er iväg. Ni förstår väl att ingen fest blir av med er här. Men son, vart ska vi ta vägen? Vi känner ingen här, frågade mamma. Hur ska jag veta det? Grannfrun i byn bjöd er ju på besök en gång, åk dit då.”
Viktor och Marina ångrade redan tusen gånger att de lyssnat på sin son och sålt sitt hus.
Visst var det svårt där, men det var deras hem. Där var de herrar över sitt eget liv. Och här? De vågade knappt lämna sitt rum av rädsla för att reta sonhustrun Katarina. Allt irriterade henne. Hur de gick i tofflor. Hur de drack te, hur de åt.
Den enda i lägenheten som verkligen brydde sig om dem var deras barnbarn Emil.
En vuxen kille, stilig, men han älskade sina morföräldrar över allt. Och om hans mamma höjde rösten i hans närvaro, fick hon genast svar på tal.
Men sonen Marcus, antingen var han rädd för sin fru eller så brydde han sig helt enkelt inte, för han stod aldrig upp för sina föräldrar.
Emil åt middag med farmor och farfar. Men han var sällan hemma. Han hade praktik och bodde i ett korridorrum nära jobbet för enkelhetens skull. Han kom bara hem på helgerna.
De gamla väntade alltid på Emil, det var som en fest. Nu stod julen för dörren. Emil kom hem tidigt på morgonen bara för att önska alla en god fortsättning.
Han steg in i sina morföräldrars rum.
Han hade med sig varma strumpor och vantar till dem. Han visste att de alltid frös, så han ville göra dem glada. Vanliga vantar till farfar, men broderade till farmor.
Marina tryckte vantarna mot kinderna och började gråta.
Farmor, vad är det? Gillar du dem inte?
Jo, älskade. De är de finaste jag någonsin fått. Så här vackra har jag aldrig haft.
Hon kramade Emil och kysste honom. Han började kyssa hennes händer, som han alltid gjort sedan han var liten. Hennes händer luktade alltid något gott. Äpplen, bröddeg. Men mest av allt värme och kärlek.
Ja, kära ni, håll ut här utan mig i tre dagar. Jag ska iväg med grabbarna, sen kommer jag hem.
Vila dig, älskade, sa farmor. Vi väntar.
Emil packade sin väska, sa adjö till alla och gick. De gamla återvände till sitt rum.
Efter en timme hörde de Katarina skrika på Marcus. Gäster skulle komma, och här satt de gamla. De måste bort. Skämmigt inför folk, man kan inte slappna av. Och vart skulle gästerna sova sedan? Marcus försökte svara något i stil med “vart ska jag ta dem då?” Men Katarina ville inte ens höra på.
De gamla satt tysta som möss, de vågade inte ens gå ut och dricka te. Viktor tog fram några våfflor ur sin lilla förrådslåda och delade med Marina.
De satte sig vid fönstret och åt under tystnad. De vågade knappt prata. En tår darrade i Marinas ögon. Så ont det gjorde att leva till den dag då ingen bryr sig om en.
Ute började det mörkna. Marcus kom in i rummet.
Det är så här, snart kommer det gäster, och ni måste ge er iväg. Ni förstår väl att ingen fest blir av med er här.
Men son, vart ska vi ta vägen? Vi känner ingen här, frågade mamma.
Hur ska jag veta det? Grannfrun i byn bjöd er ju på besök en gång, åk dit då.
Men hur? Bussen går inte nu, och vi vet inte ens var stationen är. Och lever hon ens kvar?
Jag vet inte, kort sagt, Katarina sa att ni har en timme på er.
Marcus gick. Viktor och Marina såg på varandra. Båda höll tillbaka tårarna. De började packa, och Emils presenter kom väl till pass.
De klädde på sig varmt. Gick tyst ut ur huset. Ute var det nästan mörkt. Folk rusade omkring, upptagna av sina egna bekymmer.
Marina tog Viktor under armen, och de gick långsamt mot parken. På vägen stannade de till vid ett litet café. De beställde te och smörgåsar, för de hade inte ätit på hela dagen.
De satt nästan en timme på caféet. De ville inte alls gå ut igen. Där ute blåste det, och snön föll. Kölden tilltog mot natten. I parken fanns en liten lusthus. Paret bestämde sig för att söka skydd där.
Åtminstone ett tak över huvudet. De satte sig, tryckta tätt intill varandra. Marina såg på vantarna på sina händer. Viktor tittade på henne och sa:
Tur att vårt barnbarn har ett gott hjärta, trots hans föräldrars kalla sinnelag.
Ja, vi lovade Emil att hålla ut, men det gick inte, svarade farmor.
Tiden gick, snön slutade inte falla. I fönstren tändes julgranar. Många satt redan vid bordet och väntade på nyåret. Plötsligt dök en hund upp vid deras fötter.
En söt cocker spaniel. Han började gnälla. Ställde sig med tassarna på farmors knä. Hon log och klappade honom.
Lille vän, vad gör du här ensam? Har du gått vilse? frågade Marina.
Plötsligt hördes en kvinnoröst i fjärran.
Lorde, kom hit! Dags att gå hem. Var är du? Älskling, var är du?
Flickan hörde hur hennes hund skällde.
Lorde, Lorde! Jag kommer! Vad är det som händer?
Flickan kom fram till lusthuset. Hennes hund stod med tassarna på den gamla kvinnans knän och skällde. När hon såg de gamla, förstod Lisa att de suttit här länge.
Förlåt, Lorde gör inget illa. Ursäkta att jag frågar, men har ni suttit här länge?
Länge, kära du. Din hund är så snäll.
Varför går ni inte hem? Det är kallt, och om en timme är det nyår.
De gamla teg.
Förlåt igen… Har ni ingenstans att ta vägen?
De skakade på huvudet.
Oj. Det här var oväntat.
Lorde lämnade inte farmors sida, viftade på svansen.
Jag tror vi borde fortsätta prata någon annanstans. Dessutom gick jag bara ut för att rasta Lorde, så jag är inte varmt klädd och fryser redan. Och ni fryser säkert också. Kom, följ med hem till mig.
Men kära barn, varför skulle du göra det? Vi klarar oss till morgonen, sen får vi se. Vi känner ingen i den här stan.
Nej, jag lämnar er inte här. Lorde och jag bor ensamma, så vi blir glada för sällskap. Kom nu, snart är det nyår. Skynda er, annars missar vi firandet.
Marina
