Jag själv växte faktiskt upp på ett barnhem i Göteborg mina föräldrar gick bort när jag var liten och jag hade inga släktingar alls, så socialen placerade mig där. Så fort jag fyllde 18 drog jag ut och började jobba direkt. Några pengar till universitetet hade jag inte. Men jag har alltid varit en riktig arbetsmyra och har aldrig varit rädd för att ta i. Det var så jag träffade Henrik. Vi blev kära och efter ett tag flyttade vi ihop. Alltså, vi hade det riktigt fint inga större bråk och vi stöttade verkligen varandra när det behövdes.
Men sen var det där med att bli familj på riktigt. Henrik ville liksom aldrig ta steget fullt ut, men jag drömde om att få den där riktiga svenska familjen, något jag själv aldrig haft. Efter fyra år ihop så blev jag gravid. Henrik, han fick panik när han fick veta det, och utan förvarning så stack han. Det enda han lämnade efter sig var en lapp där det stod att han inte ville ha barn nu och att hans föräldrar skulle sätta in pengar på mitt konto för att jag skulle “göra mig av med barnet”.
Pengarna kom, men jag skulle aldrig kunna göra något sådant mot mitt barn. Spelade ingen roll hur tufft det blev jag visste att jag skulle jobba och kämpa mig fram.
Så hände det att grannen min, Britt-Marie, såg min mage och hon kunde inte låta bli att ge mig en pik:
Men vad var det jag sa, man ska inte flytta ihop och bo ihop innan man gift sig. Och vad ska du göra nu då? Ensamstående mamma…
Jag blev faktiskt rätt sårad. Hon lät mig veta sin åsikt, om man säger så, både en och två gånger.
Det blev tufft, särskilt under graviditeten då jag jobbade mer än någonsin. Som tur var hade jag en chef som verkligen förstod min situation och gav mig lite extra som stöd. Jag hade aldrig trott att det senare skulle vara helt okända människor som hjälpte mig allra mest.
En dag när jag satt hemma så ringde det på dörren. Där stod en kvinna med en påse och jag blev nästan tårögd. Britt-Marie hade tydligen pratat runt i huset och bett de andra att hjälpa mig på något sätt. Plötsligt fick jag barnkläder, leksaker, filtar och annat från mammorna i huset. Och ekonomisk hjälp fick jag också den äldre mannen som brukade sopa gården ordnade så att jag och sonen fick lite extra att leva på varje månad.
Jag kunde aldrig ha anat att främlingar skulle visa mig så mycket omtanke. Ja, till och med min hyresvärdinna sänkte hyran för min skull. Tack vare alla dessa människor kunde jag föda min son och få honom att växa upp i en trygg miljö. Hela vårt lilla gårdsgemenskap hjälpte till och han fick verkligen alla möjliga extramammor och extrafarbröder.
Nu, flera år senare, har Henrik plötsligt hört av sig. Han har inte fått någon rätsida på sitt liv, och hans föräldrar har till och med börjat fråga om sitt barnbarn. Jag vet faktiskt inte om jag borde släppa in dem i våra liv nu…
