Jag själv växte upp på ett barnhem i Göteborg mina föräldrar hade gått bort, och släktingar fanns inte i bilden så jag placerades där av socialen. När jag fyllde arton, lämnade jag genast huset och började arbeta. Det fanns inga pengar för att fortsätta på gymnasiet. Jag har alltid varit en driftig flicka, aldrig rädd för att ta itu med något jobb, hur tungt det än varit. Så träffade jag Henrik, vi blev förälskade och flyttade ihop efter en tid. Vårt förhållande var bra, vi bråkade aldrig, vi stöttade varandra och delade på allt.
Men han ville aldrig ta det där sista steget och gifta sig med mig, trots att jag längtade efter en riktig familj, det jag aldrig själv fått. Efter fyra år tillsammans blev jag gravid. Nästan genast, när Henrik fick reda på det, försvann han. Det enda spår han lämnade efter sig var en lapp där han skrev att han inte var redo för barn och att hans föräldrar skulle skicka pengar till mig för att jag skulle göra abort.
Visst, de pengarna kom, men jag visste hela tiden att jag aldrig skulle kunna göra mig av med mitt barn. Hur svårt det än skulle bli, så skulle jag kämpa vidare.
En dag såg min granne, fru Lindström, min växande mage och utbrast:
Jag sa ju till dig, Elfrida! Man ska bo ihop först när man är gift! Vad ska du göra nu då? Ensam mamma, det är vad du blir! Hur ska det gå för dig?
Det sved i hjärtat att höra, och det var inte första gången hon visade sitt missnöje.
Tiden som gravid var hård jag jobbade dubbelt så mycket, och ofta nattskiftet på hemtjänsten. Lyckligtvis förstod vår chef min situation och la till några extra tusenlappar till lönen. Det jag aldrig kunnat ana var att okända människor med tiden började hjälpa mig, helt spontant.
En kväll, när snön låg tjock över Vasaallén, ringde det på dörren. Utanför stod en kvinna med två stora tygkassar. Det visade sig att grannfrun pratat med de andra i huset, och nu samlade de ihop kläder, leksaker och barnvagnar åt mig. Och så började små summor swishas över till och med Olle i porten, portvakten som alltid sopade gården, satte in pengar på mitt konto för att stötta mig och mitt barn.
Jag hade aldrig kunnat tro att när mörkret kändes som djupast, skulle främlingar bära mig genom det. Och till och med min hyresvärdinna, Greta, valde att sänka hyran för min skull. På det sättet, tack vare hjälpsamheten från så många, kunde jag föda och sedan ge min pojke, Gustav, ett tryggt hem. Hela vår innergård hjälpte till att fostra honom.
År senare vill nu Henriks pappa komma och träffa sin son. Han har inte kunnat skapa sig en ny familj till och med hans föräldrar har börjat fråga om sitt barnbarn. Men ska jag verkligen släppa in dem nu, efter allting…?
