Det här är Igors barn…
Den här märkliga historien utspelade sig bara för någon månad sedan, i en trevlig lägenhet på fjärde våningen i ett typiskt svenskt miljonprogramshus. Här bodde jag, Ingrid, en pigg men något ensam pensionär som ännu extrajobbade vid sidan om pensionen. Mitt liv löpte på i en stadig lunk: pension, veckopass som telefonist på en privatklinik, kaffeträffar med väninnor, resor till barnbarnen i Uppsala och de där ständiga besöken hos min slitna mamma, som bor för sig själv.
Just den här lördagen började precis som vanligt. Jag ringde mamma redan innan frukost för att kolla hur hon mådde. Sedan såg jag till att packa en matkasse till henne det har blivit en daglig rutin, även om hjärtat ibland suckar djupt över varje vandring genom två innergårdar och framförallt de där förbaskade fem trapporna utan hiss. Skulle man vara ärlig, så var det lika tungt att lyssna på mammas oändliga klagomål hennes små och stora åkommor, analyserade, modifierade, influerade av både grannskapsråd och Agneta Sjödins hälsotips på TV. Mitt goda råd bemöttes oftast med viftande händer “vad vet du egentligen om vård?” och det trots att jag varit operationssjuksköterska i över fyrtio år.
Nåväl, den här dagen var alltså precis som alla andra. Jag stod där framför hallspegeln och kammade till min korta, askblonda frisyr och lade lite läppstift. En kvinna över sextio, javisst, men med ett ganska ungdomligt ansikte och bara små skrattrynkor runt ögonen. I samma stund ringde det plötsligt på dörren.
Vi har portkod i huset, så ingen okänd hörde i vanliga fall av sig bara så där. Jag trodde det var min granne, tant Sonja, som ibland kommer över på kaffe. Med läppstiftet i handen öppnade jag dörren där stod en ung, smal kvinna med svenskt blont hår i hästsvans, randig t-shirt och slitna jeans, en ryggsäck på ryggen och något i famnen inlindat i en brun filt.
Det gick så snabbt hon tog ett steg fram, tryckte det lilla knytet mot mig och sa snabbt, med spänd röst:
Det här är till dig!
Automatiskt tog jag emot, med överraskningen fortfarande fastklistrad i ansiktet och läppstiftet fortfarande i handen. Tungt Var det en bebis?
När jag såg ner såg jag herregud! Ett barn.
När jag såg upp igen, var hon redan på väg nerför trappan.
Det är Igors barn, jag måste plugga ropade hon skyndsamt medan hon försvann i trappen.
Dörren smällde igen där nere. Och så ja, då stod jag där.
Jag väntade kvar i trapphuset, övertygad om att hon snart skulle komma tillbaka och be om ursäkt för misstaget. Men nej, det gjorde hon inte. Så jag gick tillbaka in i hallen, stirrade på påsen jag skulle ta till mamma och tänkte distraherat, “glöm nu inte soporna.” Bredvid min kasse stod också en främmande påse. När hade hon ställt den där?
Herregud, vad hade precis hänt? Blev jag just pådyvlad ett levande barn? Vad var det hon sa Igors barn?
Jag gick in i vardagsrummet, placerade det lilla bylten på soffan och klädde av det försiktigt. En näpen, sovande flicka, kanske inte mer än fyra, fem veckor. Två små nappflaskor och blöjor fanns i påsen, tillsammans med några uppsättningar babykläder.
Så började väntan. Hon skulle säkert komma tillbaka och lösa upp missförståndet. Det var ju orimligt. Jag målade klart läpparna och ställde mig vid fönstret för att spana ingen syns till.
Efter en stund började flickan gråta. Jag stod som ett fån, osäker på om jag ens fick ta hand om henne. Men vad hade jag för val? Snart höll jag babyn i famnen, bytte hennes blöja, och blandade mjölkersättning. Rutin i händerna från gamla tider.
Bara… Igors barn? Vilken Igor?
Min egen son heter Lars, gift och tvåbarnspappa sen länge, boende i Uppsala. Min avlidne man hette Sven. Någon Igor känner jag inte här…
Jag försökte ringa Lars, men hans mobil var avstängd. Pratade istället med mitt barnbarn Emil. Fick veta att pappa var ute på jobb på nån byggarbetsplats i Norrland, utan mottagning, hem först om två dagar. Nåja, kanske lika bra att inte berätta något för mamma det hade bara blivit oro och grubblerier.
Jag ringde Vickan, min närmsta väninna. “Du kommer inte tro mig någon har lämnat sin unge hos mig!”
“Ta det lugnt,” sa hon pragmatiskt. “Vi reder ut det här ikväll. Rör dig inte ur fläcken!”
Resten av dagen gick åt till babyn. Jag letade efter schema för matning online, läste råd om spädbarnsskötsel, sjöng till och med en visa. Gustaf, grannen högre upp, kanske kunde vara pappan? Han heter faktiskt Igor i andranamn. Och bor på sjätte våningen. På kvällen gick jag och Vickan, efter mycket resonemang, varsamt uppför trapporna för att fråga.
Dörren öppnades av en liten, gråhårig tant i tofflor. “Iggooor! Någon söker dig igen!” ropade hon inåt. En yngre man, med skägg och tröja med tryck, kom ut och såg förbryllad ut.
“Vad gäller det?” frågade han på bred norrländska.
Vi formulerade oss, snubblande, om bebisar och namnet Igor. Han inte bara förnekade all kännedom om barn, han blev helt bestört över frågan.
Vi backade ut, pinsamt berörda. I Gustav/Igors värld var jag alltså nu den tokiga tanten som deltar i någon missförstådd babyhärva.
När natten föll, och Lars fortfarande inte svarade, somnade jag utmattad. Babyn låg bredvid, varm och rund.
På morgonen var det bara att slå på autopilot, lyfta flickan i en scarf-typisk bärsele, och styra stegen mot Ica för mat. Innerst inne började jag redan fundera över flickans namn. Märkligt, men det var så omöjligt att inte känna ansvar nu när jag var den som torkade bort mjölk från hennes mungipa.
Då, mitt i lunchstöket, ringde det på dörren igen.
Där stod hon den unga kvinnan från igår, med rödgråtna ögon och armarna omslingrade runt sig själv som om hon ville hålla sig kvar på jorden.
“Vad gjorde du med henne?” pep hon. “Var är hon?”
Jag kände först ilska, sedan mest en enorm lättnad.
“Hon sover,” sa jag och visade in henne i sovrummet.
Där brast allt hon kastade sig på knä bredvid spjälsängen och grät, utan hejd. Jag satte på te, såg till att hon fick i sig en smörgås och mörk choklad. Snart berättade hon.
Hon hette Ylva, barnet hette Elin. Ylva var läkarstudent från en liten ort i norra Sverige och hade förälskat sig i en festlig kille från Stockholm, Igor. När Elin kom till världen försvann Igor ur hennes liv, och pengarna tog snabbt slut. När hon stod på randen till att förlora fotfästet, mindes hon att Igor alltid sagt Min mamma kan hjälpa, hon är så snäll. I desperation letade hon upp adressen till min port, levererade barnet, och sprang.
Men hon hade tagit fel hus. Igor, den riktige, bodde ett kvarter bort.
Efter hennes tårflod bad jag henne stanna hos mig lite längre. “Du behöver få ihop livet innan du ger dig iväg igen,” sa jag. “Och stanna gärna tills du skrivit klart tentan.”
Så blev det. Ylva bodde hos mig några veckor, läste till tentor mellan matningarna, och min mamma blev förälskad i hennes sätt att hantera småbarn och yrvaket men tacksamt lät henne bestämma över hushållningen.
Efter ett tag ordnade jag extrajobb till henne som sjukvårdsbiträde via gamla kontakter. Hon hjälpte även Gustafs farmor på våningen ovanför med hennes många krämpor, och plötsligt hade vår trappuppgång blivit som en liten familj.
Kanske är det så man bygger relationer i Sverige också. Med lite tillit, och mycket kaffe och smörgåsar.
Det ironiska är, att de där intensiva veckorna med Elin och Ylva blev några av de mest meningsfulla i mitt stillsamma pensionärsliv. När de sedan flyttade upp två våningar för att hjälpa Gustav/Igors farmor, kunde jag nästan känna saknaden redan när trappen ekade tom.
Jag tänker ofta på hur snäva gränser tillfälligheter sätter för våra liv. Ibland måste någon bara öppna dörren, eller som Ylva våga springa tillbaka i bara t-shirt och shorts, för att ställa allt tillrätta igen.
