2 mars
Jag minns fortfarande hur lycklig jag blev när Klara ringde och berättade att de fått lån på lägenheten. Hon hörde knappt vad jag sade, för jag blev så ivrig där vid köksbordet i Uppsala.
Ni har köpt lägenhet? Men åh, vad underbart, älskade lilla vän!
Det hördes ett skratt från andra sidan. Peters röst hördes i bakgrunden.
Mamma, du behöver inte skrika så! Grannarna hör nog redan…
Låt dem höra! Det här är ju fantastiskt, svarade jag. Får jag komma och kika redan idag? Eller imorgon? Jag tänkte baka äppelpaj, den Peter gillar.
Klara blev tyst ett ögonblick.
Kom på lördag. Vi ska bara få i ordning med möblerna.
Den där lördagen snurrade jag runt i deras ljusa vardagsrum i den nybyggda bostadsrätten i Sundbyberg och kunde inte sluta beundra det hela de höga taken, de stora fönstren, doften av nymålade väggar och träslöjd. Klara visade in mig i köket.
Det är jättestort, mamma! Och vi har glasad balkong, man kan ställa barnvagnen där sen.
Så himla fint, sade jag och lät handen glida över väggen. Peter, du har gjort det bra!
Han ryckte bara på axlarna.
Vi gör vårt bästa, Annika.
Vid lunchen tog jag mig en bit till av pajen och sa det som gnagt i mig ett bra tag.
Jag har varit så orolig för er. Du är ju gravid i sjunde månaden, och ni bodde inneboende där kvinnan kunde slänga ut er när som helst. Så där kan man ju inte ha det!
Klara utbytte blickar med Peter. Jag märkte hur spänd hon var, och hur Peter stirrade ner i duken vid sittplatsen.
Mamma, vi klarade oss.
Klarade er, ja… Men jag har legat vaken på nätterna och oroat mig. Barnet behöver trygghet, ett eget hem.
Peter hostade och sköt tallriken ifrån sig.
Lånet är rätt dyrt, men vi har räknat på det.
Hur dyrt? frågade jag misstänksamt.
Rätt normalt. För Stockholmsområdet, sade Klara snabbt.
Jag såg på dem båda, så unga, så ängsliga. Jag förstod ju att rädslan fanns där, men de skulle aldrig erkänna det.
Hör nu, sade jag bestämt. Jag kommer hjälpa till så gott jag kan. Och Peters föräldrar då?
De har lovat, sade Peter. Mamma skickar lite varje månad.
Där ser ni! Ni är inte ensamma. Vi fixar det här, tillsammans.
Klara log, men oron i ögonen försvann inte…
När Olle föddes i mars frisk och bestämd var jag där varje vecka. Jag lagade soppa, tvättade små kläder, promenerade med barnvagnen bland husen på gården.
Livet rullade på. Peter blev befordrad på jobbet och Klara började prata om att försöka få ett syskon till Olle.
Två år senare kom lilla Märta till världen. Plötsligt fylldes bostaden återigen av leksaker, barnskrik och sömnlösa nätter. Jag tyckte att allt ändå löst sig Klara strålade av lycka när hon såg sina barn.
Sen blev Peter uppsagd.
Det tog tid innan jag fick veta. Klara slingrade sig undan frågor, hon sade att allt var okej, bara lite trötthet. Sanningen kom fram när jag en dag dök upp oanmäld och hittade henne gråtande över en hög räkningar.
Vi klarar det inte, mamma, viskade hon. Tre månader efter med lånet. Banken ringer varje dag.
Jag gjorde vad jag kunde samlade ihop pengar från släkt och vänner, men det räckte ändå inte. Peters föräldrar hade det tufft efter att hans pappa hamnat på sjukhus.
Halvåret senare förlorade de lägenheten.
Jag satt hemma hos min vän Lisen i Flogsta och kunde inte dricka ur tekoppen.
De bor nu i en etta, sade jag och knep hårt om koppen. Två barn Olle är fyra och Märta två. De klättrar på varandra. Fyra personer i ett rum!
Lisen skakade på huvudet.
Stackars dig, Annika.
Jag sade ju till dem att det skulle ordna sig. Lovade att hjälpa. Men jag kan knappt betala mina räkningar av pensionen och småjobb. Det var ju jag som lurade i dem att allt skulle bli bra!
Du kunde inte veta hur livet skulle gå, sade Lisen.
Spelar det någon roll? Blir det lättare för barnen? För Klara?
Jag gömde ansiktet i händerna. Jag hade trott att Klara och hennes familj fått ordning på livet. Nu var allt värre än förut. Nu stod de med två små barn, trängdes i ett enda rum.
Tiden gick…
Till sist betalade Klara och Peter av skulden hos banken. Det var den bästa nyheten på länge.
Vad ska ni göra nu? frågade jag.
Vi sparar till något eget igen, sade Klara. Men denna gång väljer vi något enklare.
Det gör ni rätt i. Bara det blir ert!
Ytterligare två år senare, på Olles sexårsdag, kom jag med ett jättepaket. Lade timmar på att hitta det där byggsatsen med bilar och garage som Olle pratat om ända sedan julas.
Mormor! Är den till mig?
Javisst, min skatt, sade jag och pussade honom i håret. Och så här…
Jag räckte honom ett kuvert. Han kikade i och spärrade upp ögonen.
Hur mycket är det här?
Tio tusen kronor. Du har väl önskat dig en ny mobil? Nu kan du börja spara. Mormor hjälper till sen.
Olle rusade iväg till Märta för att visa sakerna. Klara stod i dörren till köket och såg på oss men hennes blick förstod jag inte riktigt.
Två veckor senare ringde jag Olle.
Hej mormor!
Hej mitt hjärta! Hur har du det?
Jättebra! Mamma köpte nya sommarkläder till oss. Shorts, t-shirts och så skor som blinkar!
Jag hajade till.
Men vilka pengar använde de?
Mamma tog de där du gav mig, sade Olle glatt. Mobilen får vi köpa senare. Kläder behövdes mer, sade hon.
Jag blev stående med telefonen vid örat, resten av samtalet försvann. Tio tusen kronor… Det hettade i bröstet.
Kan jag få prata med mamma?
Hon är upptagen, mumlade Olle.
Jaha Vi hörs då, älskling.
Jag satt alldeles stilla efteråt. Skulle jag behöva uppfostra min dotter igen?
Nästa morgon tog jag bussen till Klara tidigt.
Hur kunde du? De där pengarna var till Olle! Till honom!
Klara suckade trött.
Mamma, lugna dig.
Lugna mig? Han drömde om mobilen! Jag gav honom pengar för att han skulle få spara och så tar du allt!
Hon såg mig rakt i ögonen. Ansiktet blev alldeles hårt.
Jag gjorde det som behövdes, sa hon. Barnet behövde kläder. Det fanns inga andra pengar.
Kunde du inte åtminstone ha frågat? Jag hade ju kunnat hjälpa!
Nej, mamma. Hemma hos oss styr jag över pengarna. Du får faktiskt hålla dig utanför.
Utanför? Vem är det som hjälpt till hela tiden? Ni hanterar ju inte ens pengar! Ni förlorade lägenheten!
Klara blev livlös i blicken, men svarade inte.
Nu tar ni till och med Olles pengar. Du borde skämmas!
Snälla gå nu, mamma. Gå, bara gå…
Jag gick därifrån utan att säga hej då. Ilskan brann i mig. Hon gjorde fel och slängde ut mig dessutom! Förr eller senare får hon komma tillbaka, tänkte jag. Då får hon be om ursäkt!
Men veckorna gick. Klara hörde inte av sig, svarade inte på sms eller samtal.
En kväll satt jag åter hos Lisen, knölade ihop servetten.
Hon vill inte träffa mig längre, viskade jag. Min egen dotter! Hon vägrar släppa in mig till barnbarnen, lyfter inte ens telefonen.
Lisen fyllde på mitt te.
Vad sade du till henne den där dagen?
Jag sa sanningen! Att de inte kan ta ansvar för pengar, att de är naiva. Det är ju sant, eller hur?
Lisen var tyst länge och såg ut genom fönstret.
Gav du pengarna till Olle?
Ja…
Då var det hans pengar. Då får de faktiskt använda dem till det de behöver. Barn måste ha kläder på sommaren, inte en mobil.
Jag skulle protestera, men Lisen hejdade mig.
Dessutom de betalade trots allt av lånet. De kämpade, uppfostrade barnen, jobbade. Det var orättvist att kalla dem värdelösa.
Jag menade bara väl, sade jag svagt. Jag oroar mig ju hela tiden.
Det hörs, svarade Lisen. Men resultatet blir att du sårar istället. Kanske du borde vara den som ringer först. Säga förlåt.
Jag pressade ihop munnen och såg bort. Nej, inte jag. Jag är ju mamman. Jag ville ju bara deras bästa.
