Fredag, 15 mars
Det känns som om livet svänger så snabbt nu. Idag satt jag i köket med en kopp kaffe när telefonen ringde. Det var min dotter, Matilda.
“Har ni köpt en lägenhet, alltså på bolån?” sa jag, nästan lite för högt av glädje.
“Ja, mamma”, skrattade Matilda på andra sidan. I bakgrunden hörde jag hennes man, Albin, säga något som jag inte riktigt uppfattade.
“Mamma, snälla, du skriker ju, grannarna hör ju dig…”, fnissade Matilda.
“Det får de gärna göra!” flinade jag. “När får vi komma och kika? Idag? Imorgon? Jag kan baka äppelkakan den där som Albin tycker så mycket om.”
Matilda tvekade en sekund.
“Kom på lördag. Då har vi fått ordning på möblerna.”
Och så, på lördagen, stod jag mitt i deras nya ljusa vardagsrum, snurrade sakta runt, såg de höga taken, de stora fönstren, kände doften av målarfärg och nytt trä. Det kändes nästan som en dröm.
“Köket är jättestort, mamma! Och så har vi inglasad balkong där kan vi ha barnvagnen sen”, sa Matilda och tog mig genom hallen.
“Så fint ni har fått det”, sade jag och klappade handen mot väggen. “Albin, du är duktig!”
Albin ryckte bara lite på axlarna.
“Vi gör så gott vi kan, Siv”, svarade han.
När vi satt vid bordet och fikade av äppelkakan, kom orden jag funderat på sedan morgonen:
“Jag har oroat mig så mycket för er, ni förstår inte. Sju månader gravid, och ni hyrde, kan bli utkörda när som helst… Så ska man inte ha det!”
Matilda såg snabbt på Albin, och jag märkte hur hon knep ihop läpparna.
“Mamma, vi klarade oss.”
“Jo, ni klarade er, men jag har legat sömnlös och undrat hur ni ska ha det om något händer. Barnet behöver trygghet. Ett hem.”
Albin hostade till.
“Bolånet är saftigt… Men vi har räknat på det.”
“Är det mycket?”, sa jag oroligt.
“Det är bra, för att vara i Stockholm”, svarade Matilda snabbt.
Jag såg på min dotters spända axlar, på hur Albin stirrade på bordduken de var rädda, det förstod jag.
“Så här är det”, sa jag bestämt. “Jag hjälper er, det är inte öppet för diskussion. Och Albins föräldrar är väl också med?”
“De lovade hjälpa till”, nickade Albin. “Mamma skickar över det hon kan varje månad.”
“Hör du! Klart ni klarar er. Tillsammans.”
Matilda log snett, men oron fanns kvar i hennes blick.
När Axel föddes i mars var han stor, röststark, frisk. Jag var där varje vecka, kokade soppor, tvättade små kläder, gick ut med barnvagnen i den nya bostadsrättsföreningen.
Livet rullade på. Albin gjorde karriär, Matilda började prata om ett syskon.
Två år gick, och lilla Tyra kom till världen. Lägenheten fylldes åter av skratt, leksaker och vaknätter. Jag såg på Matilda och hennes lyckliga ögon och tänkte att nu blev det som det skulle.
Sen kom beskedet: Albin blev uppsagd.
Jag fick veta det sent. Matilda sa bara att allt var lugnt, de var bara lite trötta. Men när jag kom förbi oväntat, hittade jag henne snyftande bland högar av papper.
“Vi orkar inte längre, mamma”, sa hon tyst. “Tre månadshyror efter. Banken ringer varje dag.”
Jag hjälpte där jag kunde samlade pengar bland släkt och vänner men det räckte inte. Albins föräldrar kämpade själva efter att hans pappa legat på sjukhus.
Ett halvår senare förlorade de lägenheten…
Jag satt hemma hos min vän Märta och kunde inte ens dricka mitt te.
“De bor i en etta nu”, snyftade jag och höll koppen hårt. “Två små barn, Märta! Fyra personer i ett rum. Barnen kan inte ens röra sig utan att störa varandra.”
Märta skakade på huvudet.
“Det är förfärligt!”
“Jag sa att de skulle klara det”, torkade jag tårar. “Sa att jag skulle hjälpa till. Men vad kan jag göra? Pensionen räcker knappt till mig själv. Det känns som mitt fel! Jag ville ju bara väl.
“Du kunde inte veta, Siv. Livet blir som det blir.”
“Men hjälper det? Blir det lättare för barnen? Eller för Matilda?”, viskade jag.
Tiden gick…
Till slut lyckades Matilda och Albin betala tillbaka skulden till banken. En lättnad.
“Vad nu då?” frågade jag.
“Spara till en ny bostad. Något mindre, kanske”, svarade Matilda.
“Det är huvudsaken att det är ert, ändå”, sa jag, fast hon inte såg mitt leende.
Två år. Axel fyllde sex, jag kom på kalaset med en jättestor låda ett byggset med bilar och garage, exakt det han önskat sig sedan julas.
“Mormor!” Axel slängde sig om halsen. “Är allt till mig?”
“Ja! Och här är lite till.” Jag gav honom kuvertet. Han kikade i det och spärrade upp ögonen.
“Hur mycket är det?”
“Tio tusen kronor”, sa jag och satte mig på huk. “Du sa att du önskade dig en ny mobil. Nu kan du börja spara. Jag hjälper dig!”
Axel höll hårt i kuvertet och sprang till Tyra för att visa presenterna. Matilda stod i dörren och betraktade oss, och jag tänkte väl inte desto mer på hennes blick.
Två veckor senare ringde jag Axel.
“Hej mormor!” sa han glatt.
“Hej, mitt hjärta! Hur har du det?”
“Bra! Jag har fått nya shorts, T-shirt och såna där blinkande skor!”
Något skavde.
“Var fick ni pengar till det då?”
“Mamma tog de pengarna du gav mig”, sade han glatt. “Hon sa att vi köper mobilen senare, kläder var viktigare nu.”
Jag blev alldeles varm av något tungt i bröstet.
“Kan du ge mamma luren?” försökte jag.
“Hon har inte tid”, sa han.
Jag la på, satt stilla länge. Jag skulle nog behöva prata lite allvar med Matilda igen
Dagen därpå gick jag dit tidigt.
“Hur kunde du?” började jag, upprörd. “Jag gav de pengarna till Axel! Till honom!”
“Mamma, lugna dig”, suckade Matilda.
“Vadå lugna dig, han har sparat till mobil! Och du använder hans pengar till shorts?”
“Han behövde kläderna, vi hade inga pengar över”, sade Matilda stilla.
“Och att prata med mig, fråga?”
“Nej, mamma. I mitt hem bestämmer jag hur pengarna används. Det rör inte dig.”
“Rör inte mig? Ni har redan förlorat er bostad! Är det inte tydligt nog att ni har problem?”
Matilda tystnade, blek av ilska men svarade inte.
“Och nu tar du till och med barnets pengar. Skamligt!”
“Gå hem, mamma”, viskade hon. “Snälla, gå hem.”
Jag gick, utan att säga hej då. Inom mig brände det av ilska Matilda hade gjort fel och dessutom kastade ut mig! Hon får nog krypa till korset snart!
Men en månad gick. Matilda hörde inte av sig, svarade inte när jag ringde. Jag satt hemma hos Märta, vred sönder en pappersservett.
“Hon har vänt mig ryggen. Min egen dotter! Jag får inte ens träffa barnen längre.”
Märta fyllde på mitt te.
“Vad sa du sist till henne?”
“Jag sa som det var! Att de har ingen ordning på pengar, att det var klantigt.”
“Mmm”, mumlade Märta. “Men du gav pengarna till Axel?”
“Ja…”
“Då var det inte dina längre. Det är så det är.”
“Men de var ju till en mobil!”
“Nej, de gick till kläder barnen behövde. Kanske måste man ibland svälja stoltheten.”
Jag blev tyst. Märta såg snällt på mig.
“Och så där om bolånet de kämpade ju faktiskt i åratal. Du sa att de var klantiga ändå.”
“Jag vill ju bara deras bästa”, mumlade jag.
“Det hörs, men ibland gör det ont istället. Kanske kan du ringa först? Säga förlåt?”
Jag knep ihop munnen, stirrade ner i temuggen. Nä, det var ju jag som var äldst och ändå ville jag dem bara väl.
