“Det är din mamma så det är ditt ansvar!” sa han, men hon hade redan fått nog.
Elin knäppte sonens jacka och bet ihop tänderna för att inte låta irritationen ta över. Framför henne väntade ännu ett påtvingat besök hos svärmodern en kvinna hon aldrig kommit överens med. Redan från början hade deras relation varit spänd.
Birgit Andersson hade länge bestämt sig för att Elin inte var rätt fru för hennes son. Vad Elin än gjorde fanns det alltid kritik, en anklagelse eller en förebråelse.
“Elin, vad är det nu?” suckade Johan och såg hennes irriterade min. “Du har väl ingen lust att åka, eller hur?”
Elin fnös och skakade på huvudet.
“Allvarligt, Johan?! Du vet precis varför jag inte vill dit!”
Hennes ögon blixtrade av ilska.
“Hon ska säkert läxa upp mig igen, hitta fel där det inte finns! Hon kommer säga att jag uppfostrar vårt barn fel! Och hon bryr sig inte ett dugg om att jag jobbar, sköter hela hemmet, lagar mat, städar och betalar alla räkningar! Det är jag som försörjer den här familjen, Johan!”
“Men du sitter ju hemma hela dan…” muttrade Johan och ryckte på axlarna.
Elin kisade med ögonen.
“På riktigt? Tror du jag bara glor i väggen? Eller tror du pengarna bara ramlar in på kontot?!”
“Jag jobbar också”, mumlade han, sårad. “Det är inte mitt fel att jag tjänar mindre.”
Sanningen var att Elin, som inredningsarkitekt, tjänade tre gånger mer än han. Hon bar hela den ekonomiska bördan.
“Kan inte du åka ensam?” frågade hon hoppfullt.
“Elin, det är Mors dag! Du kan inte bara strunta i henne!”
Hon bet ihop läpparna och avslutade att klä på sonen. Två timmar senare var de hemma hos Birgit.
I vardagsrummet väntade, som vanligt, Linnéa Johans kusin. Elin hade länge märkt att Birgit behandlade henne som en prinsessa, medan hon knappt lade märke till sitt eget barnbarn. Men det var inte konstigt Linnéas föräldrar hade omkommit för fem år sedan, och Birgit hade tagit henne under sina vingar.
Runt dem satt Birgits systrar, drack kaffe och skrattade högt.
Och sedan kom meningen som förändrade allt.
“Jag har bestämt mig”, tillkännagav Birgit. “Jag skriver över lägenheten till Linnéa. Johan, du har ju redan ett hus.”
Johan reagerade inte ens. Han nickade bara.
Några dagar senare var alla papper klara. Lägenheten tillhörde nu officiellt Linnéa på villkor att hon flyttade in först efter Birgits död.
Men ödet hade andra planer.
En stroke slog ner Birgit och lämnade henne helt hjälplös.
“Vi måste flytta in hos henne”, sa Johan. “Hon klarar sig inte själv.”
Elin kände hur magen knöt sig. Hon visste exakt vad det innebar.
Det var hon som skulle mata henne, byta blöjor, bada henne… samtidigt som hon jobbade och uppfostrade deras barn.
Men hon sa inget.
Veckorna gick, och Elin fick ingen vila.
Till slut, en kväll, brast hon.
“Johan, din mors lägenhet tillhör Linnéa. Kanske borde hon ta hand om henne?”
“Linnéa pluggar, Elin. Och hon har en kille. Hon kan väl inte flytta hit med honom!”
Elin skrattade torrt, bittert, med otrolighet i rösten.
“Johan, jag orkar inte mer!”
Han korsade armarna.
“Så du har fått nog?”
Hennes händer darrade.
“Jag kvävs av allt! Du, din mamma, vårt barn, mitt jobb… DET ÄR FÖR MYCKET!”
“Men du jobbar ju hemifrån…” svarade han med ett hånfullt leende.
Hennes blick blev iskall.
“Och? Tror du inte det är ett riktigt jobb?!”
Hennes hjärta bultade vilt.
“Vet du vad? Nu får DU ta hand om din mamma!”
“Hon är min mamma, men din svärmor! Det är din plikt! Vill du att jag ska bada henne?!”
Tystnad.
Och sedan sa Elin lugnt, men iskallt:
“Jag är dig inget skyldig.”
Johan fnös.
“Skaffa en hemtjänst då!”
“Åh, verkligen? Ska du betala för det?”
“Varför skulle jag betala?!”
“Då blir det ingen hemtjänst.”
Hon korsade armarna.
“Du kan betala med din mors pension. Eller… din lön?”
Johans ansikte mörknade av ilska.
“Vad ska jag då med en fru till?!”
Och det var i det ögonblicket.
Något inom Elin bröts för gott.
Allt blev klart för henne.
Johan hade bara utnyttjat henne alla dessa år.
Och Linnéa? Hon kom inte och hälsade på Birgit en enda gång.
Den natten sov Elin inte en blund.
På morgonen visste hon vad hon var tvungen att göra.
När Johan åkte till jobbet packade hon väskorna, tog med sig sonen och gick.
Hon lämnade ett meddelande och blockade hans nummer:
“Jag bär inte den här bördan ensam längre.”
På kvällen dök Johan upp, rasande.
“Du kommer tillbaka, eller så tar jag ut skilsmässa!”
Elin log lätt.
“Gör det. Jag tänkte göra det ändå.”
För första gången var Johan stum.
Men hon väntade inte på hans förlåtelse. Beslutet var redan taget.
En månad senare var de skilda.
Johan erkände aldrig sitt misstag.
Och Elin?
Hon ångrade inte en sekund.
Sex månader senare…
Elin fick höra nyheten.
Birgit hade dött.
Och Linnéa?
Utan minsta samvetskval sparkade ut Johan på gatan.
Och först då förstod han.
Han hade förlorat allt.
